Så här i allhelgona-tider drar jag mig till minnes en dag för ungefär fyrtio år sedan.
Min farfar skulle begravas och vi befann oss,  så som man ofta gör vid begravningar, på gravgården.

Jag var åtta år gammal och hade benen fulla av spring.
Så som jag minns det hela kunde jag inte helt enkelt inte hålla mig tyst och stilla.
Kanske jag rentav tänkte att alla de sorgsna människorna i min omgivning behövde piggas upp.

Så jag sade rakt ut vad jag kände. ”Jag kan inte låta bli att skratta”. Och så tog jag ett skutt till.

Sanningen att säga tror jag inte att farfar misstyckte. Hans kropp låg i kistan men hans själ svävade redan i andra tidsrymder.

Jag tillrättavisades förstås på platsen av mor eller vem det nu var. ”Nu ska du vara tyst och still”.
Och så pass förståndig var jag att jag inte gjorde uppror.

I dag såg jag många barn med föräldrar eller släkt och vänner beöska gravgårdarna i stan.
De var så som barn är och ska vara. Spontana, närvarande i nuet. Nyfikna på miljön.
En sådan spännande lekplats det här var!

Glädjeskutt, tjo och tjim, glada tillrop och höga röster hör inte hemma på våra gravgårdar.

Men om våra avlidna kära skulle få bestämma?
Skulle de misstycka alldeles fruktansvärt om vi någongång tog ett glädjeskutt på de välkrattade gångarna?
Om vi kom ihåg dem med glädje – inte enbart med sorg i hjärtat.