Vågar bara lägga in en miniliten bild på bloggen då jag skriver detta F-18 inlägg.
På väg in till Alko (samma som Systembolaget i Sverige) såg jag denna reklamslogan.
Som finlandssvensk med lite ”dålig syn” kan man läsa SUPAN dagar, och då tycker jag det borde ha varit Alko som hade haft reklamen – inte den stora matkedjan.

Något slags smygreklam är väl det här också. Dröjer väl inte länge innan jag har opinionsnämnden, Säpo, FBI, socialen och en hel drös med andra eminenta myndigheter efter mig (glöm inte min cannabisodling – läs annat inlägg).

Tills dess passar jag på att leva loppan och ha lite SUPerSUPan- dagar.

Så här blå var himmelen i dag. Endast en liten vit prick syntes och det var inte ett moln.
Pricken rörde på sig, från öst mot väst.

A white one on the way from Moscow to Helsinki? För det kan ju inte vara Blue one, då hade ju planet inte varit synligt en dag som den här?

Att varje dag komma på vad man ska blogga om är inte så lätt. Helst vill jag ju bjuda på två, tre inlägg – men minst ETT försöker jag ändå få till.

Ibland har jag huvudet fullt av idéer och i kameran står bilderna på kö. Men sedan kommer en dag då jag undrar vad tusan jag ska skriva om.

Då kan man gå in på andras bloggar och låta sig inspireras.
Ett annat alternativ är att skriva om sig själv, sin vardag, avslöja vad man gör just då eller vad man tänker göra på kvällen.

I dag valde jag att slumpa en blogg och då kom jag in på en sida där en kvinna skrev att hon precis fått utställningen klar. Den handlade alltså om hennes konstverk.
Jag funderade en stund, har jag någon utställning, nåt stilleben eller nån installation som jag kan visa? En hög med kläder på golvet, ja. En samling av pumpor från sensommaren på ett fat, ja.

Men sedan kom jag på att jag har tre hyllor fyllda med sprit, bland dem rariteten Absinth på 90 procent. Den vågar vi nog aldrig smaka på, för ryktet förtäljer att August Strindberg drack Absinth och alla vet ju hur det gick för honom.

I bloggen ska du bjuda på dig själv. Helst visa din vardag sådan som den är. Helt osminkad.

Med risk för att mista trogna läsare, som levt i tron att jag är trendig och ungdomlig, avslöjar jag nu den nakna sanningen.

Jag använder hårrullar. Jag använder aldrig sexiga strumpbyxor (typ svarta nätsådana), eftersom jag tycker det är mer praktiskt med sånt som liknar killars långkallingar.

Inspirerad av en artikel på dagboken i Hufvudstadsbladet förevigade jag en del av denna förmiddag. Jag bakar inte cupcakes men också JAG har hårrullar.

Och så en tantvarning till (eller pansjovarning, hur ni vill)… jag lyssnade på Nyländsk förmiddag i Radio Vega. Han var riktigt rolig den där programledaren, för han blev sur på alla som ringde eller messade för att han använde ord som Vändag istället för Alla Hjärtans dag, och skyndsamt i stället för bråttom.

Så han ”röt till” och sa att han tänker börja studera ryska så att han kan göra programmet på det språket i stället. Alla vill ju ändå hellre studera det än svenska i Finland, sa han. Bravo!

Framtiden är lokal. Jag har alltid trott
på det. Människan vill läsa om sig själv och om personer hon känner. Minsta lilla marthamöte är viktigt. Farmor och morfar klipper ut idrottsresultat då lilla Kalle kommit trea
i en idrottstävling.

Nyheter från världen och från de större metropolerna i Finland får vi via radio, tv, internet… egentligen till lust och leda.
Men endast lokaltidningen kan skriva om dig. Hur en förnyad avloppstaxa inverkar på ditt liv. Vad människorna på en viss gata anser då staden kräver att snöhögarna ska bort, annars blir det böter.

Senaste nummer av Journalisti-Journalisten skriver om det utökade samarbetet mellan Borgåbladet och Östra Nyland.
Jag ser det som en win-win situation att ÖN i huvudsak bevakar Lovisa och Lappträsk medan Borgåbladet skriver om Borgå och Sibbo. Sedan delar vi på artiklarna. Vi har slutat sända ut reportrar både från BBL och ÖN till samma platser.

Vårt mål är att bli ännu mer lokala, komma riktigt riktigt nära den vanliga människan. Inget är för smått för att få plats i den tidning jag är med om att leda (ÖN).

Att vara nära och lokal på gräsrotsnivå behöver ändå inte betyda att man är låg och tandlös. Vi vågar också ta oss an svåra saker. Jag tror att folk insett det. Vi får mycket mer tips utifrån i dag än vi fick för några år sedan.

Ja, ja – så kan det gå. Jag skulle egentligen ha bloggat om matlagning. Såg på ”Strömsö” i FST5 och tänkte att visst visst, klart att jobbet går som smort när man är tre personer som hjälps åt och ingredienser finns färdiga i vackra skålar. Alla misslyckanden har klippts bort. Det vill säga det där då kocken skär fingret av sig. Eller det där då någon sa att vi lägger i en hel kamel istället för en hel kanel.

Men så visade det sig att jag hade glömt sladden till min fenomenala bloggkamera på jobbet. Paniken växte… jag KAN inte skriva ett blogginlägg som saknar bild. I kameran fanns hur många foton som helst, idéer till inlägg saknas ju inte. Men varken sladd eller kortläsare som kunde få ut de fina bilderna…

Då gör man så som Kajsa Varg. Man tager vad man haver. Den lilla figuren i svart är JAG. Mannen ute på isen är TUMPELO. Jag räddar honom från drunkningsdöden på Plagen i Lovisa. Bilden är några år gammal och den är tagen på en övning inför skolbarn.

Men ärendet är minst lika aktuellt i dag som då – vårsolen börjar värma, plusgrader varvas med minusgrader.

Isarna är förrädiska.

I morse såg det ut så här framför trappan till redaktionens granne.

I rättvisans namn bör väl sägas att trottoaren putsades efter 9 på morgonen. Men den stora högen finns kvar.

I tisdags kom det så mycket snö att ingen längre verkar hänga med. Man skottar bara där man absolut måste skotta. Vem bryr sig att ett par parkeringsplatser försvinner?
Frågan är väl närmast nu – vart ska all snö fraktas?
Någon som vill ha?

Denna syn mötte mig i dag klockan 10.15. Jag var inte oförberedd, tvärtom rustad till tänderna för att gräva fram kära Svensson.

Men det jag inte hade räknat med var en totalt oplogad gårdsplan och drivor av snö som blåsten hade skapat. På sina ställen 30 centimeter höga.

Och snöhögar som mätte mer än halvmeter hade bildats då grannarna tagit sig ut från garagen och plogat upp vad som behövdes för att komma ut därifrån.

Nej nej, tänkte jag. Taxibilisterna i stan ska också ha något att göra.
Men inte var det lätt för den att komma fram till vår gård heller.
Bäst skulle det vara att installera en liten plog framför sin bil, för inte är det alltid lätt att bo i våningshus heller.

Måndagar tenderar bli parenteser i mitt liv.
Måndagar börjar 8.30 och slutar mellan 17-19 på jobbet.
Måndagar är dagar då jag inte vet vad jag har  gjort.

Natten mellan söndagar och måndagar brukar jag drömma om jobbet. Jag börjar planera det redan då. Förra natten drömde jag att det trillade in hundratals mejl i två inboxar och alla hette ”Snögubbetävling”.

Mycket riktigt kom det många nya snögubbar till vår tävling i dag. Så många att vi måste sätta en deadline för inlämnandet av bidrag. Annars drunknar vi i dem.

Väl hemma varvade jag ner med Kyrkpressen, Kuriren, Kaffekvarnen på distans från radion i köket och Antikrundan på SVT. Pensionärsvarning? Ja, men det måste det väl för fasiken snart få bli. Om jag ska leva tills jag blir 98 har jag nu kommit halvvägs.

Måndagar är ofta parenteser i mitt liv – javisst. Men parenteser är också intressanta, då man ser tillbaka på dem. Och i morgon kan jag läsa i ÖN vad jag åstadkom under parentesen klockan 8.30-19.

(bilden är tagen från ”Antikrundan” på TV med min fenomenala Olympus Digital, så helt ute och cyklar så där tekniskt/digitalt är jag inte)