… ger jag åt den som sett till att åsens vandringsstråk varit farbart, eller kanske närmare sagt gångbart, trots den snörika vintern. Den här vägen kan jag ta från jobbet hem. Jag tror att jag bör rikta mitt ödmjuka tack till Lovisa stad. Kanske parkavdelningen?

Då jag promenerar brukar tusen tankar likt Pendolinotåg korsa min hjärna. Den ena tanken ger utrymme för den andra och den tredje. Slutligen har jag fem bloggidéer och ett par idéer till artiklar i hjärnan. Plus att jag har hunnit resonera rätt mycket med min romankaraktär Adrian.

Där i skogen tänkte jag såhär: – Nu vågar jag gå här, när det är så ljust ännu runt femsnåret.
Följande tanke: Och vad är du rädd för? Att någon snuskhummer ska stå bakom ett träd och bara vänta på att få överfalla dig? Tänk efter. Vem skulle vilja antasta en medelålders tant?

Nej, just det. Vem skulle vilja det?
Men nog finns det ändå en orsak att överfalla mig.
Ättestupan är avskaffad. Och nu då jag med stormsteg närmar mig pensionen kan det nog finnas någon illbatting till ungdom som vill slå mig med en klubba i huvudet.

Den där tanten är det bäst att bli av med så fort som möjligt. Hon kommer ju att sno VÅRA stålar!