Intet ont anande skulle jag i dag på släktgården vattna blommor. Men jag hade inte räknat med Mås-mor och Mås-far. Nog för att jag visste att de hade byggt bo i närheten av gården, men att deras ungar var så olydiga att de spatserade in på andras egendomar hade jag inte räknat med.

Men rätt fort insåg jag ju att Mås-mor och Mås-far och hela Mås-släkten tyckte att jag befann mig på fel plats. Likt dödsföraktande kamikazepiloter störtflög de mot mig där jag lugnt satt i trädgårdsstolen.

Jag försökte tala lugnande till dem. Tänkte att fåglarna blivit så pass urbaniserade att de talade storstadsdialekt. Nä men hördu är du nu rikit daiju. Har du fel i huvu eller?

Knappast förstod Mås-mor och Mås-far vad jag sa, men efter en stund gav de sig. Jag hade visat att det är min släkt som bor på gården, inte bara måsarnas.
Sedan kom jag på att det i Helsingfors fanns tre uggleungar som Hufvudstadsbladet via en tävling döpte till Uwe, Uwa och Uwo.

Tänkte att jag kan ju inte vara sämre. Jag måste ge måsungarna namn. MÅS lät tråkigt, MOS var inte heller bra, inte MUS heller för den delen och MES var verkligen dåligt.
Så det blev Mas, Mis och Mös!