I lottdragningen bland alla som deltog i utlottningen av uggleörhängena var det Carina som vann. Grattis!
Hon har fått ett personligt meddelande.
Nu startar en ny tävling där priset är en spatel för glada bagare. Den har Mumin-motiv. Gå in på bloggens startsida, klicka på tävlingsinlägget uppe till höger och läs instruktionerna. Ju fler som deltar, desto mer spännande för alla!
När jag nu är i farten måste jag visa bilder av ett par gamla hus som ligger bara ett stenkast från busstationen och svenska gymnasiet. Mer om Pilastrarna kan den historieintresserade läsa här.
I det gula huset hade vi Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbunds årsmöte i går.
Efter mötet gick kassören och jag till restaurang Zilton och drack mousserat vin, för övrigt de sista krogen just då hade i lagret. Bild och inlägg om krogfasaden finns också här.
Och nej – vi förskingrade inte elevförbundets kassa här 😀
Vackert är ju huset inte, men hotellrestaurangen är nog vida känd, åtminstone i Lovisa med omnejd.
Än har inte den finske regissören Aki Kaurismäki hittat hit, men om han gör det nån dag tror jag han skulle gilla miljön.
Restaurangen i den här byggnaden har överlevt allt annat. Här har funnits matbutik, musikaffär, elektronikaffär och försäkringsbolag på gatunivå, för att bara nämna något av allt det andra. Då fanns ingången till krogen i mitten där man nu ser en vit stängd fasad.
Det här inlägget hade också kunnat gå in under rubriken ”Fina fasader” men jag tror inte jag kör i gång en serie ändå. Jag plåtar byggnader och fasader så som det passar mig bäst. Det som ögat faller på så att säga.
Hade faktiskt lite svårt att hitta information om Lovisa busstation men HÄR finns bland annat bild av busstationen i Åbo som är lite lik vår.
På sajten finns rätt mycket text, men om Lovisa busstation står det så här: ”Anna-Lisa Stigell ritade den högtidligt klassiska stationen i Lovisa, som kanske stilmässigt var en mer träffande lösning än funktionalismen i den gamla småstaden. Stationen öppnades 1943.”
I morgon ska jag lägga ut en bild på en inte så väldigt vacker fasad. Man kanske också kan säga att bakom de fasaderna har mycket hänt, många par har träffats, kanske också skilts efter eskapader där. Man kanske har tvingats hålla upp en fasad följande dag, eller hela livet, efter att ha tagit sig några glas för mycket här.
En plats som alla Lovisabor har någon relation till – ska jag visa i morgon!
Fantastiska, fina fasader? Eller förskräckliga och fula?
Fascinerande i alla fall.
Jag gillar att kolla på fasader då jag åker buss. I onsdags försökte jag också fotografera dem genom fönstret. Det gick så där… Då bussen stod still var det lättare, men vi åkte förbi en del intressanta som jag får försöka fånga nästa gång.
Jag brukar också fundera över vad som händer bakom de här fasaderna. Ibland till och med fantisera, då jag är på gång med något uppslag för nästa bok.
Här kommer i alla fall en kavalkad av fasader. Tror inte det blir en serie, men vem vet? 😀
Du får gärna berätta vilken fasad är din favorit.
Besökte Hufvudstaden Helsingfors i går.
Där finns en farlig affär. Full med fina Mumingrejer. Allt från väskor och brickor till glasunderlägg, nyckelringar, muggar, pennor, häften…
Brukar ofta skriva våra adresslappar då vi kommit till flygfältet, på flygbolagets papperslapp. Funktionellt men inte snyggt.
Därför köpte jag den här i stället. En sådan kul reskompis!
Och inom kort kommer jag att lotta ut ett par Muminprylar här på bloggen. Inte bägge samtidigt förstås, men något att se fram emot för den läsare som gillar tävlingar.
… flera böcker som vanligt men mest fängslad är jag av Malin Sävstams ”Kärleken är större än döden”. Jag läser den som e-bok. Får snart hennes första bok ”När livet stannar”, och borde kanske ha läst den först. Men tror inte det spelar någon roll, jag vet ju vad som hänt, det här är ingen deckare utan en tragisk och sorglig sann livshistoria.
Malin miste sin make och två barn av tre i tsunamin i Thailand. Den första boken berättar om det och den här andra om hur livet sakta går vidare trots allt som hänt.
Katastrofen som drabbade Malin och hundratusentals andra människor går inte att begripa. En förlust i livet är aldrig lik en annan, men det här måste ju ha varit något alldeles fasansfullt…
Någon kanske tycker att man frossar i andras sorg, men det är ju inget tvång att läsa böcker av det här slaget. Jag läser för att den här boken ger mig mycket, och för att jag tror att jag kan lära mig något. En sak jag alltid återkommer till då jag tänker på det Malin gått igenom är att jag har så mycket att vara tacksam över och att vi människor inte ska gnälla över struntsaker, som t.ex. dåligt väder…
Ja, precis så kunde man läsa på en skylt som fanns på en container på gamla busstationen i Helsingfors. Det som i dag kallas Glaspalatsets torg (Lasipalatsi Square).
Jag skyndade förbi men nyfikenheten hade väckts. Hade några ärenden att uträtta innan bussen skulle gå 18.15.
Men då jag var klar med mina ärenden var klockan bara 17.40. Alltså – det fanns ingen ursäkt att inte våga gå och kolla vad som hände i containern.
Jag bestämde mig för att det här får bli en dag då jag gör allt möjligt jag inte planerat göra, och att jag vågar gå utanför de så kallade bekvämlighetsramarna (the comfort zone).
För om jag inte hade gått in i containern hade jag resten av livet funderat på vad där fanns.
Inne i containern såg det ut så här.
En tjej som stod vid dörren sa att jag skulle gå bort mot kortändan. När jag såg de elektriska uttagen frågade jag ”kommer jag att få en stöt?”.
Jag såg framför mig hur allt jag sade och gjorde togs upp på ett band.
Men allt förlöpte lugnt. Jag antar att det här är något slag av modern konst.
Mer info om vad det handlar om finns här.
Det bästa med den här dagen (och mitt beslut om att gå in i containern) var ändå att jag gjorde ett par andra saker som jag normalt sett inte skulle ha gjort.
– trängde mig först i kön för att komma på bussen
– flyttade mig bort från en plats i bussen där jag ansåg mig bli störd av en person jag kände (han var helt trevlig men jag ville sitta helt för mig själv och hade möjlighet till det)
– beslöt mig för att härefter inte låta något begränsa mig
Se världen med nya ögon. Våga mera. Släpp barnet inom dig loss. Var galen.
… det ska kunna bli blommor av de pyttesmå frön som finns i de här påsarna.
Nasturtium (Indiankrasse) blir ungefär 30 cm hög och trivs i krukor eller balkonglådor.
Garden Cosmos (Rosenskära) blir ungefär en meter hög. Den ska jag så på sommarstället i rabatt och hoppas vi får fina snittblommor av den.
Tänkte plantera efter påsk och tror nog jag köper några påsar till av andra sorter. Det är alltid lika spännande att se vad det blir av fröna.
Då man följer med projektet Från Frö till Blomma är ju tålamod faktiskt en dygd. Men det är så roligt varje gång, att se de första gröna stråna sticka upp för att sedan växa, växa och slutligen få knoppar som blir blommor.
Det var marknad i dag på stan och då kunde jag inte låta bli att köpa den här väskan. Den lilla påsen köpte jag redan för en tid sedan på Sverigebåten. Den är äkta Marimekko. Stora väskan är ”bara” sydd i Marimekkos tyg.
Är lite av en väskfreak. Måste kolla mitt lager nu och kanske avstå från någon väska på loppmarknad. Men egentligen vet jag inte om man kan för många väskor. Man behöver ju liksom en för ett tillfälle och en annan för ett annat.
De här väskorna får i alla fall nästa vecka komma med på vår Romresa!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 