Fick inte med hela vidden av kojan på bilden men fantastisk är den.
Som sagt, allt möjligt hittar man på sina promenader.
Här hittar man garanterat skydd om det blåser upp till storm med regn- eller snöväder.
Det är något mysigt med gömställen av det här slaget.
Minns någon av er läsare i Sverige, eller yngre läsare av min blogg, långdistanslöparen Lasse Virén?
Här finns en del av en artikel vi publicerar i morgon.
Virén är en av tolv friidrottare som internationella friidrottsförbundet IAAF tagit med i Hall of Fame.
Fredag nästa vecka åker han till Monaco där han får sitt pris.
Han är från Mörskom och den kommunen hör till vår tidnings spridningsområde.
Skulle bara göra en telefonintervju med honom men så visade det sig att han var i Lovisa, vid ett bygge där han hjälpte till vid familjeföretagets transportföretag.
Ibland har man tur.
Om man inte kommer genom porten kan man ta sig över muren med hjälp av de här trapporna.
I den här serien vill jag visa alla slag av trappor, både gamla och nya, vackra och fula, korta och långa 🙂
Del fyra finns HÄR och därifrån hittar du tillbaka till de tre första.
I söndags skrev jag det här inlägget.
Efter det har växten till höger vuxit två centimeter, och inte nog med det – en ny med brun topp har kommit upp 🙂
Alstret från kvällens konstkurs ser i sin tur ut så här, eller det är en detaljstudie.
Jag var lite ledsen när jag kom till kursen. Hade inte gått på terapi på tre veckor och när det i dag äntligen var dags fanns det många känslor som skulle ut.
Och mina känslor går sällan att styra. Jag hade tänkt att jag inte skulle gråta, för att gå till kursen med svullet ansikte och små grisögon tilltalade mig inte.
Men att hejda tårarna var lönlöst.
På kursen glömmer jag ändå fort alla sorger och i dag skulle jag teckna samt måla något konkret, något realistiskt. Jag ville visa för mig själv att jag kan göra annat än abstrakt kludd.
Efter en halvtimme såg jag att det inte kommer att bli en stilren svartvit zebra. Så jag gjorde som så många gånger förr. Målade över allt.
Men djuret envisades med att synas under det gråsvarta.
Och då lät jag det komma fram så här 🙂
Dessvärre har jag för mig att någon lagt spärrar på de här vingarna. För de rör sig aldrig.
Av säkerhetsskäl, säger någon. Vingarna kan ju lossna och flyga all världens väg. Det är tillräckligt farligt med det fallfärdiga vattentornet som finns på samma åsområde som kvarnen. Vi behöver inte små träbitar som flyger runt stan, det räcker med cementklumpar.
Nä men den här gamla väderkvarnen är fin och har renoverats av lokala krafter. Har för mig att det var Lions Club men kan ha helt fel, har inte hittat information om det hur jag en googlat. Så om någon vet vem som fixade kvarnen upplys mig gärna om det här!
I affären såg jag plötsligt att jag hade en tomat i min korg.
– Har du lagt den där, frågar jag Adrian. I så fall saknas prislappen.
Han påstår sig vara oskyldig.
I kassan lägger han upp den på disken där man ska lämna pengarna.
– Någon har tappat sin näsa, säger han. Ni sålde visst sådana här, det var ju näsdagen nyss, inte sant?
När vi är utanför affären tackar jag honom för att jag inte har tråkigt en enda stund i hans sällskap.
Jag känner mig faktiskt aldrig ensam fastän jag de facto för det mesta är det.
Ni vet, jag är som det där barnet med den osynliga kompisen.
Hemma säger han att det också finns en orsak till att han ganska ofta sover över hos mig.
– Jag måste ju se att du inte släpar hem vilken karlslok som helst.
– Så du tänker vara med och bestämma. Välja vem jag eventuellt kan börja dejta?
– Självklart, svarar han. Hittills har ju du också – med varierande framgång bör kanske tilläggas – valt vem jag sällskapar med.
Diskussionen avslutad.
För den här gången.
1-0 till Adrian.
Mitt första inlägg om presenten jag fick av en väninna hittar du här.
Sedan berättade jag om hur jag lade fröna i blöt.
Tredje november skrev jag om sådden.
Och igår, en knapp vecka senare såg jag hur något mycket litet, men ändå levande och grönt tagit sig upp ur mullen.
Eftersom jag varken har +22 – +28 och direkt solsken i bostaden varje dag har jag riktat en lampa mot krukan. Den får lysa och värma växten alltid då jag är hemma.
Väntar nu med spänning om fler av fröna orkar utveckla sig till något grönt.
… efter sju sorger och åtta bedrövelser förra säsongen då vi ramlade ur ligan.
Är det ganska skönt att se på den här tabellen, och att ha vunnit en match med siffrorna 12-2.
Bäst att njuta så länge det varar.
… på min pappas grav när jag tog min långpromenad i dag.
När jag lämnade kyrkogården grät jag. Kanske inte så mycket mer över att pappa är borta. Han dog 1978 så sorgen har med tiden ändrat skepnad.
Men jag träffade en kvinna på kyrkogården. Hon stod vid sin makes grav och vi pratade om hur sorgen kräver sin tid. Hennes sorg är färsk och hon sörjer en kär person som gått bort. Men ändå hade hon medkänsla att tala om min sorg. Vi konstaterade att sorgen, hurdan den är, behöver sin tid. Vi ska genom alla skeden.
Varje gång tårarna rinner tänker jag att gråten helar mig, så det är bara att låta känslorna ha sitt liv. Att sopa känslor under mattan skulle vara fult gjort mot dem, de har också rätt att finnas.
Jag har nu börjat få ork att gå långa promenader för mig själv. Har kameran i fickan och kom i dag hem med åtta bilder utöver de här. Dem portionerar jag ur så småningom.
I kväll är det innebandy och heja Tor som gäller!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 