Trevligt reportage om fars dag i Hufvudstadsbladet.
… annars hade jag skickat ett sådant till min pappa. Men jag tror att tankar når himlen, så han vet säkert att jag minns honom i dag ändå.
Satt en timme vid frukostbordet och läste några intressanta reportage i Hufvudstadsbladet.
Det första hade rubriken ”Därför vill jag dö vid 75”. Stefan Lundbergs artikel baserade sig på en essä av Ezekiel J. Emanuel som är en auktoritet i hälsofrågor i USA och bland annat president Obamas rådgivare.
De andra artiklarna handlade om fars dag. Barn är ju bara så underbart spontana i sina uttryck.
Sant är det också som pappalediga Martin säger: Att vara med en baby är inte svårt, det tar bara all ens tid.
… när ägg spricker och ser ut så här efter att de kokats?
Roliga eller äckliga, det är frågan hos oss just nu.
Adrian bara skrattar och tycker dom ser roliga ut. Allt han sa om dem går inte att skriva på en anständig blogg som min.
Förresten heter ägg ”muna” på finska (uttalas mona, med kort o).
I finskan kan ordet också användas för snopp, och man kan fråga ”riittääkö munat siihen” och då undra om någon har stake nog att säga eller göra något.
Jag älskar ordlekar och det var en del sådana Adrian var inne på och nu tycker han att jag inte har ”munat” nog att skriva ut det.
I finlandssvenskan säger vi också att någon har munat sig och då betyder det att man gjort bort sig.
Kanske det är det Adrian vill säga att jag gjort då jag kokade äggen så de sprack 🙂
Översatt till östnyländska ”jag är i nesan” eller till mera förståelig svenska ”jag är påverkad, full, berusad”.
Men nu är det inte riktigt så roligt att jag verkligen skriver det här inlägget på fyllan 🙂
Vi firar Nenäpäivä – Näsdag i dag i Finland. Samlar in pengar för hjälpbehövande helt enkelt.
Insamlingen pågår till slutet av året – delta, också du!
Jag gav 10 euro via sms och ett par euro åt en insamlare i K-Supermarket. Känns alltid som så att om jag har råd att lägga nio euro på en flaska vin så har jag råd att ge till insamlingar också. Bra för insamlare alltså att stå i direkt anslutning till Alko (Systembolaget).
Ikväll ska jag se på Näsdagens show som är fem timmar lång på tv.
Efter jobbet gick jag till Hotell Degerby med en kollega. Där satt faktiskt två personer som hade iklätt sig en röd näsa, sådana har funnits att köpa i olika affärer.
I korthet vad jag gjort på jobbet i dag: Luciakandidaterna presenteras i morgondagens tidning. Och så skrev jag om att de straffavgifter som kommuner tvingas betala för långtidsarbetslösa till Folkpensionsanstalten blir större nästa år.
Dricker inte vin på jobbet, bara vatten 🙂
Sedan har jag TVÅ frågor.
1) Låt oss säga att vi skulle arrangera ett vinlotteri på jobbet. Får man göra det eller kommer någon skattegubbe eller någon EU-snubbe och blandar sig i saken?
2) Om jag vill ”lyfta pengar” då jag är på krogen, det vill säga jag saknar kontanter. Hur vill jag då bli bemött?
a) Nej tyvärr, det går inte.
b) Ja, det fixar sig, absolut!
c) Tja, nej inte egentligen men låt gå den här gången… (och med tillägget ”bankautomaterna finns faktiskt på gångavstånd”).
För en tid sedan fick jag svar C på en restaurang. Hade faktiskt föredragit A eller B som är både tydliga och vänliga.
Inte kom det mycket men precis så mycket att det orkade ligga kvar en stund.
– Fram med pulkan, ropade en snöentusiast på jobbet i dag.
Nå, riktigt så mycket snö fick vi inte. Det var mest snöblandat regn – men så pass mycket av den vita varan fick vi ändå att marken blev lätt pudrad.
I dag har jag skrivit en artikel om tätortsskog som ska gallras bland annat på Södra åsen där jag bodde förr. Det är på tiden, säger jag.
För att jag är en vän av skogen. Gallring är inte samma som kalhygge. Gamla träd måste bort. De som inte kan fröa av sig mer och de som är så gamla att de snart blåser omkull.
Bilden är inte från tätortsskogen 🙂 Den är tagen mitt i centrum i Kapellparken.
Och så skrev jag om Tors fina seger mot Borgålaget PSS. Den matchen var i går. 12-5 var sköna siffror och ett perfekt sätt att avsluta det här inlägget är att bjuda på en jubelbild 🙂
Dan Forsström har gjort mål. Foto: Benny Liljendahl/Östra Nyland
I går var jag bland annat i Lovisa hamn och gjorde en artikel om tullkontoret som kanske läggs ner vid årsskiftet. Huset som ses på bilden är ändå ett annat hus. Men jag har alltid tyckt om det och är glad att det får stå kvar fastän allt annat i omgivningen är mer eller mindre nytt. Eftersom det är ett hamnområde förstår ni att här finns allt från cisterner och sädessilon till lyftkranar, järnvägsräls och staplar av virke. Området är också ingärdat av stängsel.
I går träffade jag kandidaterna i tidningens luciaval för första gången. Att ta hand om dem och skriva intervjuerna är lika roligt varje år.
På en lokaltidning får man skriva om allt från svinavel till kärnkraft. I dag är det bland annat byggnadsnämnd, ny orienteringsklubb och planer på tennishall som gäller. Ja och så har jag skrivit om digitala elmätare som föråldras fortare än de mekaniska.
I kväll Tors match i Borgå, stort spännande lokalderby väntar mot PSS!
I morse hörde jag Tove Styrke sjunga Ted Gärdestads fina ”Himlen är oskyldigt blå” på radion. Länkar här till originalet eftersom jag tycker den trots allt är bäst.
Så på konstkursen kändes det självklart att jag började måla en blå himmel.
Sedan målade jag något som liknade en strand, eller en öken. För lite av en ökenvandring har ju det senaste halvåret varit.
Längst nere på tavlan målade jag gräs som vajade i vinden.
Himlen är oskyldigt blå.
När alla andra gick på fikapaus tog jag fram min stora nya Leonardopensel. Det var fullständigt stilla och tyst i salen.
Med stora svep ritade jag ett rött hjärta. Det växte fram ur sanden, sträckte sig mot himlen.
Sedan förvandlades gräset till något jag tyckte påminde om eld.
Så nu är det fritt fram för tolkningar.
Att konsten fungerar som terapi för mig, det vet jag.
Men varför jag målar som jag gör i dag, det vet jag inte.
Kanske jag har mist förståndet.
Den dyraste penseln jag nånsin köpt. Men okay, inte har jag köpt så många i mitt liv.
Penseln kostade tjugo euro. Så jag hoppas den ska måla nåt riktigt fint.
Den heter nämligen Leonardo. Förpliktar till att skapa verk så som da Vinci gjorde.
Förra tisdagen missade jag konstkursen, men i kväll ska jag åter måla av hjärtats lust.
Vet inte vad jag ska skapa men har åter tänkt måla precis det jag känner där och just då.
Visar alstret senare i kväll.
Men en sak kan jag säga redan nu.
Det har hänt något som får mig att känna att jag lever.
Och att jag har känslor.
Det hela kan vara mycket tillfälligt och övergående. Och jag åker säkert ner i någon dal igen.
Men vad gör det?
Då jag inser att jag faktiskt kan känna något igen har jag ju kommit en bra bit på väg jämfört med var jag befann mig för ett halvt år sedan.
Några av mina bloggvänner har sagt att de med stort intresse ska följa projektet med den spännande växten.
Första inlägget om den hittar du här.
Och det andra finns här.
Bild 1. När jag lade kokosplattan i blöt trodde jag den skulle ligga och svälla över natten så som fröna hade gjort.
Min väninna översatte den franska texten då hon var här, men det mesta hade jag glömt. Så nu vet jag inte om projektet kommer att falla på det att min skolfranska är vad den är…
Anyway. Kokosplattan förvandlades på några sekunder framför mina ögon till något som liknade memma, eller bajs?Eller i och för sig, blöt jord?
Bild 2. Frö i jord.
Bild 2. En del av kokosblandningen lades i krukan och fröna likaså. Sedan fanns det plats att lägga ytterligare lite kokosjord på ytan.
Bild 3. Ska stå varmt och ljust.
Bild 3. Här står nu krukan under en lampa så att fröna och jorden ska få maximalt med ljus och värme.
Jag tycker om att ha rätt svalt i lägenheten så önskad temperatur på +22 – +28 kommer växten inte att få.
Men kanske det kommer upp något grönt ändå?
Nu får vi bara vänta och se.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 