Månad: mars 2024

Glad måndag! Jag ska bli 100 år!

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Igår kollade jag på en gammal dokumentär från 2015. ”Dagny – livet börjar vid 100”. I programmet fick hon priset som Årets Svensk, och satt i soffan bland annat med Måns Zelmerlöw ❤

Det var en fin dokumentär. Dagny var ju väldigt rolig, men hon vågade också berätta om det svåra i livet. Då hon blev inlåst i en garderob för att hon var bråkig och skrikig till exempel. Men hennes mormor läxade sedan en dag upp Dagnys mamma för det. Man låser inte in en två-åring!

Dagnys första man var svartsjuk och alkoholiserad. Hon förblev barnlös och det är ju även jag. Igenkänningsfaktorn är faktiskt rätt hög när jag tänker efter. Men barnlösheten är inget jag sörjer. Livet blir som det blir.

Dagny var bra på att läsa och skriva, hon gillade inte att handarbeta och det gör inte jag heller 🙂

Hon inspirerar mig. Jag vill också bli 100 år och mer än det och fortsätta blogga och vara rolig som hon var.

När jag ser hur raskt hon promenerade och hur hon klev upp på soffan för att kunna torka damm från tavlorna hon hade på väggen. Då tänker jag att jahaaa… hur ska det gå till för mig då jag redan nu som 61-åring har problem med knäet 🤣 Men skam den som ger sig!

Man ska leva lajban, det är aldrig för sent fastän man skulle känna sig gammal som 50-åring eller som 70-åring. ”Jag uppmanar alla gamla tanter, morska upp er”, sa hon i programmet 🙂 Och att hon tar revansch på barndomen då hon fick sig itutat att hon inte skulle tro att hon var nåt.

Jag har äntligen kommit på att Yle Arenan och SVT Play är helt praktiska ”kanaler”. Jag ser på nästan vad jag vill, nästan när som helst. Igår petade något sportprogram bort Hotell Romantik, det var väl inte schysst gjort?

Jag ska bli som Dagny. Bloggat varje dag har jag nu i dag gjort 3307 dagar i sträck. Målet är att hålla på LÄNGE till. Så länge som det är roligt 😀

Skyltsöndag, den tredje mars 2024

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Salpausselän kisat, Lahti Ski Games, avgörs nu den 1–3 mars. Det tänkte jag inte på då jag var där vid skidstadion för några veckor sedan när Tor spelade mot Pelicans i innebandyns Finlandsserie. Det står ju inget datum på den här skylten. Jag är inte direkt intresserad av skidsport heller, vare sig längdåkning eller skidskytte eller backhoppning. Men råkade ändå se på teve att tävlingarna pågick och tänkte att nu passar ju de här skyltarna bra då som bidrag till Skyltsöndag. En utmaning som bloggaren BP med Konst eller Konstigt förvaltar, och som många andra bloggare deltar i.

Latua suurille tunteille kan översättas ungefär med ”Spår för stora känslor”. Hiihtolatu är nämligen skidspår.

Inte så många skyltar här, men spanar du noga hittar du några. Tyckte ändå att hoppbackarna var värda att föreviga.

Idag visar sig faktiskt solen. Det är en plusgrad så här vid 11-tiden på förmiddagen. Det betyder mycket att få se lite sol, vi har haft så många grådaskiga dagar på raken nu.

Sov ganska bra, men hade värk från och till trots att jag kör kuren med Burana 600 mg. Det är värst på natten. Här hemma kan jag sitta och gå ganska obehindrat. Men så många medikamenter, piller och salvor som jag nu har, har jag inte haft på länge… Jag har även andra åkommor än värk i knäet, men jag vill inte att det här ska bli en klagoblogg eller sjukjournal, så jag försöker skriva om annat också 🙂

Ledig dag och fredagsfrågor

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Börjar med att svara på Elisamatildas Fem en fredag som jag inte hann med igår. Temat är Olust.

Tulpanerna på bilden är bara allmän illustration. Jag tycker de blir som konstverk då de håller på att vissna.

Hur kittlig är du?
– Ibland mer, ibland mindre. Inte lika mycket som då jag var barn. Å andra sidan har nog ingen på länge heller antastat mig och försökt få mig att dö av skratt genom att kittla mig 🤣

När kände du dig senast avtrubbad?
– Inte så att jag direkt minns dagen, men det händer ibland. Om jag sovit dåligt och det har jag ibland nu gjort på grund av värk. Men, medicinering pågår, och hoppas att DEN inte gör mig avtrubbad.

Vad fick dig senast att skruva på dig?
– Om någon annan säger något fult eller pinsamt i ett större sällskap.

Vad senast gjorde att du fick kväljningar?
– Minns inte, men lukter, sånt som stinker, kan skapa kväljningar.

Vad tycker du är mest obekvämt att sätta på dig?
– Utan tvekan tunna strumpbyxor. Använder aldrig mer om det inte känns att det någon gång är enda alternativet till en klänning, vid ett tillfälle som till exempel kräver svarta nylonstrumpor.

    Mycket att läsa om presidentinstallationen som skedde igår. Jag betar av det här under dagens lopp. Har HBL bara under fredag, lördag, söndag. Då hinner jag läsa papperstidningen från A till Ö.

    Ledig lördag betyder också avkoppling med spelet Wordfeud. Dessutom läser jag vänners bloggar, skriver dagbok, läser tidningar, städar. Det är ett slags rutiner även det, men så himla skönt att ha en dag utan några måsten alls.

    Mars månads bild och ny president

    ~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

    Det är kanske så här som vi ser på våren. Några med förväntan, blicken uppåt, solen värmer, famnen och hela världen är öppen. En annan ser lite moloken ut. Det finns ju något som kallas vårdepression. Eller så funderar Lilla My på något annat. Kunde nu inte den här snön smälta fortare så att jag slapp få den i skorna?

    Men visst är det en fin vårbild med björkarna där på sidan om.

    Kollar just nu på installationen av vår nye president Alexander Stubb. Tack till Sauli Niinistö och lycka till Alexander!

    Tid till röntgen beställd, värkmediciner finns nu för knäet som jag har mest problem med i liggande läge. Ibland kan jag gå helt bra, men ibland är jag långsammare än den långsammaste tanten i stan. Värk tär på krafter och humör. Men gårdagen blev ändå fin då stadsdirektören hade avskedsfest. Många att mingla och prata med. Trevligt på Överstens slott! Och Nya Östis fick mycket beröm. Det känns fint att höra sådant, då det är mycket vanligare att människor på sociala medier skriver om sånt de är missnöjda med.

    I Östnyland säger vi ibland att då ingen säger nåt alls, då du inte hör tack eller andra reaktioner, då betyder det att människor är nöjda. Att klaga är liksom mer naturligt.
    Jag försöker komma ihåg att berömma och säga tack så ofta jag kan. Det får hellre gå inflation i mina ord än att jag upplevs som en otacksam och gnällig surpuppa 🙂