Övrigt

Målet är fortfarande, leva enklare

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Det här kortet köpte jag till mig själv för några år sedan. Tanken var, och är, att jag varje dag ska se detta och komma ihåg att jag vill leva nära naturen, eller i alla fall bli påmind om att jag klarar mig med väldigt lite.

Nu har jag inte tänkt köpa en husvagn och inte en husbil heller. Jag har inte råd med sådana, de kostar ändå en hel del. Och jag skulle inte vara så bra på att sköta underhållet av dem heller.

Somrarna skulle säkert vara sköna, men sen höst och kalla vintrar skulle jag troligen frysa och lida av fukten om jag inte förflyttade mig till varmare breddgrader.

Då min teve nu fått något fel, och stänger av sig fyra gånger i timmen, har jag insett att jag egentligen också klarar mig utan den. Jag tänker inte köpa en ny. Jag har ju min dator och det mesta kan jag se via den.

Jag har flyttat fyra gånger på elva år och känner att jag fortfarande har saker som jag vill göra mig av mig. Alltid blir det också en del papper på hög som behöver rensas. Så nu håller jag på med det 🙂 Bilden visar en del av en Ikea-hylla som nu genomgår ”putsning”.

Då jag själv har gett något i gåva till någon, brukar jag tänka att efter det får mottagaren göra vad hen vill med gåvan. Jag tar inte illa upp om den ges bort, säljs eller kastas.
Hur förhåller du dig till den frågan?

När jag har läst böcker eller löst pussel ger jag dem ofta vidare eller säljer dem mycket förmånligt.

Jag kollade igår via Youtube på VanLife-filmer och reste runt i världen med olika människor på det sättet. Jag skulle också kunna leva på fem välplanerade kvadratmeter, men jag inser ändå att den tiden nu är förbi då jag nästa vår ska fylla 64 år.

Mina drömmar om ett ännu enklare liv, på mindre boyta, så minimalistiskt som möjligt, har jag ändå inte gett upp ❤

Lite ont om foton…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… insåg jag då jag började kolla mappen med bloggbilder.

Då tager man vad man haver och närmast fanns julgodiset 🙂

Solen har faktiskt visat sig några timmar i dag, men nu börjar den försvinna bakom åsen.

Bastu ikväll och inga andra måsten.

Snart kommer rutinerna åter igång och det är alltid lika skönt efter längre helger att återgå till det så kallade normala, ibland även trista kallat. Men jag tycker egentligen om vissa rutiner och att ha en dygnsrytm som känns bra för mig.

Läste en vits på Facebook. Vi säger ofta ”jag orkar inte göra det i dag, jag tar det en annan dag”.
Nu är det en annan dag. Annandag jul 🙂
Glad sådan till er alla!

Också nästa år, en Muminvärld

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Med en liten släkt på några få personer blir det inga sammankomster med flera personer, ingen julmat och ingen julgran, men några små paket hör ännu traditionen till.

Att man ibland vet vad man får gör inget, för det är sådant man gärna vill ha och förväntar sig. Till exempel den här Mumin-kalendern som min syster brukar se till att tomten hämtar, och jag ser till att hon får en kalender med de motiv hon vill ha.

Jag tycker om att skriva små rim på paketen. Mamma i sin tur brukar nästan alltid säga innan hon öppnat paketet ”jag vet vad det här är”, och så gott som alltid har hon rätt. Konstigt nog tror jag att hon inte visste att detta paket innehåll ett pussel 😀

När hon skakade på paketet rasslade det inte eftersom många pussel numera även innehåller en plansch med samma motiv som pusslet. Troligen dämpas rasslet av den.

Natten mot idag kunde jag sova gott.
Jag tycker att det hör till allas grundrättigheter att få känna sig trygga i sina hem.
Dessvärre är det ju inte så i världen då vi ser till krig och sprängningar, förföljelse, hot, fattigdom osv.

Olika ljud skrämmer mig. Egentligen är jag ganska lättskrämd. Så till den grad att jag kan skrämma mig själv om jag till exempel tappar något i golvet och det smäller till.

För ungefär fyrtio år sedan levde jag i ett förhållande som skapade rädslor och en del traumatiska minnen. Ibland handlade det om misshandel, ibland ”bara” den där känslan av osäkerheten att du aldrig visste vad som skulle komma att hända. På vilket humör är han, berusad? Eller kanske allt går bra i dag?

Kanske jag därför i dag är en ganska bestämd person som vet vad jag vill ha och vad jag kan och vill leva utan.

Hoppas att ni alla hade precis en sådan julafton igår som ni önskade er. Rolig, fridfull, trygg – med sällskap eller ensamma ❤

Allt jag önskar är lugn och ro

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det är julaftonsförmiddag. Himlen är inte helt grå, lite blått syns mellan de vita molnen. Jag lyssnar på lugna svenska julsånger, just nu Helen Sjöholm som till pianoackompanjemang sjunger ”Vinterhamn”.

Efter den sången kommer Tommy Körberg med ”Julen är här”.

Lägger ut de fyra bilder som jag har kvar, sparade med tanke på min adventskalender.

Har på grund av yttre omständigheter sovit dåligt de två senaste nätterna. Det enda jag därför nu önskar är att jag ska få sova de följande två nätterna som hör julhelgen till.

Tankarna går förstås ändå också till alla dem som lever i verkliga oroshärdar där bomber, missiler och drönare hör vardagen till. Tänk om även alla de fick ens TVÅ dygn av tystnad och sinnesfrid 🙏🕯️💕

I dag ska jag ännu packa ett julpaket innan syrran hämtar mig. Vi ska via en affär för att köpa pepparkakor som vi glömde, och sådan mat som vi inte kunde köpa för en vecka sedan med tanke på dess hållbarhet.

Ljus till gravgårdarna och ett besök hos gudsonen för att se vad allt som hänt i hans hus sedan vi senast var där. Han renoverar tillsammans med sin pappa.

Paket under granen hör till i många hem i dag 🙂 Jag har ingen gran, men den här hittade jag i Kompanjonskapshuset Hörnan.

Nu ljuder ”Tänd ett ljus” här via datorn och Youtube.

Jag försöker nu släppa de dystra tankar jag låg med i morse när jag inte var utvilad.

Med den skojiga tomten, som finns på ett julkort som jag sände i postcrossingen till en som önskade sig julmotiv, önskar jag alla en fröjdefull jul.

Det finns mycket att glädja sig åt. Låt oss ta vara på nuet!

Lucka 23 bjuder på sol

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Solen lyser över Findus jul – ett kort jag fick via postcrossingen från Dortmund iTyskland. Jag gillar Findus och kollar ibland på teven i efterhand program om katten och gubben ❤

Solen lyser på riktigt på kortet, som utgör lucka nummer 23 i min kalender med julbilder. Den kommer in genom mina fönster och det känns helt magiskt då den visar sig. Betyder kallare väder förstås, men minus sex går an.

Bakom monsteran där längst borta tittar Daniel Craig fram. Han får också lite sol över sig 🙂

Solen står lågt, så det är inte många timmar den visar sig – men ni vet, dagarna ljusnar minut för minut 🎶

Mera julinspirerat. En krans som hänger utanför vår fina bokhandel här i stan.

Det blir hemmadag för mig i dag. Började med att bära in ved och ska elda lite längre tid men med lägre intensitet nu då det lovats -10 grader till nästa natt.

Timmarna går med eldandet, disk, dammsugning, annat plock i knutarna, bloggar, dagbok och julklappar som ska slås in.

Ikväll Bingolottos uppesittarkväll – hurra 🎸🎶

Tre poäng kom hem i julklappssäcken

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

En busslast full med supportrar åkte igår till Villmanstrand i östra Finland. På vägen dit fick vi glögg, pepparkakor och julgodis. Stämningen i bussen var mysig och fin.

Tycker det ser ut som om jultomten knäppt jackan fel. Vem den andra filuren är vet jag inte. Kanske maskot för en bank? Dessa två välkomnade oss till idrottshuset i Villmanstrand.

”Bad boys, bad boys whatcha gonna do? Whatcha gonna do when they come for you?”. Den låten spelas på vår hemmaplan då gästerna blir utvisade. Här har hemmalaget SaiPa en utvisning.

Först tänkte jag ”heter dom alla Eekoo” i efternamn, det var då en stor släkt som samlats på planen 😂 Nå men nej…

Och så det bästa av allt. Då laget kommer och tackar oss supportrar efter en spännande match som Tor slutligen vann 3–4.

Jag återkommer senare i dag med veckans foton, en skylt, dagens kalenderbild och ditt som datt!

Snart går vi mot ljusare tider

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Vi kan tolka rubriken hur vi vill. Någon kanske frågar sig om det verkligen är så. Allt är så dystert i världen med terrordåd och andra galenskaper.

Men den 21 december har vi vintersolstånd. Då är dagen som kortast och natten som längst. Men efter det blir det sekund för sekund och minut för minut ljusare.

Jag brukar säga ”tack för att jag får vakna till en ny morgon” och ”det är så vackert där ute”.

I dag är det anhörigvårdsdag som betyder handla det som mamma behöver för en vecka. Hemma hos henne blir det ofta att hjälpa med ditt och datt, och att dosera medicinerna är en viktig del av allt.

Bakom kalenderlucka med nummer 18 döljer sig i dag pappersänglar. De fanns till salu i Villa Armas som var ett av de öppna julhemmen nyligen.

Igår hade jag traditionell julträff med två väninnor. Vi brukar ge varandra små gåvor till jul och påsk, och även däremellan ibland då vi hittar på olika orsaker att fira.

Tänk så lyckligt lottad jag är då jag får en muminfigur i keramik. Man kan ställa något varmt på den eftersom den har små fötter på baksidan. Den händiga personen är också en hejare på att baka. Chokladkakan med smak av apelsin smälter i munnen.

Jag kallar mig nyckelbarn eftersom jag gärna har två nycklar i ett band eller en kedja som hänger runt nacken. Nu fick jag en vacker kedja med lite bling, bling. Att det ska se ut som ett smycke hade jag önskat mig och tomten hade lyssnat ❤

Julmarknad och så blev det en krans

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Julmarknad på torget och här fanns mycket trevligt att köpa till jul. Blommor, kransar och julprydnader.

Jag försöker numera satsa på sådant jag kan äta eller annars använda aktivt. Ville ändå ha en krans som hänger utanför min dörr. Jag får inte slå in en spik i själva dörren, men intill den finns krokar där jag på sommaren hänger blommor och till vintern en krans.

Ifjol band jag själv en krans på en kurs.
I år köpte jag från marknaden denna. Tycker om det som är enkelt och stilrent, inte för mycket, inte för lite ❤
Det kanske inte ens ses som en krans, för det är ju liksom mer ett hjärta. Hur som helst så föll jag för just denna skapelse i år. Här kan den hänga över jul och nyår och hela vintern.

Mörkt som i en säck, 10:e december

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

I går ösregnade det då jag gick från massagen till livsmedelsaffären. Klafs klafs lät det i vattenpölarna.

I dag var det mörkt som i en säck redan före tre på eftermiddagen. Orsak, grå himmel och tät dimma.
Tände levande ljus och hoppas att solen visar sig till exempel imorgon.

Lite färgsprak i december får jag väl bjuda på då genom Lovisavykort som kollegan Moa Björkells (Moa Lisa Photography) har låtit tillverka. Det är bra att vi har fått en del sådana med färska motiv från flera årstider. Här visar hon några som hon sålde på en liten julmarknad nyligen.

Och bakom lucka nummer 10 i Caritas adventskalender finns en prydnad av granris med band, kottar, tomte och halmbock.

Har varit en rätt vanlig dag med tidningstexter och ett fotouppdrag dit syrran vänligen skjutsade mig.
Och så har jag en brasa i ugnen. Fick in ett större lass med ved igår då grannen hjälpte till. Annars kånkar jag lite varje dag.

Likörpraliner och försvunna korvbitar

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

De här pralinerna innehåller alkohol och säljs mig veterligen enbart på Alko, det som är Systembolaget i Sverige. De är jättegoda, men inte sådana som man äter fler på raken, och det har inte bara med alkoholen att göra. En räcker, då och då, och jag brukar ge bort några i samband med små gåvor.

Det här bjuder jag på från adventslucka nummer nio!

Ja, och så var det historierna om de försvunna korvbitarna. Tvekade en stund faktiskt, ska jag skriva om dem. Med risk för att jag börjar höra fniss och viskningar bakom min rygg – ”där går hon som tappar korvbitar”. Ja må ta risken, vara modig och bjuda på mig själv.

För någon månad sedan åt jag en macka vid teven. En av de små bitarna av pålägg halkade av mackan och åkte ner på golvet. Jag var 100 procent säker på att det gick till så. Således tog jag telefonens lampa i bruk, letade under soffan, under bordet, på soffan, i all dess närhet kollade jag ALLA skrymslen. Men ingen korvbit syntes till. Jaha, tänkte jag. Det var ingen korv som föll.

Följande dag låg korvbiten där på mattan och skrattade åt mig. Hahaa, här är jag!

I söndags hände samma sak. Jag tappade en liten bit korv som jag var säker på att landade på min tunika. Jag granskade den, steg upp från stolen, skakade på klänningen, putsade den med händerna. Ingen korvbit ramlade av och syntes ej heller nån annanstans.

När jag sitter på Tors match undrar jag vad det är för en liten röd bit som sitter fast vid klänningens linning. Ahaaa! En korvbit! Tror inte att någon av de personer som satt bredvid mig såg när jag försynt plockade bort biten… Men hur i hela fridens namn hade den inte lossnat tidigare? Inte då jag skakade plagget och inte på hela vägen som jag promenerade hemifrån till hallen?

Jag känner mig aningen förföljd, också förnedrad och förlöjligad och framför allt KRÄNKT av dessa korvbitar som har roligt på min bekostnad!

Kan någon bloggvän trösta mig med någon liknande pinsam historia? 😂💕