Jag har alltid velat vara mig själv och jag vill stå för det jag tror på. Hit hör den riktigt lokala journalistiken. Det som jag nu ganska långt jobbar med.
Nog för att jag gör annat också, men ungefär hälften av min arbetstid ger jag till ultralokala Nya Östis.
Nu känns det också skönt att jag får skriva om mitt jobb, här på min privata blogg. Hur jag trivs med det jag gör. Det har nämligen inte alltid varit självklart. Det fanns tider då jag blev ombedd att skriva om jobbet på en jobb-blogg och om det privata livet på min privata blogg. Jag fick INTE blanda ihop dessa. Inte ens fastän jag enbart ville skriva i positiv ton om mitt dåtida jobb.
Det är klart att jag förstår att det var personer som inte gillade min privata blogg, som kallade den hatblogg, som såg till att jag skulle kuvas.
Jag önskar innerligt att den tiden är förbi nu.
Låt mig bara få vara ifred. Låt mig skriva det jag vill. I synnerhet på min privata blogg, som jag vill att ska vara ett uppmuntrande forum.
Låt mig också få vara en refererande, saklig journalist i nyhetssammanhang. Och låt mig få skriva om marthor som handarbetar utan att förlöjliga mig för det jag gör.
För alla som följt min blogg i åratal, ni som sett vad jag skrivit på Facebook, ni som läst mina artiklar i olika tidningar – ni som på riktigt känner mig.
Ni vet vem jag är. Ni vet vilka värden står mitt hjärta nära ❤
Det vet jag själv också. Och jag tänker inte låta mig kuvas.
