… av Lovisa stads rådhus. Nu råkar jag inte veta vem som målat tavlan men då jag fotograferade bilden fanns den i Almska gården. Där pågår en utställning om arkitekten Chiewitz som bland annat gjort ritningar till kyrkan och just det här rådhuset.
Förr var torget framför rådhuset inte stenbelagt. Det är det i dag.
Det här får vara ett bidrag i min serie av bilder från Lovisa tills jag kommer ut på riktigt för att ta fler.
Jag längtar efter lite varmare temperaturer som möjliggör cykelturer. Nu har det ännu varit kallt om nätterna och de vattenpölar som bildas på dagen fryser då till. Jag vill inte ta risken att cykla omkull för Lovisabildernas skull 🙂
I morgon är jag ledig från jobbet och då ska jag bland annat läsa bloggar. Har haft fullt upp de senaste veckorna med ditt och datt… lått ditt stå för jobbet och datt för ❤
Många annorlunda upplevelser blev det då vi besökte Egypten 2010. Bland annat var vi ute på ett beduinläger i öknen. Hur genuint det var kanske man kan fråga sig. Tror att människorna faktiskt bodde där på riktigt, men att en del av dem försörjde sig på turister. Vi åkte ut med jeepar, fick bestiga ett litet berg och ägna oss åt stjärnskådning.
Något jag reagerar på nu efteråt är att den andra kvinnan på kamelen (jag kände henne inte) verkar ha hjälm. Hon är också klädd i jeans medan min kjol åkt betänkligt mycket upp… Men det var ju så helsikes varmt!
Här borde jag kanske placeras i min otålighet 🙂
Jag som vill att allt ska hända nu och genast, helst ska det ha hänt i går!
Klassiska båtars boda i Lovisa.
En av flera härliga gamla saltbodar i Lovisa. Tittade in där under veckoslutet, fick sitta ner en stund och dricka en mugg saft. Men jag satt på en bänk intill väggen. Den övriga interiören kunde jag bara inte låta bli att fånga.
Närstudie av en bild som hade klistrats på fönstret där jag firade kvällsfesten då jag fyllde 50 för snart fyra år sedan.
Gillar färgerna och stänket i den här bilden. Fastän jag annars inte är någon större supporter av rosa 🙂
Det här är en av många bilder som jag har hittat i arkivet. Där fanns flera trevliga sådana från min 50-års dag. Den blev ett fint minne.
När jag ser fotografier där ex-maken ser kärleksfullt på mig, bilder av femtio rosor, frukost på sängen, ett fint kort och löften om en härlig sommar med Frankrikeresa… då blir jag inte längre ledsen.
Jag känner bara tacksamhet för att vi fick en så lång tid tillsammans.
Klart att jag någon gång också kan tänka ”föga anade jag då att han knappt två år senare skulle lämna mig”. Att påstå motsatsen, eller att skilsmässan inte berör mig, skulle vara en stor lögn.
Men det är ju så mycket som vi inte vet om följande dag och om vår framtid.
Den kan föra fina överraskningar med sig också. Och det är dem jag väntar på den här våren och sommaren.
Minns ni när man skrev brev förr? Riktiga handskrivna brev som postades till brevvännen.
Ofta började man så här: Hur mår du? Jag mår bra.
När folk frågar hur vi mår svarar vi ofta slentrianmässigt ”jo tack, jag mår bra”. Undrar vilken reaktionen skulle bli om man svarade ”ja-a du, jag mår jättedåligt just nu”.
För ofta är ju själva frågan lika slentrianmässig som svaret.
Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra 🙂
Ändå tycker jag att jag med gott samvete i dag kan svara ”jag mår bra”.
Jag har lärt mig mycket under de snart två år som gått sedan skilsmässan.
I själva verket har jag gjort en ganska otrolig resa.
Efter ett sexton år långt äktenskap, som jag själv tyckte var lyckligt, fanns det inte på kartan att jag skulle börja se mig om efter nya män. Blotta tanken på att klä sig naken inför en främling kändes orimlig 🙂
Men det som kändes så gott som omöjligt då visade sig gå hur bra som helst. Jag hade turen att träffa omtänksamma människor.
Allt det där som hände då, och allt det som händer i mitt liv just nu, skulle jag gärna skriva öppet om.
Men har jag lärt mig något under de senaste två åren så är det – tyvärr – att inte för tidigt gå ut med allt jag känner lycka för.
Innan läget stabiliserat sig är det oftast skört. Osanningar om mig har spridits och lett till att både projekt och förhållanden skjutits i sank.
Så just nu håller jag tyst om tre saker som känns väldigt bra i mitt liv.
Jag lovar att berätta om dem alla i framtiden. Sedan då läget är stabilt.
Jag kan också berätta om allt gått åt fanders, men då vill jag att det ska ha gjort det av andra orsaker, inte av den att jag berättat om allt på min blogg.
Hit vill jag åka någon gång på nytt! Det var i och för sig en lång resa. Elva timmar i en riktning utan mellanlandningar.
Minns att jag satt nära toaletten. Det var omöjligt att sova när där nästan hela tiden var kö och någon som buffade till mig. När jag äntligen höll på att få en blund i ögonen tändes all belysning i planet och personalen började ropa efter läkare. Det råkade finnas en läkare bland passagerarna.
Den som hade insjuknat klarade sig och vi behövde inte göra en extra landning för att få hjälp.
Här är vi på väg mot den så kallade James Bond-ön.
Åååh, dessa härliga vyer! På väg mot Bond-ön alltså, där en av filmerna hade spelats in. Ett måste att besöka den för en Bond-supporter var det ju 🙂
Trafiken i Thailand är lite annorlunda än hos oss 🙂
I går hade vi en väldigt solig och fin vårdag. På kvällen när solen höll på att gå ner uppstod många vackra skuggor på mina väggar. Jag hoppade förstås upp från soffan och knäppte en del bilder, av vilka det här var en av dem jag gillade bäst.
