Var tillbaka på jobbet i dag efter två härligt soliga och händelserika semesterveckor. Kom i gång bra och fick uppgifter som gav mig riktig arbetsglädje.
Då man jobbar i huvudsak som nyhetsreporter är alla artiklar nödvändigtvis varken lätta eller roliga att göra. Men det är bra med sådana utmaningar också och vissa nyheter går jag i gång på. Genom åren har jag ändå insett att jag inte är en skjutjärnsjournalist och att jag har lite svårt för att problematisera eller att skriva braskande rubriker.
Mest gillar jag att få göra feature, personporträtt och grejer till dagbokssidorna. De närmaste dagarna har jag ganska många sådana grejer bokade.
I samband med ett dagboksjobb jag gjorde i dag hittade jag ytterligare två dörrar som hör till Småfolkets stig.
En dörr som finns vid badstranden i Lovisa.En dörr på stenfoten till medborgarinstitutets hus på Degerbygatan.
Har ännu ganska många bilder kvar från Tallinn-resan vi gjorde den 13-14 augusti. Här kommer fyra från rådhustorget.
Inte någon större trängsel men här var hela tiden folk som kom och gick.På fredag var här marknad och mera folk.Hantverksmarknad.Torget från samma vinkel men utan marknadsstånd.Ressällskapet köpte en sådan här liten ugn. Med hjälp av rökelse får man rök att stiga ur skorstenen.
När jag satt ute på en gård häromdagen åkte ett flygplan högt uppe på himlen. Strecket blev så rakt och fint mot det klarblåa att jag tog en bild. Och först efteråt såg jag att jag hade fått andra ”streck” med också 🙂
Jag antar att den här skylten en gång legat i havet. Men nu ser det kul ut då den står på land, tjugo år senare.
Bilden tagen på Sågudden i Lovisa i början av augusti 2015.
Drygt två veckor har jag varit ledig, men den här andra delen av semestern har känts längre än den första. Vädermässigt har jag inte heller haft något att klaga på fastän jag inte har så stora krav. Jag är ingen supporter av flera veckor med värmebölja men efter de ostadiga juni-juli månaderna satt de varma veckor vi fick nu riktigt bra.
Dejten jag hade i går var också toppen på alla sätt. Tanken är inte att han och jag ska bli ett par. Men kvällen vi delade fick mitt sargade självförtroende att skjuta i höjden med flera meter – om nu sådant går att mäta.
Det har tagit tid att inse att jag inte är så ful och tjock och hemsk som jag trodde jag var för ett år sedan.
På femton månader har jag träffat tre män, så jag har liksom inte på nåt sätt varit helvild. Men i dag vet jag att jag duger som jag är, och att jag inte behöver nöja mig ”med vad som helst som står till buds på arenan” 🙂
På väg in mot gästbåtsbryggan på Svartholm.
En toppen avslutning på semestern blev det också i dag då jag fick besöka fästningsön Svartholm (historiska fakta för intresserade finns här).
Gästbåtshamnen.Gästbåtshamnen sedd på avstånd.En av fästningsmurarna.En annan mur på Svartholm. Dagens kvot av murar fylld? 🙂
… det är nog vad jag måste försöka tänka nu.
Ingen idé att bli ledsen eller arg då det synbarligen är andra som har problem.
Ta det lugnt, ha is i magen. Den här lampan fanns på bordet bredvid min säng då väninnan och jag var i Tallinn.
Då jag i början av juli offentligt blev utskälld av två personer angående vad jag skriver på bloggen bestämde jag mig för att ändra lite stil här. Det här ju inte kul att ge efter för hot, men jag tänkte att okay… nu får det här kapitlet vara slut i mitt liv. Jag skriver om skilsmässan och de känslor som fortfarande rörs upp, men jag nämner inte de människor som förorsakade smärtan.
Och jag har hållit fast vid det där – gått vidare i mitt liv – skrivit om allt mellan himmel och jord men inte om dem.
Det oaktat nämns jag fortfarande i … och nu måste jag ju skriva ut det … i ex-makens kvinnas blogg. Och det är inte i några positiva ordalag. Jag länkar inte här till hennes blogg, för allt det här är så onödigt.
De som vet vem hon är och var hon bloggar hittar texten om de vill läsa den.
Jag lät också skriva ut inlägget för säkerhets skull om hon plötsligt raderar det och säger att det aldrig fanns.
Hon skulle inte behöva vara orolig, så som hon skriver, för att jag dyker upp i hennes hus under det stora evenemanget nästa helg. Jag har varit där en gång och kramade henne då, det räckte för mig. Jag är inte på väg dit i år.
Det behövs inga säkerhetsarrangemang och ”mina negativa energier” är inte på väg in där.
Jag tycker om mycket sådant som är gammalt. Allt från hus till murar och träd.
När jag ser gamla träd, särskilt dem med stammar som trotsar omgivningen, är steget inte långt till att jämföra dem med mitt liv.
Gamla träds stammar kan vara vindpinade och knotiga, av olika svårigheter slipade och böjda. Som de här stammarna i gamla stan i Tallinn.
Fascinerande stam intill en av murarna i gamla stan i Tallinn. Hur gammalt månne trädet är?
Också människan formas och böjs av livet. Ibland rycks vi upp med rötter och allt. Somliga klarar omplanteringar bra, andra sämre.
Mina rötter finns djupt i Lovisamyllan. Varje gång jag reser bort tycker jag det är givande att vidga vyerna, men det alltid lika skönt att komma hem igen.
I Lovisa har jag mina vänner, mitt jobb, mina hobbyn, mitt liv.
Det här trädet finns i Esplanadparken i Helsingfors.
När jag läser mina dagböcker och mina blogginlägg från ett år tillbaka inser jag att jag tagit enorma kliv vidare i mitt nya liv. Visst tänker jag fortfarande ofta på det som hände i maj för ett år sedan. Men jag plågas inte längre av allt det där på samma sätt nu som då.
Senast i går återgick jag till minnen från sommaren 2014 som på grund av skilsmässan den värsta i mitt liv hittills. Tillsammans med goda vänner är det skönt att prata ut om det som hände.
I kväll har jag något riktigt spännande framför mig. Vågar som vanligt inte skriva mer i det här skedet – rädd som jag är att allt i så fall ska skita sig 🙂
Och vad gäller kameran – får ersättning från försäkringsbolaget och kunde redan i dag beställa en ny kamera. Visst måste jag lägga ut lite pengar själv också men en eloge till Lokalförsäkring Tapiola för snabbt skött ärende!
Ett gulligt fönster vid gatunivå nära vårt hotell.
Bilden är alltså tagen i Tallinn, på en gata vid namn Dunkri. Har ätit här en gång för några år sedan, det var rejäl husmanskost. I år gick väninnan och jag inte in här, men fönstren är fina, eller hur?
