Del 79 i serien, från ett annat café i centrum av staden, finns här.
Fina fönster, del 80
Civiltjänst
Finlands enda utbildningscentral för dem som vill göra civiltjänst finns i Lappträsk.
Jag var där i går och gjorde intervjuer. Fick träffa en massa härliga människor.
För knappa tjugo år sedan, då centralens verksamhet startade, fanns allmänna fördomar om att de som valde civiltjänst såg ut på ett visst sätt (de hade långt hår i rastafrisyr) och helt klart var de ju vapenvägrare…
Men så enkelt är det förstås inte. Det finns massor av andra skäl att välja civiltjänst. Den som inte vill göra sin allmänna värnplikt inom försvarsmakten har kanske inte ens tänkt tanken ”jag kan inte döda en människa” – de har även andra skäl att välja civiltjänst. Till exempel livssituationen med studier och allt annat.
Så jag lärde mig mycket.
Den här grejen gick ut åtminstone i tidningarna Hufvudstadsbladet och Östnyland.
Till en av mina vänner i Sverige
Den här bloggaren brukar hitta en massa fina brunnslock.
Men hon tar också andra härliga bilder.
Så det här locket är till dig, min fina och alltid så stöttande bloggvän i grannlandet i väst ❤
Att fånga solregn på bild…
… visade sig inte vara lätt. Men på bilden ser man att räcket är blött.
Bara känslan att stå där i dörren till balkongen. Känna svalkan och dofterna, höra regnet strila, se solen men också de mörka molnen…
Stunden fick mig att känna lycka. Tänk att jag trots allt tråkigt som hänt och som ännu då och då händer i mitt liv kan känna både tacksamhet och lycka. Jag är ödmjuk inför varje dag jag får vakna frisk. Varje dag som erbjuder nya upplevelser.
Det må låta som den värsta klichén men det är så jag känner.
Vad vore livet utan sorg och smärta? Man kan ju inte ha bara lyckliga stunder. Hur ska man då kunna uppskatta något så enkelt som ett solregn?
Berg-och-dal-banan jag haft i livet det senaste året har förstås varit i häftigaste laget. Ibland har jag fått åka så jag nästan kräkts. Men ibland har jag tjoat av lycka.
Och det är väl det som kallas livet. Att man får åka på, att man har känslor och att man kan uttrycka dem.
Vacker vägg, del 17
Tycker minsann att jag hade lagt ut en vacker vägg i min serie under sommaren, men verkar som om jag inte gjort det sedan den 14 mars i år. Nå väl, i söndags hittade jag en vägg med en målning som jag tror att den lokala konstnären Kristina Elo skapat. Adress Mariegatan i Lovisa, invid Schillmarksparken.
Del 16 i serien finns HÄR.
Dörrar till hemliga världar
I Lovisa hittar man på allt möjligt. Eller idén är inte helt och hållet ny, men det är kul att småfolkets dörrar hittat också hit.
Den som vill veta mer om dörrarna kan läsa min artikel om dem HÄR.
Vill du gå en runda och hitta alla dörrar får du mera information HÄR.
Tanken är att de som får syn på dörrarna ska fantisera om världarna som finns där bakom.
Mina luktärter slog ut!
Och nu ska de plockas av bara den. Då stimuleras fortsatt blomning.
Jag är så glad för att blommorna kom just nu. I en tid som känns full av motgångar och missförstånd.
Den här bloggen håller mig ändå uppe, fastän jag försatts med en viss munkavle. Det jag nu bloggar om får jag lov att skriva så att ingen känns igen.
Det vill säga jag får inte komma med minsta lilla kritik eller ifrågasätta sådant som sägs om mig.
Men den respons jag får av er som följt mig länge här på bloggen, och även av nära vänner jag kan lita på och av människor på gator och torg, den hjälper mig vidare.
Det som gör mig mest beklämd är att personer som inte kan använda internet, som inte vet vad bloggar och Facebook är, blir ”upplysta” om vad jag skrivit. Och ”upplysningarna” är rena lögner. Dessvärre kan jag inte be personerna själva läsa och kolla upp om det man påstår att jag skrivit verkligen finns på mina sidor – för de förstår sig inte på social media och har aldrig använt datorer 😦
Så jag sitter här för mig själv och för mina samtal med Gubben Gud. Som jag hoppas hjälper till att fixa allt så att sanningen tids nog kommer fram.
De tusen smärtornas café, del 2
I går publicerade jag del ett om Tuhannen tuskan kahvila som finns på Mariegatan i Lovisa. Här kommer lite fler bilder.
Spegel, spegel vid vägen där…
… säg mig vem som skönast i landet är!
Den där figuren som syns nere i vänstra hörnet försökte låta bli att komma med på bilden men det var svårt att inte synas.
De tusen smärtornas café, del 1
På finska heter cafeterian Tuhannen Tuskan kahvila. I huset fanns under förbudstiden en lönnkrog, i dag är cafeterian vida känd för sin lugna miljö och goda hembakade delikatesser. Kaffet serveras ur porslinskoppar och ingen skvalmusik stör idyllen på den lilla lummiga gården som har kullerstensbeläggning.
En saltig munk med ägg, tomat, saltgurka, majonnäs, sallad och gurka var en smakupplevelse. Till vänster husets örfil – som är finlandssvenska för kanelbulle.
Visar fler bilder från huset och gården i inlägg nummer två som går ut i morgon. Bland annat en fin dörr, blommor och grönska.
