De som besökt Saltbodtorg vet var den här bilden har tagits. Den är faktiskt inte alls behandlad i Photoshop. I verkligheten är väggen inte så här orange, men solen gör sitt.
Ibland skriver jag om mitt jobb på den här privata bloggen. Ibland skriver jag här om sådant som tangerar mitt jobb eller om sådant som de facto händer där. Som då chefen låg under bordet 🙂
Jag kunde skriva mer om mitt jobb på den här bloggen också, för vi har ofta väldigt roligt där. Men så tänker jag att jag måste ta hänsyn till mina arbetskamrater. De skulle sluta säga allt möjligt fånigt och småroligt om de visste att allt kom ut här.
I dag skrev jag i huvudsak om Lappträsk fullmäktiges möte där jag var i går. Utöver det planerade vi hur vi lägger upp årets luciaval, som tidningen är med om att sköta.
Dagens stora nyhet var onekligen ändå den här.
I en liten stad ”känner alla alla” och det har varit olustigt för många att leva med tanken att vi aldrig vet var ”personen som gillar att tutta på” slår till nästa gång. Vi använder nämligen inte ordet pyroman, eftersom det är en diagnos.
Nyheten om gripandet väckte många tankar. Journalister är ibland skeptiska. Var det rätt man som erkände, eller var det nån som erkände på låtsas, för att få uppmärksamhet?
Vi hoppas polisen har gripit rätt man. Och att han får den hjälp han behöver.
Ibland kan man till och med få dra på smilbanden på ett fullmäktigemöte. Fastän det oftast är tråkiga beslut som måste fattas där i dessa ekonomiskt ansträngda tider.
I dag ondgjorde sig några ledamöter över att det är frustrerande att jobba med kommunalpolitik eftersom så mycket är så byråkratiskt.
– Och inte har EU gjort det lättare för oss heller, sa en farbror. Förr fick lekställningarna se ut hur som helst. Man klängde där man kunde och ibland ramlade man och slog sig så knäna blödde. Men inte var det någon som gjorde anmälan till någon myndighet då inte.
I dag ska sanden runt lekplatsen vara godkänd av EU. Dyr blir den både att köpa och frakta. När man väl har en lekställning på plats, som kostat flera tiotusen euro, kanske ett barn ramlar och ett hårstrå går av på parveln. Då blir det långa utredningar om vem som bär skulden till det hela.
– Inte undra på att allt står stilla i dag. Inget går framåt, dundrade mannen på. EU är en byråkratisk mardröm som förhindrar all tillväxt i samhället.
Egentligen var det ju tråkiga saker han tog upp.
Och ännu tråkigare är det att allt han sa stämmer.
Ändå satt jag och skrattade för mig själv.
Så kan det gå. Man får nya bekanta på nätet, och fram för allt via bloggosfären. Bosse Lidén är en av dem.
Med somliga delar man en egensinnig humor, med andra intresset för litteratur. Man har sina favoritbloggare. En del följer man så att man får ett meddelande varje gång de skriver något nytt. Andra läser man mer sporadiskt.
Då jag hittar författarkolleger i bloggosfären och knyter kontakt med dem slutar det ofta med att jag köper deras böcker. En del av de här bekantskaperna har också köpt mina böcker.
Nu är det ju inte så att jag skulle ha för få böcker att läsa… När jag börjar med den här håller jag på med tre samtidigt.
Men om jag har någon förmåga, och är bra på något (sådant ska man ju utan blyghet lyfta fram) – så är det att ha fler böcker på gång samtidigt utan att blanda bort mig i händelserna.
Var på ett möte på Bistro Cantor i dag och beställde en mud cake. Den var så stor att jag inte orkade äta upp den. Och jättegod – men det behövde jag väl inte säga?
Mera möten åt folket! Mera lerkakor likaså!
Till råga på allt är jag en sådan person som sköljer ur alla kletiga förpackningar innan jag sätter dem i soppåsen. Konservburkarna går samma öde till mötes, dessutom stoppar jag dem med den vassa ändan nedåt, så att ingen ska skära sig.
Så säkert har jag nåt slag av diagnos. Eller fler.
Man kunde ju tro att man kommit in i Sannfinländarnas högborg då man ser de där kängorna.
Som journalist avslöjar jag inte min källa, alltså vem som sa så här.
Jag vill inte att hen blir fälld för hets mot folkgrupp.
Det har diskuterats mycket kring ämnet på senaste tid och skrivits flera artiklar. Här finns en av dem.
Diskussionerna och skriverierna är motiverade.
Allvarligt talat måste vi kunna sätta gränser och definiera vad som är hets mot folkgrupp och vad som inte är det. Samtidigt som vi måste få skämta, rita karikatyrer och köra med roliga seriestrippar á la Basses bästa.
Men – var går gränsen mellan humor och hets mot folkgrupp?
Stefan Lundberg hade en intressant artikel i söndagens Hufvudstadsbladet (15.9). Tyvärr har jag inte hittat den digitala versionen.
Där citerades någon som sa att det inte är hets mot folkgrupp att säga ”finnarna har dåligt ölsinne”. Att dra alla från en folkgrupp över samma kam är däremot inte bra. I synnerhet inte om man säger ”alla romer stjäl” eller ”alla somalier är våldtäktsmän”.
Nu undrar jag om citatet i början av detta inlägg kan tas med humor så som det var menat, eller om någon Sannfinländare på riktigt kan ta illa upp…
Det här är Gamla Valkomvägen. Till den här platsen tog det tio minuter att gå från huset där vi bor.
