Jag tycker synd om Sören från Jakobstad. Inte för att han heter Sören och inte för att han kommer från Österbotten.
Nej. Jag tycker det är orättvist att Sören
i tv-programmet Min Morgons sportpanel ser ut som ett ufo.
De andra panelisterna, Jonas och Bubi, sitter i studion
i Helsingfors. Deras ansikten och tal förvrängs inte men stackars Sörens läppar rör sig inte i takt med det han säger. Hörlurarna som Sören tvingas ha på huvudet bidrar till att han ser helt underlig ut. Kanske han håller näsan för nära datorskärmen, jag vet inte, och Skypesändningar i all ära, men… Inte skulle jag vilja sitta i hans ställe och förvrängas till oigenkännlighet.

Skojigt var det däremot att se torsdagspsykologen Axel Aminoff
i rutan. Han talade om känslor och inlägget var väldigt intressant. Axel har sommarjobbat på Östra Nyland och jag minns honom som en mycket spontan och energisk person. Heja Axel och heja ÖN!

Det finns inget fel väder, bara fel kläder. Det talesättet håller jag med om. Klär man sig rätt kan man vara ute i vilket väder som helst.
Egentligen tycker jag bäst om vädret då det känns och syns. Väder är svårt att fånga på bild, men jag gjorde så gott jag kunde.
Mysigast är det att sitta inomhus och se snöstormen rasa eller höra regnet slå mot rutan.
Både i går och i dag var jag ute i det så kallade illvädret. Och jag gillar då vi har VÄDER.
Kanske det är så att Moder Jord fått nog. Kanske hon tänker såhär: Om människan inte bryr sig så varför ska jag då bry mig.

Moder Jord låter solen skina en stund och i nästa vräker snön ner. Vinden gillar också att leka. Än smeker den vår kind, än vräker sig stormbyarna över slätterna. Bilar kanar av vägen, kastvindarna får tag i långtradarsläp och så är olyckan ett faktum.

Naturen är vacker och dess krafter är starka.
Naturen har inte skapats av människan och kan inte heller tämjas av henne.
Vad vore jorden utan naturen och vädret?

I K-affären i dag plockade jag på mig ett hälsosamt paket av knäckebröd och en flaska sköljmedel för tvätt.
Men då jag kom fram till kassan såg jag till min stora fasa att det också fanns ett fyrpack av Fazers Mignonägg på varubandet. Hur dessa frestelser hade hamnat i min köpkorg fattar jag inte.
Men jag fann mig fort och betalade för äggen.
Väl hemma tänkte jag att åtminstone en av delikatesserna ska vara min och bara min. Så jag skrev CARITAS på skalet till den.
Men när jag sent i kväll kollade förpackningen hade ett ägg försvunnit. Kvar finns bara några skal i soporna.
Har godismonstren från redaktionen i stan hittat skatterna på Åsen?

Då jag fyller år sommaren 2012 ska jag ha Bond som tema på min fest. Kom dock fram till att det kan bli svårt för gästerna att veta hur de ska klä sig, eller vilken rekvisita de ska ha med sig. Sånt där med pistoler, snygga bilar och allehanda rackerier som Bond omgivit sig med genom åren kan vara knepiga att få tag på.

I dag såg jag en BMW på stan. Den var från Estland och hade registerplåten 007 BMW. Den plåten borde jag helt fräckt ha skruvat loss och tagit med mig hem.
Tyvärr vågade jag inte ens fotografera den…

Det enda rätta och riktiga jag kan göra för att få rejäl Bond-feeling på min fest är förstås att bjuda in Daniel Craig till balunsen. Jag är säker på att herr Bond som annars åkt land och rike runt, till och med besökt månen, aldrig har varit på Södra åsen eller Kretsgången i Lovisa.
Han kommer inte att kunna tacka nej till min fest.

Hängde halvvägs ut genom köksfönstret för att få den här bilden. Jag har ingen Superkamera som kan fånga The Supermoon så som vissa andra fångat den. Men min Olympus med 10.0 mega pixels duger bra för mina bloggbehov och för lite utöver det också.
Det blev förresten lite bråttom för att få bilden. Stora molnsjok drog fram och dolde månen. Helst skulle den nog få ligga
i skymundan senare i natt. Annars lär det väl bli lite si som så med sömnen för en mångalen som jag…

Men vad gör man inte för konsten och för bloggen? Bjuder på det man kan. För nog är den här månen, som bara lär ska visa sig just så här vart artonde år, rätt magisk.
Om ni undrar vad det är för svarta streck som korsar månen kan jag berätta att det är en björk. Hade jag haft tid skulle jag ha rusat ut och sågat ner den men den tiden fanns inte.  Sorry folks.

Mitt huvud är fullt av frågor. Jag vänder mig till Herr Google och får tag på Fru Wikipedia.

Varför har kaktusen taggar? Jo, det är så här: Taggarna på kaktusar ger skydd mot betande djur och skugga mot solen, men samlar också upp den fukt som morgondagg och annan väta kan ge i torra ökenlandskap. Fukten droppar sedan från taggarnas spetsar och rätt ner till rötterna.

Bra svar! Följande fråga.

Hur kan någon gilla potatis?

Varken Google eller någon annan sökmotor hade svar som föll mig i smaken. Förutom nu då det där med att LCHF-dieten bannlyser potatis, pasta och ris. Hurraaaa!
Men inte är det nån bra diet då den också bannlyser bröd.

Så varför finns det ingen diet som bygger på att man får käka hur mycket bröd, ost och köttbullar som helst samt skölja ner det med vin.

VARFÖR?

Söndagslyx kan vara att få sova så länge man vill. Och att efter en lång frukost bara vara. Läsa, skriva, se på tv, hasa på
i de så kallade ullstrumporna.
Lyxig belgisk choklad på pinne hittade jag
i en liten affär på Högbergsgatan i Helsingfors i torsdags. I dag kokade vi upp mjölk och delade på en kopp varm choklad för att testa denna lyx på pinne. På en minut smalt chokladen i den varma mjölken och resultatet var helt utsökt mjölkchoklad.
Nästa gång tar vi varsin pinne och varsin kopp med mjölk.

Tomten (som sitter
i min famn) ropade
i högan sky jag vill med, jag vill med, jag vill med… väl framme at Icebar Cretsgang frös tomten och ropade med ännu högre röst jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem!
Men den som sig in
i leken ger får leken tåla.
Det var en riktigt mysig lördags-
eftermiddag med skumvin i snödrivan. Där satt vi och filosoferade tills snön började falla allt blötare och tätare omkring oss. Det finns ju liksom inte tillräckligt av den varan på vår östnyländska jord än.
Vi gick in i stugans iskällare. Där fortsatte vi skåla. Kollade redskap och annan rekvisita som kommer i flitig användning på våren och sommaren. I den här gårdsbyggnaden ska potatis läggas att förgro. I fjol skeddet det här i slutet av april.
Också i år kommer snön att smälta bort. Men exakt när det sker vet vi inte och varför ska vi veta det? Så skönt som det är att bara se tiden an.
Skål på den saken!

I min lilla lilla värld av blommor,
där ska alltid alltid lyckan dröja kvar…

Nåja, jag erkänner… jag lyssnar på Kaffekvarnen på Radio Vega. Så gör ju alla sanna medelsåldersbloggare, inte sant?
Det var ändå inte inspirerad av den som jag fick för mig att fortsätta på min hortonomlinje här på bloggen. Jag lovar att jag ska byta ämne redan i kväll då jag förhoppningsvis kan visa bilder från The Cretsgang Icebar.

Och inom ett par veckor kommer jag att visa vad jag köpte via nätet i går. Paketet väger 26 kilogram. Jag kan ju inte vara sämre än killarna på jobbet som beställer en massa (läs datorer, processorer, spel, program etc.) och talar lyriskt om hur de här ska installeras. Eventuellt misslyckas installationen men då har man ännu mer att diskutera, typ lösningar man kommit på själv och så vidare. Diskussionsämnena tar aldrig slut, och vad är bättre än det?

Men… nu slirade jag från ämnet, som vanligt.
Min fråga lyder. Känner någon igen växten på bilden? Den doftar rätt starkt men gott då man vidrör bladen. Fel svar: cannabis.

Jag utnämnde ju mig själv till Årets Hortonom för ett par veckor sedan. Det som jag trodde skulle bli en liten vacker blomma blev mer än så. Som av bilden synes, minst fyra blommor.
Och inte nog med det. Också på ett annat ställe i det frodiga gröna bladverket har knoppar blivit blommor. Plus att jag kan se ytterligare en knopp ta form.

Jag vet inte hur vanligt eller ovanligt det är att en begonia man köpt i början av augusti blommar om i februari-mars. Jag har inte gett den ny mull, inte näring. Jag har bara vattnat den med en knapp deciliter i ytterkrukan, det vill säga så att den själv kan suga upp vatten om den vill ha.
Gamla blommor har jag plockat bort. Här och där har jag knipit av blomsterstänglarna, det vill säga inte låtit dem bli för långa.

Jag har sagt det förr och jag säger det en gång till. Så länge som det finns minsta lilla liv i mina blommor kastas de inte bort. Först då de är bruna, helt torra, klart döda skiljs jag från dem med en tår
i ögonvrån. Amen.