Himlen_är_oskyldigt_blå

En bild på mig!

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Har inte blivit många sådana på senaste tiden. Är inte längre blyg för att visa vare sig kroppshyddan eller ansiktet eller både och. Men kommer inte alltid ihåg att be andra ta bilder av mig.

Den här togs av min mammas kusin då vi tillsammans besökte Kiasma, museet för nutidskonst i Helsingfors för några veckor sedan. Jag går omkring med en sådan där 3D-fundering, i en virtuell värld 😀

Spännande 🙂

Och ikväll var himlen oskyldigt blå, som avslutning på ett mycket varierande väder med allt från blåst och snöslask till sol.

Ted Gärdestads sånger är så vackra. Orden berör mig på djupet. Ibland ler jag, ibland gråter jag. Igenkännande.

Himlen är oskyldigt blå…

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

I morse hörde jag Tove Styrke sjunga Ted Gärdestads fina ”Himlen är oskyldigt blå” på radion.
Länkar här till originalet eftersom jag tycker den trots allt är bäst.

Så på konstkursen kändes det självklart att jag började måla en blå himmel.
Sedan målade jag något som liknade en strand, eller en öken. För lite av en ökenvandring har ju det senaste halvåret varit.
Längst nere på tavlan målade jag gräs som vajade i vinden.

Himlen är oskyldigt blå.
Himlen är oskyldigt blå.

När alla andra gick på fikapaus tog jag fram min stora nya Leonardopensel. Det var fullständigt stilla och tyst i salen.

Med stora svep ritade jag ett rött hjärta. Det växte fram ur sanden, sträckte sig mot himlen.
Sedan förvandlades gräset till något jag tyckte påminde om eld.

Så nu är det fritt fram för tolkningar.
Att konsten fungerar som terapi för mig, det vet jag.

Men varför jag målar som jag gör i dag, det vet jag inte.
Kanske jag har mist förståndet.