Jag väntar på dem varje år. Krokusarna som dyker upp i parken som ligger närmast kyrkan. De kämpar sig upp fastän gruset från sandningen under vintern stänkt ända upp på gräsmattan.

Själv har jag också kämpat mig upp. Bokstavligen var jag väl inte golvad som en boxare efter knockout men särskilt långt från den liknelsen var jag inte heller. För jag låg i somras ofta på golvet och grät floder.

Livet känns bättre i dag, men jag funderar ändå mycket. Hurudan framtid vill jag ha? Hurudant liv vill jag leva och var? Vad gör mig glad och varför? Hur viktig roll spelar en trygg inkomst? Finns det förresten sådana?
Stora frågor tumlar runt i mitt innersta just nu. Någon dag måste jag kanske fatta ett ganska stort beslut.

Tills dess får jag fortsätta fundera och känna efter och slutligen följa hjärtats röst.