livsstil

Man tager vad man haver…

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

… alltså i bildväg. Och haver man inget får man skapa något i all hast här hemma.
Och det här passar ju faktiskt också som ett inlägg i kategorin Trees on Tuesdays 🙂

Det kom upp plantor från bägge ekollonen fastän jag planterade dem på senhösten. Tror att det är den tredje och den fjärde eken jag drivit upp.

Texten på den lilla skylten som står i monsterans kruka stämmer ju så väl 🙂

Nu har jag bokade kvällar med såväl vänner som jobb, vilket betyder att eldningen måste planeras väl. Det ska åter bli kallare ute och nästa gång jag kan kvällselda är först på fredag, så jag passar på att hålla ugnen varm redan på dagen i dag.

Även om det är plusgrader ute betyder det inte att det hålls varmt inomhus om jag inte alls eldar. Ett par värme-element får se till att här finns grundvärme hela tiden, men som tidigare sagt – ganska mycket att planera. På det sättet en speciell livstid under vintern i äldre hus.

Jag kanske inte bor här livet ut. Åldern kan ta ut sin rätt på olika sätt och boendet måste därmed ses över. Men än har jag inte bråttom bort, och skulle jag aldrig ha prövat på den här livsstilen, tagit chansen att bo i ett gammalt trähus, skulle jag för eviga tider ha undrat hur det hade känts.

Och flyttar jag nån gång igen så hoppas jag att där finns en ugn, eller en vedspis i köket, något slags eldstad… för jag skulle verkligen sakna eldandet om det helt försvann ur mitt liv.

Nu ska jag skriva vidare på ett reportage till Kuriren. Imorgon har jag två jobb för Nya Östis. På torsdag anhörigvård och innebandymatch. Så här rullarna dagarna och veckorna på och snart är januari månad slut. Det känns bra, men jag antar att vintern ännu kommer att hålla greppet om oss minst fem, sex veckor till… Det är bara att härda ut.

Något djupare, om att acceptera läget

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Den här formen av frestelse måste man inte motstå.

Varning för att detta kan bli ett lite längre inlägg än vanligt 😀

Jag har läst en sida per dag sedan årets början ur Henri Nouwens bok ”Ovillkorligt älskad”. Där fann jag nyligen ett citat som satt som ett smäck!

När vi krossas som druvor kan vi inte se framför oss det vin vi en dag kommer att bli.

Nej. Jag såg inte i maj 2014 vilket vin jag kunde bli efter skilsmässan. Men det var inte enda gången jag kände mig krossad i livet. Jag krossades då min pappa gick bort när jag bara var femton år gammal. Jag krossades även många gånger efter det, i olika sammanhang.

Men idag har jag förvandlats till ett vin som jag hoppas mina vänner kan njuta av ❤

Jag såg en annons någonstans om denna underbara chokladask.
Direkt dök denna tanke upp: ”Du ska inte var för sträng mot dig själv, ät vad du vill, när du vill. Njut av livet” Jag tror att jag hörde det på TV igår i programmet ”Efter Nio” där en kvinna som  haft anorexi och bulimi uttalade sig. ”Detta eviga bantande… varför?”

Finsk choklad är ett kapitel för sig. Svårt att hitta nåt bättre. Svenska Marabou och Cloetta (om de nu är svenska numera?) – är också goda jättar.
Men Lindt, från Schweiz… jag säger bara LLLLL, då jag inte kan säga MMMM som i Marabou.

Kvällssysselsättning.

Den här veckan gör vi en extra tjock tidning, troligtvis 44 sidor. Vi kallar den storspridning då den går ut till 10 000 hushåll. Många får Nya Östis gratis och det här gör vi ett par gånger per år i  hopp om att få nya prenumeranter och annonsörer.

Varje torsdag är det skönt då tidningen kommer ut. Då blir det ett par dagar i lite lugnare takt. På söndag börjar jobbet med följande tidning. Och så här är det varje vecka, året om.

Men jag tycker om mitt jobb. Och så här i coronatider, och speciellt då jag levt ensam nu över sex år, ger jobbet livet innehåll.
Jag har jobbat som journalist sedan 1987, så egentligen vill jag säga att mitt jobb är en livsstil.

Dessutom handlar mycket nu om att acceptera läget.
Jag lever rätt isolerat.
Jag använder ansiktsskydd då jag går till affärer.
Jag tvättar händerna ofta.
Jag tänker inte delta i några julfester eller andra sammankomster och tror knappt att sådana arrangeras här som jag bor heller.
Jag reser inte utomlands, ytterst sällan utanför Lovisas gränser.

Som sagt. Jag har accepterat att mitt liv kommer att vara begränsat på detta sätt åtminstone till sommaren 2021. Kanske längre än så.
När man accepterar något blir det ofta lättare att andas och gå vidare.

Sårbart med svajigt nät

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Vi har liksom inget skyddsnät, då nätet (internet) pajar…
Externa hårdskivor i all ära, men de kan inte rädda allt.

Vi hade tidningen nästan klar, målsnöret var synligt på sista rakan.
Plötsligt försvann en mapp där alla sidor fanns…
Något slags uppdatering var på gång, även Messenger (som är vårt arbetsredskap på vi alla jobbar hemifrån) haltade.

Efter en kvart återvände mappen. Den berättade inte var den hade varit, men skrämselhicka gav den i alla fall mig.

Jag säger bara… utan att vilja vara en domedagsprofet… någon dag kraschar ”allt” och vad gör vi då?

Östra Tullgatan i Lovisa.

Några bilder från min vardag måste ni ju få. På skrivbordet vid datorn är det alltid så stökigt med en massa papper, föredragningslistor, anteckningsblock, telefon, pennor…

Här är jag på väg hem från affären. Försöker varje dag ta en paus och promenera lite. Och som vanligt… inte en människa i sikte! 😀

Fina små träd utanför huset där jag bor. Till vänster Östra Tullgatan, rakt fram Chiewitzgatan som är min adress. Men jag bor inte i det röda tegelhuset.

Solen sken nästan hela dagen i dag. Ett par grader minus. Snart är det november. Tiden rusar.

Mitt jobb är ju verkligen en livsstil. Inte undra på att jag inte träffar en partner.
Jag har tänkt på det där med att jobba hemma. Det är så fantastiskt skönt att få bestämma över sin tid. Disciplin behövs förstås, men det har jag.

Däremot har jag varit med om situationer där en annan människa sagt ”du kan ju ta hand om disken, städa, köra tvättmaskinen, hänga och sortera tvätten, handla och tillreda mat” osv. ”Du är ju ändå hemma, det går där på sidan om”…

Nej. Det går inte där på sidan om. Min bostad ser ibland ut som en rövarhåla med saker överallt, för att jag inte gjort något annat än jobbat. Då jag jobbar nio timmar hinner jag inte städa, laga mat, tvätta, sortera kläder.

Så den partner jag eventuellt någon dag träffar ska jag inte bo ihop med.
Han ska också förstå vad mitt jobb går ut på och vad det betyder för mig.
Känns inte särskilt sannolikt att den partnern finns…

BRÖÖÖÖÖL.