… då jag var i Grekland.
Ja, jag kände mig ibland lekfull, ibland lat. Ett tag var jag lite blyg, sedan kände jag mig sexig. Många gånger kände jag mig cool och lycklig, en gång pissed off och ofta var jag hungrig 😀
Så här kände jag mig också…
lycklig
Tack för all uppmuntran!
Jag är överväldigad av den uppmuntran jag har fått efter att jag skrev blogginlägget i går och länkade till artikeln om mig i Östnyland.
Just nu har 224 reagerat på blogglänken på Facebook och 90 personer har skrivit hälsningar.
Min blogg hade 2145 besök i går av vilka 1588 läste om mitt stora beslut.
Ja, ni som känner mig – statistiknörden är i farten 🙂
Ett ❤ -ligt tack till alla er som ägnat mig en tanke!
Även om det nu känns som att jag måste vara ännu mer noggrann med mina pengar passade jag i går på att köpa ett doftljus från Herttanen på Mariegatan. Priset var nedsatt och just den dagen fick kunderna en ekoprodukt på köpet.
I går kväll hade jag kontakt med några vänner via Messenger och till en av dem skrev jag ”Om jag dör i dag så dör jag lycklig, bara så att du vet”. För precis så kändes det då.
Att vara företagare kommer troligen inte att vara det lättaste, men på något sätt ska jag klara det. Bilden av skogsstigen är från Fagerö i Sibbo, tagen då vi hade paus i seglatsen. Den får symbolisera livets stig.
Jag är hoppfull och förväntansfull inför framtiden. Såsom jag sa i intervjun i Östnyland, allt har sin tid.
Att skriva, att uttrycka mig verbalt, helst med ord på papper eller digitalt – men också i kommunikation mellan människa och människa – det är det bästa jag vet. Ju mera lokalt och människonära, desto bättre.
Inte lätt för post att hitta rätt
Speciellt inte om lådan ligger som den här, bredvid landsvägen halvvägs ner i diket 🙂
Men alla andra postningar är inte heller så lyckade.
Jag har berättat om ”killen” som via en bloggkommentar (publicerades ej) kallade mig ful och gammal och som påstod sig ha talat med personer jag känner. För att även dessa personers namn nämndes kunde kommentaren självfallet inte gå ut men den finns sparad och utskriven på papper.
Personerna skribenten pekade ut påstod själva att de aldrig talat om mig med någon sådan där ”mysko man”.
Därför tycker jag helt enkelt det var en postning som inte hittade rätt.
I går eller i dag figurerade en kommentar i en grupp på Facebook. En vän till mig tog kontakt för att hen antog att kommentaren handlade om min blogg. Och det var ingen välmenande kommentar.
Men den låg inte heller länge på gruppens sida, antar att moderatorn tog bort den eftersom den inte hörde hemma där. Skillnaden med FB är ju ändå att kommentarer skrivs i eget namn, fastän alla inte har bilder på sina nunor, så jag vet ju vem som skrev inlägget där.
Också en postning som inte verkade ha landat i rätt forum.
Gjorde ett jobb om en cykelväg i dag och vågade inte parkera bilen allt för nära arbetsfältet vid den trafikerade vägen. Så det är redaktionsbilen som står där vid horisonten 🙂
Känns också som att jag åter har en lång väg att gå innan jag kan känna mig lycklig och stabil.
I det här inlägget skrev jag om att jag kände mig vacker, stark, självständig och lycklig.
Det var väl för att jag inte skulle fortsätta leva i den villfarelsen som jag fick kommentaren om att jag är ful. Sedan blev jag också offentligt utskälld två gånger, fick arga mejl och bitska sms.
Vissa människor vill helt enkelt sätta mig på plats. Jag ska inte tro att jag är något.
Med Svensson på äventyr
Har nu kommit så långt i mitt nya liv att jag tar mig an nya utmaningar utan att darra allt för mycket på manschetten. I går funderade jag hur jag ska hitta till den adress jag fick, 12 mil väster om Lovisa. Har ingen gps i bilen. Men i morse kom jag på att jag har ju en surfplatta med ett kartprogram.
Damen föreslog i och för sig helt plötsligt att jag skulle göra en u-sväng mitt på Ring I men jag struntade i hennes vansinniga förslag och hon planerade om min rutt. Vägarbeten kan ju göra vem som helst snurrig, och speciellt yr i skallen må en dam som befinner sig inne i en surfplatta bli 🙂
Min bil kallas Svensson som en del av er vet. Han tyckte om att komma ut på en långtur, totalt 24 mil. För det mesta blir det annars korta färder för hans del i Lovisa centrum.
Och vet ni det kändes så fantastiskt att bara fara iväg och känna att jag klarar vad som helst. Ett helt nytt liv har börjat. Och som beställning spelades en massa fina låtar på Radio Nova. Kaija Koos ”Vapaa” (sv. Fri) var den första. Sedan kom Samuli Edelmanns ”Mahdollisuus” (sv. Möjlighet) och de orden gick rakt in i mitt hjärta. Han sjunger om hur en färd ibland kan kännas farlig, den sköra lilla människan tar sina första försiktiga steg på den nya stigen, hon ramlar men reser sig igen. Och resan, det nya livet, är full av möjligheter och små underverk.
En del av dem fick jag uppleva i dag och därför är jag just i dag lycklig.
Livet är här och nu. Livet är inte det som var i går och om morgondagen vet vi ingenting.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 