Andra pusslet på 1000 bitar som jag monterar ner inom ett par månader.
Det kändes helt okay. Väninnan som lånade mig pusslet ska få det tillbaka.

Pussel är så symboliskt. På något sätt som själva livet.
Man letar efter de rätta bitarna. Suckar och stönar då man inte hittar dem genast. Ger upp – och hittar dem följande dag.
Det gäller alltså att ha tålamod. Vissa lösningar går inte att forcera fram.

Sedan kan man plocka isär allt. Det var ju bara ett pussel.
Också ett livspussel går att söndra. För någon gör det ont då alla bitar splittras. För någon annan är det en lättnad.
Det finns nästan alltid någon som tar sig an de lösa bitarna och bygger ihop pusslet igen.