

Vem är jag? Det är en fråga som jag, och kanske många andra också för den delen, ibland ställer sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur ser andra på mig? Vem tror de att jag är, och är det viktigt att andra vet vem jag är på riktigt?
Under rubriken About här på bloggen finns en kort beskrivning om mig själv. Men hur ska jag gå till väga då jag vill berätta mer?
Jag har alltid strävat till att vara öppen och ärlig kring allt. Det har förstås straffat sig ibland, och jag har tänkt ”det där borde jag inte ha sagt” eller ”nu blev jag åter missförstådd”. Men då allt kommer omkring tror jag att det lönar sig att vara ärlig i alla fall, och att även tala och skriva om svåra saker.
Hur många gånger har jag inte funnit tröst i att höra att jag inte är ensam om olika problem. Då jag har öppnat mig har det visat sig att andra lättade har sagt: ”Nä men oj, så där känner även jag”.

Ja, så vem är jag? Med åren ändras vi ju alla, så att beskriva mig sådan som jag varit tidigare finns det inte utrymme för här.
Nyligen hade vi Pride-evenemang i Lovisa. Jag har understött det ekonomiskt och jag har tryckt gilla-reaktioner på många bilder som delats före och efter det. Jag respekterar och accepterar sexuella minoriteter, men jag hänger inte alltid med i alla de nya bokstavskombinationer som finns. Det finns också en ny flagga som symboliserar intersexualitet, har jag lärt mig.
Själv är jag hetero. Kanske någon tror annat om mig då de oftast ser mig umgås med kvinnor. Bland kvinnorna som är mina vänner finns några lesbiska och intersexuella, men själv är jag varken det ena eller det andra. Jag har också bögar i min bekantskapskrets.
Då jag har varit ensam i nio år kan jag också tänka mig att det finns personer som tänker ”tillhör hon kanske en sexuell minoritet ändå?” Men det gör jag inte.

Jag vill beskriva mig själv som en generös, hjälpsam och för det mesta glad person. Jag tycker om att läsa och skriva. Jag reser gärna, men det finns inte alltid tid och pengar för det nöjet. Äter helst ute på restaurang, är ingen kock själv och det har visat sig att samhället, och speciellt att det som säljs i mataffärer, inte är anpassat för singelhushåll. Då blir det att slänga en hel del mat, och det tycker jag inte om att göra.
Jag jobbar mycket och det är väl en orsak till att jag fortfarande är ensam. Längtan efter livets pusselbit finns djupt inom mig. Jag slutar aldrig hoppas, och det är kanske också därför jag skriver personliga inlägg om mig själv ibland.
Med åren blir människan bekväm och jag vet precis vad jag behöver och framför allt vad jag inte behöver.
Pusselbiten i mitt liv ska vara en stark person som vågar stå upp för sig själv och för andra.
Fokus ligger inte längre på sex i den här åldern, i alla fall inte för mig 🙂 Därför hittar jag inga pusselbitar via dejtingsajter. Sex kan komma med i bilden senare, sedan då pusselbiten och jag gjort tusentals andra roliga saker tillsammans. Efter att vi har talat, och gärna även skrivit till varandra, om allt mellan himmel och jord, då vi har öppnat oss och blottat vårt innersta i djupa samtal – då kanske det bara säger klick och så är även sex naturligt.
Ibland tänker jag att det bästa vore att flytta bort från Lovisa. Kanske till Sverige, för där har jag alltid trivts. Inte till Stockholm eller någon annan stor stad, det är för stökigt. Men å andra sidan, att i denna ålder börja på ny kula, ensam på en ny ort, känns övermäktigt – både fysiskt och mentalt.
Nä, kanske mitt älskade Lovisa har något att ge mig ändå, någon dag i framtiden ❤

