Ett försök att beskriva mig själv

Carita Lindblom, student 1982.
Carita Liljendahl, 60 år, maj 2022.

Vem är jag? Det är en fråga som jag, och kanske många andra också för den delen, ibland ställer sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur ser andra på mig? Vem tror de att jag är, och är det viktigt att andra vet vem jag är på riktigt?

Under rubriken About här på bloggen finns en kort beskrivning om mig själv. Men hur ska jag gå till väga då jag vill berätta mer?

Jag har alltid strävat till att vara öppen och ärlig kring allt. Det har förstås straffat sig ibland, och jag har tänkt ”det där borde jag inte ha sagt” eller ”nu blev jag åter missförstådd”. Men då allt kommer omkring tror jag att det lönar sig att vara ärlig i alla fall, och att även tala och skriva om svåra saker.

Hur många gånger har jag inte funnit tröst i att höra att jag inte är ensam om olika problem. Då jag har öppnat mig har det visat sig att andra lättade har sagt: ”Nä men oj, så där känner även jag”.

Carita längst till höger, kanske fem år gammal? Väninnan Anne till vänster, syster Veronica och grannen Elise som blivit student.

Ja, så vem är jag? Med åren ändras vi ju alla, så att beskriva mig sådan som jag varit tidigare finns det inte utrymme för här.

Nyligen hade vi Pride-evenemang i Lovisa. Jag har understött det ekonomiskt och jag har tryckt gilla-reaktioner på många bilder som delats före och efter det. Jag respekterar och accepterar sexuella minoriteter, men jag hänger inte alltid med i alla de nya bokstavskombinationer som finns. Det finns också en ny flagga som symboliserar intersexualitet, har jag lärt mig.

Själv är jag hetero. Kanske någon tror annat om mig då de oftast ser mig umgås med kvinnor. Bland kvinnorna som är mina vänner finns några lesbiska och intersexuella, men själv är jag varken det ena eller det andra. Jag har också bögar i min bekantskapskrets.

Då jag har varit ensam i nio år kan jag också tänka mig att det finns personer som tänker ”tillhör hon kanske en sexuell minoritet ändå?” Men det gör jag inte.

Vid en sommarstuga 2015.

Jag vill beskriva mig själv som en generös, hjälpsam och för det mesta glad person. Jag tycker om att läsa och skriva. Jag reser gärna, men det finns inte alltid tid och pengar för det nöjet. Äter helst ute på restaurang, är ingen kock själv och det har visat sig att samhället, och speciellt att det som säljs i mataffärer, inte är anpassat för singelhushåll. Då blir det att slänga en hel del mat, och det tycker jag inte om att göra.

Jag jobbar mycket och det är väl en orsak till att jag fortfarande är ensam. Längtan efter livets pusselbit finns djupt inom mig. Jag slutar aldrig hoppas, och det är kanske också därför jag skriver personliga inlägg om mig själv ibland.

Med åren blir människan bekväm och jag vet precis vad jag behöver och framför allt vad jag inte behöver.
Pusselbiten i mitt liv ska vara en stark person som vågar stå upp för sig själv och för andra.

Fokus ligger inte längre på sex i den här åldern, i alla fall inte för mig 🙂 Därför hittar jag inga pusselbitar via dejtingsajter. Sex kan komma med i bilden senare, sedan då pusselbiten och jag gjort tusentals andra roliga saker tillsammans. Efter att vi har talat, och gärna även skrivit till varandra, om allt mellan himmel och jord, då vi har öppnat oss och blottat vårt innersta i djupa samtal – då kanske det bara säger klick och så är även sex naturligt.

Ibland tänker jag att det bästa vore att flytta bort från Lovisa. Kanske till Sverige, för där har jag alltid trivts. Inte till Stockholm eller någon annan stor stad, det är för stökigt. Men å andra sidan, att i denna ålder börja på ny kula, ensam på en ny ort, känns övermäktigt – både fysiskt och mentalt.

Nä, kanske mitt älskade Lovisa har något att ge mig ändå, någon dag i framtiden ❤

Om att aldrig ge upp

Det har funnits stunder i livet då jag velat ge upp. Men på något sätt har jag alltid kommit igen, till och med överlevt en misshandel där jag verkligen trodde att min sista stund var kommen. Den hände för mer än trettio år sedan.

Att jag inte skrivit mer om den här beror dels på att jag bearbetat allt det den dåtida pojkvännen utsatte mig för, dels på att jag – hur konstigt det än låter – väljer att skydda andra som på olika sätt berörs av det här fallet.

I dag lyser solen, himlen är blå. Men så är det inte alltid i livet.

Jag slogs av de här tankarna i samband med att jag nyligen åter insåg att det pratas en del skit om mig. Tyvärr är det ju inget nytt att folk baktalar och smutskastar andra, jag är ju verkligen inte den enda som blir utsatt.

Men jag började tänka på vilka ryggsäckar vi alla bär i våra liv. Då vi talar illa om andra har vi sällan en aning om vad den personen bär i livets ryggsäck. Att  känna avundsjuka eller behov av att misskreditera andra är därför något av det mest onödiga vi kan spilla energi på.

Det är inte många som vet att jag blivit misshandlad, utslängd ur en bil i farten, slagen och sparkad, knuffad ner för en stenig brant, nästan strypt ihjäl.

Jag har, utöver det som hände då, också senare haft många skäl till att känna mig oduglig. Men jag har alltid på något sätt kommit igen efter motgångar och nederlag.

Jag har försökt att inte bygga en mur runtom mig, inte gömma mig bakom en tuff fasad eller inne i ett hårt skal. Ibland har jag ändå blivit tvungen att fly dit. Då livet åter sparkat mig.

Men jag tänker aldrig ge upp. Och jag ska skriva mer om allt, i någon form, nånstans, nån gång. Fortsätta vara öppen kring det.

… efter den här sanna men sorgliga historien blir det åter glättigare inlägg i form av reseminnen från Spanien 😀

Så mycket jag skulle vilja berätta…

Minns ni när man skrev brev förr? Riktiga handskrivna brev som postades till brevvännen.
Ofta började man så här: Hur mår du? Jag mår bra.

När folk frågar hur vi mår svarar vi ofta slentrianmässigt ”jo tack, jag mår bra”. Undrar vilken reaktionen skulle bli om man svarade ”ja-a du, jag mår jättedåligt just nu”.
För ofta är ju själva frågan lika slentrianmässig som svaret.

Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra :-)
Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra 🙂

Ändå tycker jag att jag med gott samvete i dag kan svara ”jag mår bra”.
Jag har lärt mig mycket under de snart två år som gått sedan skilsmässan.
I själva verket har jag gjort en ganska otrolig resa.

Efter ett sexton år långt äktenskap, som jag själv tyckte var lyckligt, fanns det inte på kartan att jag skulle börja se mig om efter nya män. Blotta tanken på att klä sig naken inför en främling kändes orimlig 🙂

Men det som kändes så gott som omöjligt då visade sig gå hur bra som helst. Jag hade turen att träffa omtänksamma människor.

Allt det där som hände då, och allt det som händer i mitt liv just nu, skulle jag gärna skriva öppet om.
Men har jag lärt mig något under de senaste två åren så är det – tyvärr – att inte för tidigt gå ut med allt jag känner lycka för.
Innan läget stabiliserat sig är det oftast skört. Osanningar om mig har spridits och lett till att både projekt och förhållanden skjutits i sank.

Så just nu håller jag tyst om tre saker som känns väldigt bra i mitt liv.
Jag lovar att berätta om dem alla i framtiden. Sedan då läget är stabilt.

Jag kan också berätta om allt gått åt fanders, men då vill jag att det ska ha gjort det av andra orsaker, inte av den att jag berättat om allt på min blogg.