papa-prov

Vuxna kan också få klistermärken 💕

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Jag var i dag på något som kanske ska kallas ettårskontroll, eller uppföljning av tidigare tagna prov, på Borgå sjukhus. Hade lindriga cellförändringar efter papa-prov för ett år sedan, och sedan dess togs prov på hösten i Lovisa.

Nu var jag där igen på polikliniken i grannstaden. Superhärlig läkare och lika fin sköterska. De berättar steg för steg vad de gör och bannar inte om klienten inte är avslappnad som en ”död sill”.

Efter den över halvtimme långa proceduren pustade jag ut och sa att jag tycker att jag borde få klistermärken för att jag klarade detta. Barn får klistermärken hos olika läkare.

Och vet ni vad? Jag fick inte några höjda ögonbryn och inga hum-hum-menande blickar utbyttes mellan läkare och sköterska. ”Klart du ska få klistermärken” sa sköterskan. ”Jag har skaffat sådana, för många andra har också frågat”.

Muminklistermärkena har jag köpt själv från en affär, men de två med björn och bambi fick jag från vårdcentralen ❤

Hurra, tänkte jag! Där ser ni. Det är inte löjligt att säga vad man anser – inte ens fastän det gäller att jag som vuxen vilja ha klistermärken som tack för att man klarat en undersökning som inte var direkt behaglig.

Men det var ändå en undersökning som jag är tacksam för att utfördes, det handlar alltså om kolposkopi.

Tror att jag visade bild härifrån ifjol också. Väntrummet till olika avdelningar.

Även om jag tycker att det är trist att vi ofta hänvisas till grannstaden, förstår jag att alla specialisttjänster inte kan ges i mindre städer, inte ens privat finns de att få… Så jag får vara beredd på att låna bil eller be om skjuts, eller sedan när och om jag blir äldre, ta taxi och betala en del själv och välfärdsområdet resten.

Har flera bilder på lager och sånt som hänt (inte på sjukhuset), men sparar dem till imorgon och framtiden.

Vacker vägg, och provet nu taget

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Det är trevligt då väggar som annars vore helt vita målas med konstverk. Den här väggen finns hos vår vårdcentral, där man i dag går till laboratoriet.

Där var jag på uppföljningsprov för det ingrepp som gjordes på sjukhuset i Borgå i våras. Ett halvt år senare skulle nytt prov tas och det togs nu. Har med livmoderhalsen att göra, alltså att upptäcka om cellförändringar där fortfarande sker eller om ingreppet som gjordes i våras stoppade förändringarna.

Att ligga i den där stolen och få en massa kalla instrument inpetade i sig är ju inte något man ropar JIPPIII för, men att dessa prover tas och uppföljning görs är jag tacksam för.

Annars började dagen med att jag skrev en tidningsartikel klar. Efter provtagningen var jag i mataffären och sedan hämtade jag in ved från källaren. Kvällen har sina rutiner med telefonsamtal till mamma, dagboken, litteratur, hushållssysslor.

Snart har halva oktober gått, sedan blir det god jul – gott nytt år och glad påsk! Och en ny vår och sommar 🌷(tänkte att vi skulle hoppa över vintern och snön) 😀

Cellförändringar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.

Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer.
Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.

Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.

När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.

Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska.
Brevet kom från centralen för diagnostik.

Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.

Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.

Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt.
”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.

Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.

Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.

Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.

Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂
Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag.
Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉