Det var i mitten av oktober jag gick med på två dejtingsajter. Jag satte direkt ut en bild på mig själv, senare har jag vågat sätta fler. Jag valde med omsorg, och så gör väl de flesta.

Visst funderade jag ett tag innan jag vågade skapa min profil. Att finnas på en kontaktsajt till allmänhetens beskådande betyder ju att man går ut och berättar öppet att man söker sällskap. Man blottar sig helt enkelt.
Jag berättade också åt min terapeut vad jag hade gjort och frågade henne om hon tyckte det var snuskigt. Då hon svarade att det är dagens melodi att träffa nya människor via nätet, och kanske rentav hitta sitt livs kärlek där, kände jag mig lugn.

Jag har alltid börjat med att prata via chatten eller skicka meddelanden till någon som visat intresse för mig, eller som jag själv tyckt verkat intressant.
I de allra flesta fall slutar kontakterna också där, då någon eller bägge inser att vi är för olika som personer. Ibland har också avståndet varit för långt.

Den första personen jag blev förtjust i bodde i Helsingfors och vi sms:ade friskt under sex veckors tid. När jag sedan tyckte vi skulle träffas drog han öronen åt sig och gick under jorden 🙂
Detsamma har ett par andra kontakter gjort. En kom inte alls till träffen utan meddelade först följande dag efter påtryckningar från mig att han ”hade sovit och inte orkat komma”…
En annan slutade abrupt sms:a och ringa, utan minsta förklaring.

Det är i de här fallen man börjar fundera varför männen överhuvudtaget kastade sig in i bekantskapen. Hade de gått ut med falska bilder av sig själva, vilket gjorde träffen omöjlig, eller fort hittat en ny kvinna men inte vågat meddela mig det?

Nåja, mannen från Helsingfors tog ändå mod till sig och berättade i ett mejl att han hade hittat en annan kvinna som han ville satsa på. Men ytterligare några veckor senare förstod jag att den dejten inte hade lyckats, och då beslöt vi oss för att träffas IRL. Han var trevlig, vi hade roligt tillsammans men var ändå överens om att vi inte vill ha ett seriöst förhållande där vi träffas regelbundet.

Så det är ungefär det här det går ut på. Jag får ta vissa smällar men har också möjligheter att träffa nya intressanta människor.

För jag tror inte Tinder på telefonen skulle vara nåt för en 50+ kvinna i Lovisa. Troligen skulle jag där får läsa att det inte finns någon som matchar mig på tio mils avstånd 😀