… i dag fyller du fyrtio år! Jag skrev de första orden med en tuschpenna i dig den 29 januari 1976. Sedan dess har mycket hänt.
Du fick namnet Randi, för att du blev randig, det vill säga bestod av olika färger då jag tejpade ihop de första häftena till en bok.
Med åren har antalet dagbokshäften blivit närmare 200. De är olika tjocka och jag har inte räknat dem. En tid skrev jag sidantalet uppe till höger och vänster på sidorna. Någon gång efter 11.000 sidor slutade jag. Tänkte ha det som ett projekt att faktiskt fortsätta där jag en gång slutade… 🙂

I fyrtio års tid har jag nästan dagligen skrivit något i dig. Ibland bara en halv sida. När jag haft mer tankar i huvudet, glada eller bekymrade, har det blivit tio sidor.

Någon gång då och då undrar jag vad som händer med alla mina dagböcker den dag jag går bort. En väninna sa att jag måste skriva i mitt testamente vad jag önskar, det vill säga att dagböckerna inte kastas bort eller bränns upp. Samtidigt vill jag ju att den som tar hand om min livshistoria är en pålitlig person som gör något vettigt med alla häften.

Dagboken fyllde en viktig funktion senast då jag skrev av mig allt jag kände i samband med skilsmässan. Sådant som med tiden tenderar falla i glömska, svåra känslor som kan vara bra att inse att man klarat av.
Men dagboken har hjälpt mig minnas mycket annat också. Om det nån gång blir tvist med någon om årtal eller om vad som helst som hänt i mitt och andras liv – då är det bara att plocka fram dagboken.

Skål på din stora dag min kära Randi ❤