Ett litet underverk måste jag nog säga att eken Lukas är. Det är nu tredje sommaren han får sina blad. Inte växer han mycket men han kommer igen varje år verkar det som. Han borde kanske få en större kruka för jag har läst att ekens rötter växer rakt nedåt. Om han blev lite större skulle jag kanske våga plantera ut honom på någon tomt.
I dag har vi blåst och regn och bara kring +14 grader. Men regnet behövdes verkligen, pollendammet från bilen har nu troligen runnit bort. Har suttit vid datorn hela dagen. Väntar på att tidningen ska bli klar, så kan jag åka till apoteket och affären och kanske ta en liten promenad. Vi kommer ut en dag tidigare med Nya Östis för att det är helg på torsdag. Så det har varit lite extra brådis med produktionen, men vi får pusta ut på torsdag.
Mitt vänstra knä har krånglat så jag har inte kunnat promenera så mycket som jag har velat men jag har kombinerat gång med cykelturer, då har jag cykeln som stöd där som jag stiger av den och går.
Promenaddagen delades upp i två pass. Några raska steg blev det inte, bara här och där under sträckor på tio meter. Annars var det säkrast att trippa fram, fastän jag hade Ice Bugs. Knappt 2800 steg, men jag är nöjd – med tanke på regnet, blåsten och halkan.
I natt kom det tio centimeter snö och var minusgrader. I morse regnade det och som bäst har det varit +5 grader, men jämngrått hela dagen. Extremt halt på många ställen.
Jag borde ha fotat de fina fem röda rosor jag uppvaktade en kollega med i dag, å understödsföreningens vägnar på en 50-års dag. Men det glömde jag. Det var ändå dagens ljuspunkt, att få en pratstund och krama om varandra.
Inget muntert uteväder men frisk luft blev det. Resten av kvällen stannar jag inomhus med levande ljus, teve, pussel, tidningar och böcker.
Plötsligt ser jag två plirande ögon i mitten av snöhögen. En stor näsa också.
Här behövs ingen översättning, för allt är översatt 🙂 Det är dags för skyltsöndag igen, och många är med. Länkar till dem hittar du här hos bloggvännen BP som förvaltar den här utmaningen.
Kan det bli värre väder än det är nu, tänkte jag då jag i ett arbetsärende gick till Hörnans postlåda. Det snöblandade regnet låg ibland vågrätt i luften då det blåste. Avbrutna kvistar och grenar överallt. Vatten som forsar, snö som blivit is. Stora snöhögar finns kvar ännu där de plogats ihop av snöröjarna tidigare i december och januari.
Nåja, visst kan det bli värre. Om det är minusgrader och snön vräker ner… Solen verkar också ha blivit så skrämd att den gömmer sig totalt nu.
Jag tänkte att jag skulle ta min promenad medan det var ljust på dagen. Har aldrig varit rädd i mörkret, väljer alltid gator med belysning.
Men just i dag såg jag i ögonvrån hur någon hastade över gatan alldeles i närheten av mitt hem. Det var en man, i bruna eller grå kläder, kanske i samma längd som jag, ganska mager. Han upprepade två ord på ett språk som jag inte förstod. Det lät som ”manjaaa, maania” (redigerat 21 jan, då så många undrade varför jag blev rädd för ett främmande språk…)
Det kändes obehagligt, så jag stannade inte och tittade inte på honom. Såg sedan hur han försvann vidare längs Östra Tullgatan medan jag gick mot kyrkan.
Efter det här hade jag ju ögon i nacken. Mitt på ljusa dagen blir jag stannad av en främling och jag visste inte vad han ville. Tänk om han hade dragit fram en kniv och velat råna mig. Där fanns inga andra mänskor i närheten just då, sånt busväder som det var.
Från Hörnan skulle jag till bankomaten och där kastade jag också oroliga blickar över axeln. Efter det sneddade jag över torget till apoteket, hela tiden med mannen i tankarna. Vart tog han vägen?
Jag hade tänkt gå en lite längre runda men nu blev det bara 2400 steg i ruskvädret och efter det här kollar jag nog noga vilka personer som rör sig på samma gator och hoppas att det också ska vara andra i rörelse än bara jag. Någon som kan hjälpa mig om jag blir överfallen.
Jag har kanske lite extra livlig fantasi, men det där kändes inte alls roligt… Mitt på ljusa dan.
Lovisa Tor har en förmåga att ge full valuta för pengarna till sin publik. Jag väljer att se det på det sättet. Spännande ska det vara 😱🤣 Laget tappade sin ledning med 7–2, gästerna från Vanda (SB Vantaa) kom ikapp till 7–7 i fulltid. Sedan gjorde dock Tor det mål som behövdes i förlängningen. Straffslagstävling hade det blivit om inget av lagen gjort mål, och de är ju alltid förfärliga nagelbitare…
Fick mina steg (2800) i dag då jag i ösregnet gick hem från hallen. Hade inte förstått att ta paraply med mig, men det är ju bara vatten och jag är inte gjord av socker.
Trots att det har regnat mycket har vi ännu stora snöhögar kvar. För då som det slår om till minusgrader över natten kommer nederbörden som snö. Vi får ännu vänta på våren, jag vet… men ack så jag längtar efter den 🌷
Ändå kul att kunna säga att våromgången börjat i innebandyn, och mycket annat där ordet ”vår” kan tas in finns också ❤
Med fem ord, hur har din vecka varit? – Huvudsakligen bra, ofta mycket jobb.
Med fem ord, vad gör du imorgon? – Har sovmorgon och egen tid.
Med fem ord, vad var roligast i veckan? – Första avsnittet: Marko och Irma.
Oj så jag skrattade då jag såg programmet Marko och Irma på Sveriges TV4 igår. ”En mus, flera möss, och så heter det väl mössor?” Och då Irma talar så härligt som många finnar gör. P blir B och B blir P och så är det mycket helvetti och perkele 😂 Jag bara älskar såväl mor som son ❤
Med fem ord, vad behöver du göra? – Det vanliga, städa och sortera.
Med fem ord, vad önskar du just nu? – Slut på kriget i Ukraina.
Jag tyckte det var strongt att jag fick ihop 3500 steg i dag. Det regnade. Vattnet forsade längs gatorna för vi har ju så stora snöhögar överallt, och en del av dem rinner nu bort. Det porlar i gatubrunnarna, där som de är öppna och lyckligtvis verkar många ha kollat att passagen till dem är fria.
Som ni ser har min Muminfamilj framför teven och jag laddat oss för Mandelmanns gård och våren som snart är i antågande där. Klockan är 21 finsk tid och 20 i Sverige då programmet börjar. Det här var alltså vad jag kopplade av med igår kväll.
Alla gillar inte Mandelmanns, eller kanske specifikt inte Gustav Mandelmann. Anses han för fjompig? Samma gäller Ernst, alla gillar inte honom heller. En man som syr och handarbetar, ibland.
Ofta tänker jag att mitt liv är så enahanda och mina blogginlägg så trista att VEM orkar läsa dem? Jag jobbar en hel massa, det är tidningen hit och tidningen dit. Jag pusslar ibland och jag promenerar varje dag. Och inte var det ens meningen att mina promenad-inlägg skulle bli klagovisor! Men ibland känns de som sådana. Pust och stånk och stön. Snön vräker ner, det är mörkt och kallt och jag knatar på… Who cares?
Samtidigt är jag ju stolt för att jag orkat kämpa så många dagar. Fått rumpan upp från soffan, kommit ut. Och jag lär ska ha inspirerat en eller annan till att göra nåt liknande. Inte sätta ribban för högt, men hundra steg är bättre än inga alls.
Och när jag skriver det här, ett förhandsinställt inlägg för onsdagen den 11 januari, hör jag hur regnet slår mot rutan. Det gör mig glad. Fastän snömängderna blir tunga. Men det låter som det gör på sommaren. Regn. Ett tryggt ljud.
Det ösregnade och blåsten rev i luvan då jag lämnade hemmet för dagens promenad. Vi hade haft layout hemma hos mig med kollegan Pia och jag följde henne hem.Ungefär halvvägs slutade det regna. Blåsten var behaglig och varm, det är +12 grader så jag klagar inte. Blotta tanken på att det skulle frysa på i natt (inte lovats minusgrader) skrämmer ju ändå, för då skulle vi ha en isbana med de mängder av vatten som kommit.
Bild två och tre är tagna ungefär från samma plats på Mariegatan.
Min korta promenadspurt ledde till K-Supermarket där jag behövde köpa knäckebröd, annat bröd och pålägg. I ryggsäcken fanns plånboken, i fickan mobilen som räknade stegen.
Efter sexton dagar har jag fått bättre flås. Jag kan gå raskare och jag får inte alltid ont i ryggen. Men helt utan smärta går det ännu inte. Då stannar jag och tänjer. Så om ni ser nån gumma som lutar sig framåt och sträcker händerna mot marken med baken i vädret har hon inte tappat nåt 😂
Det första som jag gör då jag kommer hem igen är att skriva in mina steg på hälsostegen.fi och sedan skriver jag blogginlägget. 2883 steg blev det i dag.
Nu har jag troligen varje dag noterat allt för få steg i kampanjen. Jag har litat på min mobiltelefon. Men då jag tänker efter noterar den ju inte alls alla steg jag tar, om jag inte håller den i handen hela tiden.
Ända sedan den första oktober har jag haft min aktivitetsklocka, men inte hittat platsen där stegen noteras. Och i dag då jag hittade den, så visade klockan (som sitter på armen från tidig morgon till sen kväll) totalt 12 537 steg! Telefonen visade lite under 3000…
Om jag tänker efter vad jag promenerat i dag, så gick jag ju här hemma från rum till rum. Sedan gick jag ner med skräppåsen och till bilen. Jag åkte iväg till ett möte. Gick från P-platsen till mötet, upp för trapporna till bostaden. Sedan hade vi en fotosession eftersom jag i samband med mötet hade en intervju. In och ut ett par gånger, upp och ner för trapporna, och så tillbaka till bilen.
Körde iväg till Loviisan Sanomat där jag hade ett paket att hämta. In och ut där.
Efter det från bilen till hemtrappan och åter några varv inne i bostaden. Sedan från hemmet till en matrestaurang, gående. Och då jag trodde att jag bara hade fått ihop 1800 steg tog jag en extra marsch runt några kvarter i regnet. Hur skönt som helst.Nej, här åt jag inte. Jag gick förbi 🙂
Men som sagt. Mobilens stegmätare har lurat mig! Jag går betydligt mycket mer per dag än jag trodde att jag gjorde! Så härefter litar jag enbart på aktivitetsklockan!
I dag behövdes promenaden verkligen. Har haft en arbetsdryg vecka hittills och promenaderna har jag börjat se fram emot som dagens höjdpunkter. Nya rutter verkar inte heller vara alltför svåra att hitta, tillsvidare.
Det blev nog den intressantaste promenaden hittills, i alla fall vädermässigt sett 🙂
Vi har en otroligt vacker åsterräng i Lovisa, så bara genom att välja den går det att hitta många olika rutter, stigar och små vägar. En bit längre fram härifrån sluttade stigen rätt mycket och var täckt med våta löv, så där gick jag extremt försiktigt.Det var +12 grader och blåste friskt, men väldigt skönt var det. Då solen kom fram värmde den påtagligt.Här är jag bakom nya kyrkogården. Det finns så många vackra träd och blåbärsriset är fint. För att inte tala om alla dofter i skogen. Jag tänkte faktiskt inte på älgflugor nu. Glömde dem! Men kanske de inte finns så här mitt inne i stan, för den här terrängen är centralt belägen.På kyrkogården vilar många och här vilade även jag. Tack för bänken 🙏 den var på precis rätt plats. Överlag fick jag inte i dag ont nästan alls, lite de två hundra sista metrarna bara. Hade inte ens stavarna i dag, testar lite olika sätt att gå.Hade ett paraply i handen och bra var väl det, för plötsligt kom det en rejäl vindby och en regnskur. Tur att jag inte flög iväg som Mary Poppins för det hade ju varit fusk, eller i alla fall hade jag tappat stegen för den sista sträckan från kyrkan hem. Mitt paraply har ett praktiskt tittfönster 😀
Det var skönt att sitta vid öppet fönster på balkongen igår efter klockan 22. Åskan mullrade i fjärran. Det blev bara mörkare och mörkare. Jag släckte all belysning inomhus och såg att en del andra grannar också studerade väderfenomenet från balkongerna.När det började blixtra, och senare även regna, stängde jag fönstret för en kort stund. Jag har respekt för kombinationen åska, regn/vatten och en mobiltelefon i handen. Jag ville ta foton och hade dessutom kontakt med min syster och några vänner via Whatsapp och Messenger. Vi diskuterade vädret och var tacksamma för regnet.Och vad är bättre än det, att det regnar på natten och inte på dagen 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 