Karriären som serietecknare fortsätter

Såväl kunskap i teckning och tålamod fattas, men kanske jag någon vacker dag får till det så det blir lite snyggare :-)
Kunskap i teckning och tålamod fattas, men kanske jag någon vacker dag får till det så det blir lite snyggare 🙂

Nu är det så här – jag ser ofta saker framför mig i bilder, som seriestrippar. Jag skrattar själv åt mina idéer men skrattet fastnar i halsen då jag på papper försöker rita det jag sett i mitt inre.
Kanske dags att gå en kurs?

Då första rutan blev så ful slarvade jag medvetet med den andra och riktigt mycket med den tredje.

Vad det handlar om är kort sagt det här:
1) Min kollega Anna går till affären och köper ett berg med salladshuvuden.
2) Kassatanten tänker för sig själv ”Sådana hälsosamma vanor tjejen har”.
3) Anna kommer hem, fullkomligt slutkörd och där väntar hennes kaniner som glupska kastar sig över grönsakerna medan Anna stönar i soffan ”Mina kaniner ruinerar mig!”.

Förlåt Anna. Du har inte så där ful mössa! Du ser inte ut som en tomte eller en lodare på riktigt heller!
Förlåååååt! 😀

Min nya framtid som serietecknare

Så här går det då träd i skogen fälls.
Så här går det då träd i skogen fälls.

Jag skulle fotografera två ekorrar som jagade varandra i skogen utanför vårt fönster. Men de var för snabba, eller jag var för långsam.

Och någon Basse är jag ju inte. Men man gör sitt bästa. Och amatör som man är klottrar man sina streck på ett kuvert.

Storyn handlar i alla fall om ekorrarna som bor i vår skog. De for runt som oljade blixtar i träden nyss och eftersom jag en gång sett ekorrungar ramla från tallgrenen skenade min fantasi i väg. Det var vinter den gången och ungen klarade sig.

Men nu då? Staden har låtit fälla träd och jag är inte säker på att ekorrarna fått meddelanden i sina postlådor om det.

Nu fattas minst ett träd på ekorrarnas bana.
Vem ska jag ställa till svars om en ekorre faller fritt mot snöfri mark och bryter såväl armar som ben och i värsta fall svans och nacke?

Det var min stora fråga i dag.