spårvagn

Baka baka liten kaka

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag och kakbak brukar inte gå ihop. Jag trodde inte heller att den här smeten skulle bli en kaka. Adrian som har sett en person bli överkörd av en spårvagn kom med sina kommentarer. Skriver jag dem här lovar jag att ni inte äter en kaka, eller nåt annat överhuvudtaget,  den här dagen.

Men hör, se och häpna. Ut ur ugnen kom de här kokoskakorna. Eller egentligen har jag skurit kakplattan i bitar, pudrat dem med florsocker och dekorerat med lite extra kokosflingor.

Här kommer receptet.

200 g smör
5 ägg
3,5 dl socker
1 äpple
1 citron, finrivet skal och saft
2 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
200 g kokos
Dekoration: stora kokosflingor eller florsocker och mindre kokosflingor.

Smält smöret och låt det kallna. Vispa ägg och socker luftigt. Tillsätt smöret. Riv äpplet och blanda det med citronskal och saft. Rör ner i smeten.
Blanda mjöl, bakpulver och kokos. Rör ner i smeten. Häll den i en långpanna, ca 20 x 30 cm, på bakplåtspapper.
Grädda nederst i ugnen 35-40 minuter. Låt svalna, skär i bitar, dekorera.
Ugnen ska vara 175 grader varm.

Mitt äventyr i köket, där jag inte riktigt är hemma, började med att det dröjde innan jag hittade rätt delar till vispmaskinen… och efter att jag rivit äppel och skurit kakan i bitar såg köket ut som ett litet slagfält fullt av kokosflingor, kaksmulor och smetstänk.
Det där med att diska och städa efteråt är ju inte lika kul som att se resultatet av kakbaket och att äta godbitarna.

Biljetten som flög i väg

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I tisdags var jag i Stora Staden. Ni vet, där det vimlar av folk och bilar. Jag öppnade väskan för att lägga ner plånboken i den och samtidigt ta fram bussbiljetten. Jag stod ganska nära den där klockstapeln invid Glaspalatset.
Då kom en vindpust och for iväg med papperslappen!
Den flaxade i väg i hotfull fart mot Simonsgatan. Jag löpte förstås efter och ropade att alla skulle ta fast den flyende biljetten. Knuffade omkull en gammal gubbe, men hade inte tid att stanna och kolla och hur det gick med honom. Inget var viktigare än min biljett!
Tyvärr hann jag inte ifatt biljetten innan den var ute på spårvagnsspåret och där blev den sönderkörd. Jag viftade med knytnäven åt chauffören och skrek att han är skyldig mig 20 euro. Lite passade jag på att ljuga, för med pressrabatt hade jag bara betalt 14 euro för den.
Kan ni tänka er – karln vände inte ens på huvudet. Inte minsta lilla blick fick jag. Säkert bara för att jag är en medelålders tant. Hade jag varit en 19-åring i minikjol hade han nog dragit i nödbromsen på vagnen fortare än jag hade hunnit säga HEPP.

Moloken gick jag tillbaka till bänken där jag hade glömt väskan med 240 euro i plånboken. Tror ni den fanns kvar? Icke sa Nicke. Varken väska eller plånbok. Så då hade jag förlorat 254 euro + värdet för den fina Nike-bagen. Rätt åt mig, tänkte gubben som jag hade sprungit omkull.

Så här hade det kunnat gå. Om inte min fantasi hade kommit med i bilden. Det stämmer att biljetten blåste i väg, men jag lyckades få tag på den innan den hann flyga längre än två meter.
Men som sagt – allt det där andra hade KUNNAT hända.