… tänker jag på den här bloggaren 🙂
Hon skriver om mycket annat också, korta och ofta skojiga inlägg med fina bilder!
Så den här bilden förärar jag min vän i Sverige!
Egentligen är ju inte bara locket i sig intressant utan också trottoaren 🙂
Tog en liten promenad till samlarmässan i högstadiet. Letade efter gamla påskkort men hittade inga som var tomma på baksidan. Så det blev att gå till R-kiosken i stället. Där var utbudet riktigt bra så jag kom hem med några kort och frimärken.
Det var härligt frisk luft där ute. En temperatur på tre grader, lite dimma och en sol som gjorde tappra försök att tränga sig fram.
Senare i dag fortsätter jag med den fjärde delen i serien om Nätdejting.
Då jag läste rubriken ”Kyssarna är viktigt” hos Rabarberpolisen kom jag på att jag hade några kyssar hemma. Rabarberpolisens inlägg handlar om något helt annat än mitt, men som sagt, det inspirerade mig.
Brunbergs legendariska negerkyssar.
De här godsakerna har genom åren kallats ”Negerkyssar”. De kallas förmodligen något helt annat i dag, men just nu kommer jag inte på vad.
Man får ju inte ta ordet ”neger” i sin mun, vare sig då det gäller att uttala ett ord eller att äta en sådan här mumsig sak.
Det hände ju något med loggan på det där Kinagodiset i Sverige också. En kille kände sig förolämpad eftersom han hade sneda ögon.
Tänker inte gå in på det här i detalj för jag tror att saken upprör så många, på olika sätt. Antingen tycker man det är rätt att ta bort benämningen ”neger” eller en logga med en kines. Eller så tycker man det är löjligt.
Brunbergs negerkyssar, som jag fortsätter kalla dem, hade också en bild på lådan där en negerflicka pussar en negerkille. Inte nog med det snusket att de pussades… flickan hade en väldigt kort bastkjol också…
En rockande tomte utanför Subway i Täby Centrum.Den del av Täby Centrum jag lärde mig känna först då jag bodde i kommunen 1998. Sedan dess har TC byggts ut många gånger om och i dag tappar jag nästan bort mig där 🙂Utanför en av ingångarna. Konstverk på glas på räcket vid gatan ovanför gångtunneln. Trodde först att glaset var trasigt men såg sedan att det var ett konstverk. Ett löv, tror jag. Men lite speglar sig allt TC i glaset också.Sedan fick jag syn på ett konstverk till – skapat av ett buskage och solen 🙂
Grindtorp är en del av Täby och det var där jag bodde ett par dagar förra veckan.
Utsikten genom de nya fönstren mot balkongen och Näsbydal. En bloggvän hade bett mig ta solen med mig då jag kom, och som ni ser lydde jag order 🙂Utsikten från köksfönstret mot Täby centrum.Här fick vi gäster sova, värdparet flyttade på sig. Ingen idé att protestera. Gästvänligheten är stor.Utsikt från balkongen.Kvällsstämning vid köksbordet.En av prydnadsväxterna nere på gården.
Tror att jag struntar i att ha någon kronologisk ordning på bilderna från Sverigeresan. Börjar rakt av här nu med besöket på kyrkans loppis i Grindtorp i Täby.
Här brukar det vara kö direkt då loppmarknaden öppnar klockan 10 på lördag.Mina kära vänner – Camilla, Ingemaj och FasterAster, som på riktigt heter Ingegerd.
Tyckte själv jag var lite konstnärlig när jag fotograferade en av loppishyllorna så att man i bakgrunden ser huset jag bodde i.
Googlade med stämpelns hjälp det här fatet och kom fram till att mitt fynd för 40 kronor borde vara ett silverfat med ursprung i Österrike. Gillade mest inskriptionen Tegnér som visar att fatet verkar ha tillhört någon med det namnet och således har en historia.
Älskar själv ljus och tycker det här är så vackert.
Åker på resa i dag och kommer hem på söndag. Ljuset på bilden är gåvan jag ska ge paret jag kommer att bo hos.
Och så upprepar jag det jag brukar upprepa i samband med att jag åker bort. Det finns människor som både vistas i och tittar till min bostad medan jag är borta, så fula fiskar gör er inte besvär att bryta er in.
På söndagen, och även en bit framöver i december, hoppas jag kunna visa massor av fina bilder från resan.
Jag läser era kommentarer och svarar på dem, hoppas de är många, på söndag eftermiddag.
Ha det så gott alla! Jag ska mysa i Sverige som känns som mitt andra hem ❤
… dök upp då jag dök ner i en av de få lådor jag ännu inte helt packat upp sedan flytten.
Jag har börjat bli ressugen nu och känner att jag kan åka iväg ensam. När jag var yngre reste jag mycket på egen hand. Jag till och med liftade i norra Europa och på motorvägar utanför London… i dag har jag farhågor om att bli knivmördad om jag ger mig i väg på sådana äventyr.
Men å andra sidan, mördad kan man bli utanför trygga (?) hemmet i en småstad också. Allt för många rysliga historier har vi läst om sånt.
Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.
För mer än tio år sedan åkte jag ensam på journalistförbundets resa till Manchester City. Såg City-Tottenham som snopet nog slutade 0-0, mållöst är ju trist.
Men efter matchen hade jag en ofattbar tur. Spelarna brukade röra sig i gångar under stadion och på så sätt ganska obemärkt ta sig till sina bilar, eller till sina chaufförer.
Plötsligt såg jag en liten samling med folk som hade omringat en man, som visade sig vara Nicholas Anelka. Läget var helt lugnt, han skrev autografer och bytte några ord med sina fans. Också jag fick hans autograf. Undrar var jag lagt den. Om den dyker upp lovar jag visa den här.
Men tanken halsduken väckte var att kunde och vågade jag resa då, och även långt innan den här resan – så kan jag och vågar jag nu också.
Vem vet, en vacker dag flyger jag kanske i väg till Bolivia eller till Thailand eller till Australien.
Men jag kanske börjar med en Sverigeresa 😀
Ann-Mari Huhtanen slår huvet på spiken med sin ironiska text.
I går blev jag lite upprörd då jag råkade se slutet av programmet Agenda på SVT2. På Facebook skrev jag så här:
”Usch! Nu skäms jag för att vara journalist. Såg på Agenda på SVT och tyckte man drev med statsminister Löfven… om han upprepar ordet ”ingångsvärde” måste man inte driva med det. Han är en BRA och mänsklig statsminister. Han är annorlunda, tack och lov för det. Tänk om hela Sverige var så elitistiskt som vissa journalister där verkar tro sig vara… huga!”
Kanske det vara att ta i lite, men skrivet är skrivet och jag står för min åsikt.
ALLA journalister är ju inte som de i programmet, men att NÅGON beter sig så där mot statsministern känns illa nog.
Så i dag blev jag glad när en kollega visade en text som fanns i söndagens Helsingin Sanomat. För er som inte kan finska ska jag översätta den så gott jag kan. Ironi och satir är svårt, men skribenten slår huvudet på spiken 🙂
ASYLPLATS ÅT EN SOM ANSES FUL (mukaruma är svårt att översätta – åt nån som är ful, typ)
Nu hände det då, den där svenska varelsen som vill alla så väl och som omfamnar hela världen fick sig en törn. De gick och jämförde sin statsminister Stefan Löfven med ett djur som valts till världens fulaste, blobfisken.
Så går det då man har vant sig vid det stiliga. Då man inte har erfarenhet av sådana här ”löfvenar” och tölpaktiga ledare. Så som hos oss.
Därför föreslår vi att Löfven beviljas asyl.
Han skulle passa bra in här bland alla med potatisnäsor och grisögon. Här skulle man inte jämföra honom med en blobfisk, för med våra mått mätt är han ju stilig, helt klart en riktig Reijo Taipale.
I utbyte skulle vi ge Alexander Stubb. Han skulle ju vara som fisken i vattnet i Sverige, vacker och vältränad skulle han få jobba med kungen.
Och så skulle man inte heller i utlandet ta miste på Finland och Sverige. Rollerna skulle sitta rätt.
Bildtexter: Alex Stubb, svensk stil. Stefan Löfven, finsk stil.
Och om vi faktiskt ger Löfven asyl i Finland för att han nu är så ”ful och inte kan klä sig eller ens tala så det duger i svensk tv”, så välkomnar jag honom till mig på Queen Street. Här finns både hjärterum och stjärterum.
Ja, det finns ju en massa onödiga prylar men jag undrar vem som kommit på prispokalerna?
Visst är de fina på sitt sätt, och de kanske kan användas på olika vis. Något att skåla i, eller som vaser för blomsterarrangemang?
Men, men…
Gick nyss igenom en låda som innehöll en massa plaketter och pokaler i olika storlekar. Någon har jag vunnit i poängkastning på frivilliga brandkårens tävlingar. Någon annan i bowling eller i stövelkastning – det ni! De flesta pris fick jag då jag var aktiv motionsidrottare och spelade volleyboll – ja, jag har faktiskt spelat i division två i Sverige också – 1998 i Vallentuna. Men nu kom vi in på ett sidospår.
Jag vet inte vad jag ska göra med alla pris, för jag vill inte ha ett prisskåp och jag vill inte varje vecka torka damm från prylarna.
Så efter att jag hade tittat på dem och kommit ihåg en del skojiga eller spännande tävlingar slängde jag pokalerna och plaketterna.
Om ni annars undrar hur jag mår kan jag säga att det knallar och går.
Den friska höstluften och alla fina färger i naturen gör mig glad och saker jag planerat att göra med vänner ser jag fram emot.
På onsdag ska jag se musikalen Mamma Mia på Svenska Teatern i Helsingfors!
Och på jobbet fick jag i dag ägna mig åt det jag gillar mest – sport!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 