Förra veckan tackade jag ja till uppdraget att intervjua Tapio Suominen.
Jag visste att han jobbade på Yle och att artikeln skulle handla om depression.
Jag bokade telefonintervju med honom till klockan tolv i dag. Vi kom också överens om att någon tar ett foto av honom och mejlar det till oss så att vi får allt material till tisdagens tidning.

Ärligt sagt – jag hade bråttom på jobbet förra veckan. Jag tyckte namnet Tapio Suominen lät bekant men att han jobbade på Yle fick inga större klockor att ringa i mitt inre.

I dag slog jag en signal till Suominen precis som överenskommet. Han svarade och vi hade en givande pratstund.

Någon gång mitt under intervjun slog det mig att ”hej, jag talar ju med den kände tv-profilen, han som refererat från otaliga stora idrottsevenemang, han som kvällstidningarna jagat hela sensommaren och hösten för att de vill skriva om hans sjukdom, om hans skilsmässa, om hans nya flickvän…”

För en gångs skull kände jag mig nöjd över att jag hade varit dum. För att jag inte visste vem han var. Och för att jag därmed inte hade gett mig tid att läsa alla reportage som kvällstidningarna och veckotidningarna skrivit om honom under hösten.

Då jag talade med Tapsa (så som han själv kallade sig senare i vår mejlkonversation) var han inte en kändis i mina ögon. Han var en helt vanlig människa, han hade kunnat vara vem som helst.

Och är det inte precis så som vi journalister ska bemöta dem vi intervjuar? Sådana som de är. Inte sådana som vi tror att de är. Sådana som annan media målat upp dem att vara?

En kort version av intervjun med Tapio Suominen hittar du här.