Goa Felix! Hur många gånger har jag inte fotograferat dig då du njutit här? 🙂
Ja, jag säger då bara.
Efter en jobbig och mer eller mindre deppig förmiddag med motgångar av olika slag kändes det toppen att få tillbringa en timme i en väninnas trädgård med ett glas vin innan vi strålade samman med ytterligare en vän för en årlig, traditionell träff med jättegod mat på Saltbodan.
Härliga diskussioner, roliga minnen, många goda skratt!
Det var fint väder fram till åtta på kvällen. När jag cyklade hem öste regnet ner. Men det var ett varmt sommarregn och jag tänkte positivt – regn är bra för hår och hy 😀
Jag har varit i farten sedan åtta i morse. Största delen av dagen gick till en del av ett stort översättningsjobb. Efter det satt jag på ett årsmöte och sedan ett par timmar på en lokal restaurang med två vänner.
I morgon firar Nya Östis – lokaltidningen som jag gör en del av mina frilansjobb till – två verksamhetsår. Det blir kaffe och bulle på torget mellan klockan 10 och 13. Brukar vara roligt att möta läsarna och få höra deras åsikter om tidningen!
Men nu blir det tv-soffan because I am worth it 🙂
Utsikt från tv-soffan, då blicken går lite förbi teven 🙂
… men ännu återstår mycket att göra hemma hos mig 🙂
När en ny möbel kommer på plats betyder det att saker som tidigare fanns i anslutning till den behöver nya platser. Mitt datorbord är nu ergonomiskt men väldigt litet, så jag måste planera om allt möjligt i sovrummet.
Utan min vän Dimi skulle jag inte ha fått ihop bordet. Vi funderade och skruvade en god stund, men det var roligt att lära sig nytt och att uppleva den där känslan av att kunna och lyckas.
Bra med vänner som äger en verktygslåda 🙂Här är allt inte klart än, men bordet är i alla fall mer ergonomiskt än det förra.Här är ju allt inte heller klart. Men gamla datorbordet gav mig en arbetsyta i köket.
Nu behövs här en plats för skrivbords-lampan. Har en möbel med lådor på höjden, den flyttas snart närmare datorbordet. Men det i sin tur betyder att skrivaren behöver en ny plats. I köket finns också mycket att göra. Med växters hjälp blir det mysigare, jag vill inte ha mer prylar.
… men än har vi ju inte ens ”stökat undan” påsken. Jag hoppas på lite lugn och ro under helgen, samvaro med vänner som ger energi!
I affären hade struvorna lagts fram, och dem har jag svårt att motstå 🙂
Struvor är mums! De skräpar lite när man äter dem, men det finns ju servetter och dammsugare 🙂
Fick ett påskkort i dag – det gläder alltid lika mycket. I år skickade jag faktiskt ett tiotal. Det är lika roligt det, att glädja och överraska andra. När jag nu glömde sända kort på Alla hjärtans dag 🙂
En fin liten ramsa att bli varm om hjärtat av ❤
I dag hann jag också träffa en väninna som mestadels befinner sig på några hundra kilometers avstånd. Men nästan alltid då hon besöker Östnyland försöker vi få någon timme tid att träffas.
Tack till henne för skjuts till och från mataffären, och för trevlig pratstund på kafeterian!
Hade i dag med min vän Marina äran att träffa vännen Martinas hundvalp Wilma. Ett riktigt yrväder som genast kastade sig över ugglan vi gav henne i present. Hon har en massa leksaker som hon älskar att bära omkring och tugga på, för det kliar i tänderna ännu ett tag.
Vem smälter inte som vax inför den här blicken?
Efter besöket hos Martina och Wilma var vi alla på en härlig Walentinekonsert på Wasargård i Lappträsk. Tack Wallmokören och The BRand för den!
Den här skylten hade passat bra att lägga ut på en söndag. Lyckligtvis har jag några andra på lager för det ändamålet – just i dag känner jag att jag vill sätta ut den här skylten.
Skylten fanns på ett av borden under utbildningsmässan i idrottshallen i tisdags.
Texten är på finska och betyder ”Älska dig själv”.
Det kan låta egoistiskt men jag tror att det är viktigt att man tycker om sig själv, på ett sunt sätt förstås.
För mig har det tagit tid att hitta till den punkten i livet, skilsmässan var ett överraskande och hårt slag för snart tre år sedan. Den är alltid en del av mitt liv, och känner jag för att tala om den eller skriva om den så gör jag det.
Just på det sättet har jag kommit över den. På vägen från maj 2014 till dags dato har jag lärt mig massor, fått nya vänner, insett mitt värde.
I dag tycker jag om mig själv, och inser att de som skriver elakt om mig, nedvärderar och säger att människor skrattar bakom min rygg – det är de personerna som mår sämst.
Det är vänskapsdagen i dag. Därför vill jag sända en stor kram till alla er som läser min blogg, ni som uppmuntrar mig, ni som skrattat och gråtit tillsammans med mig genom åren här. Tack ❤
Facebook gör ibland rätt roliga videon och den som gjordes för vänskapsdagen har jag låtit publicera på min vägg där.
I går var jag hemma hos en väninna och blev bjuden på en jättegod sallad med bland annat salami, skinka, ost, rucola, tomat, mozzarella… Gott!
Valde bilden tagen i stämningsbelysning.
Så det där med vänner – dom finns! Har fått stor uppmuntran och stöd här på bloggen men också via Facebook.
Kanske lite märkligt att man låter sig tryckas ner, bli ledsen och orolig då anonyma nättroll attackerar på bloggen. De är hittills två, antalet omtänksamma personer med profiler som kan kännas igen är ju hundratals 🙂
Det har åter visat sig att det lönar sig att vara öppen. Då ser jag att jag inte står ensam med bekymren.
Snart har vi ett nytt år. Jag ser det framför mig som en tjock dagbok med en massa vita, oskrivna blad.
Skulle vilja förnya mig här på bloggen lite, men vet inte riktigt hur.
Jag har i snitt 300 besök per dag och får rätt många kommentarer. Jag är nöjd och hoppas mina läsare är nöjda.
Har funnit massor av nya vänner och deras intressanta bloggar genom att öppna mig själv.
Så kanske jag bara ska fortsätta som förr?
Berätta om stort och smått i min vardag, visa bilder från Lovisa, från resor, från mitt hem.
… behövs för att vaka över oss.
Och änglar, de finns.
Känns skönt att tänka på dem nu när det är så oroligt i världen, så mycket ondska och hat 😦
Och olyckan som drabbade det ryska planet och den fantastiska kören…
Och flera artister som gått bort… senast George Michael…
Det känns ibland grymt att säga ”livet går vidare” – men det gör det, oavsett vad som händer.
Det vi kan göra är att vara snälla mot varandra. Le mot någon, ge en komplimang eller en kram, ring ett samtal till någon som är ensam. Sprid kärlek, kärlek och åter kärlek.
Om morgondagen kommer för min egen del ska jag jobba lite för tidningen Nya Östis. Men veckan fram till nyår borde i det stora hela vara rätt lugn och det är bara skönt. Tids nog blir det brådare tider igen.
… så dör jag lycklig. Det sade jag i somras åt en vän då jag kände att jag hade tagit kommandot över mitt eget liv. Jag hade fattat beslut som inte var lätta att fatta, och jag hade bestämt mig för att ta en dag i sänder och att lita på att saker och ting ordnar sig.
En dörr som ingår i Småfolkets stig i Lovisa. Det finns många miniatyrdörrar runtom i staden, en del går att öppna, andra inte.
När en dörr stängs öppnar sig så småningom andra. Det vet jag nu, när jag har facit i hand på vad som hände efter skilsmässan. Klart att jag inte hade velat att den inträffade, men när det nu ändå blev så att jag inte ensam kunde bestämma, gällde det att göra det bästa av situationen.
Jag minns hur jag verkligen visste att det var sant det som många vänner sa till mig då ”håll ut, allt ordnar sig” – men mitt i den stora sorgen kan man inte se allt med klara ögon. Man måste GENOM sorgen. Jag kan upprepa det ända in i evigheten – det går inte att komma förbi, över eller under det som gör ont. Man ska genom det, och tiden som krävs varierar för varje individ.
Till min vän Anna i Sverige skickar jag en särskild hälsning, den här sången har verkligen gett krafter ❤
Den här dagen har jag jobbat flitigt från tio i morse till fyra på eftermiddagen. Det har varit intervjuer per telefon, inlägg till Bloglovisa, protokoll för en förening jag är aktiv inom och diverse förberedelser inför en massa projekt jag har lyckan att få vara delaktig i.
Nu när jag orkar så bra själv och är tillfreds med livet tänker jag ofta på dem som inte orkar. Som genomgår sorger av olika slag. Som har förlorat någon nära och kär, eller som drabbats av en energikrävande sjukdom.
Jag uppmuntrar så gott jag kan men jag förstår också att jag inte alltid kan få gensvar. För den som är mitt uppe i en sorg har fullt upp med den. Den personen jobbar sig framåt, minut för minut, dag för dag.
Då jag tänker på hur jag reagerade själv, hur det var då jag inte ens orkade gå utanför dörren… så vet jag att tacksamheten för att vänner pushade alltid finns. Och det sade jag också ofta då … ”om jag inte tackar ja till att komma ut i dag, glöm mig inte, tjata på mig om och om igen… någon dag orkar jag igen”.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 