Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.

Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.

Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.

Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.

Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.

Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor.
En sambo vill jag inte ha, men en vän.

Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.

Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.

Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.