Längtan. Ett litet ord som kan betyda så mycket.

Jag sitter på min balkong och tänker att det skulle vara fint att få dela den här utsikten med någon. Tänk att få sitta och diskutera livet här, en varm sommarkväll. Det är +26 grader ute ännu då klockan är 22. Jag har vin i glaset, men inte med en uttrycklig önskan om att bli berusad av något mer än enbart av livet.

Det märkliga är – tror jag – att den här formen av enkel samvaro skrämmer människor i dag. Tänk om jag / man / vi måste öppna oss, blotta oss för varandra. Och då talar jag inte om att vi ska klä av oss nakna.

Den dagen / kvällen / natten kanske kommer. Då det känns rätt att klä av sig naken, tillsammans med någon, även på riktigt. Men för att det ska bli bra behövs trygghet och kontinuitet. I alla fall om vi talar om ett stundande förhållande.

Det jag skriver om i dag handlar om att visa sig naken enbart på ett bildligt sätt.
Jag vill blotta min själ. Diskutera livets glädjeämnen och allvar. Sitta och stirra på en solnedgång, eller in i en lägereld, med en likasinnad person.

Men jag är förmodligen ensam med dessa tankar. Tokerier från en svunnen tid.

Ps. Jag var inte ensam då jag såg matchen. Tack Inge-Maj, Bengt och Inkku för sällskapet ❤