– Om du hittade en sådandär skärva i din trädgård, säger jag och pekar mot en platt svart sak bakom monterns glasruta.

– Hej, hej, var försiktig nu, säger Adrian. Lämna inga fingeravtryck, tack. Såg du inte vakten i nedre våningen. Hon såg barsk ut. Dom har nog alarm här.

– Men den ser ju helt vanlig ut. Inte en hieroglyf finns det på den. Och det där tygstycket där. Kunde vara plockat varifrån som helst, eller?

– Precis, flinar Adrian. Från Skogsolles koja. Det är kanske hans örngott.

– Hallå! Det är faktiskt min väninna från ungdomen som står bakom den här unika utställ…

– Det var du som började, avbryter han.

Vi försöker uppföra oss, skrida runt under tystnad. Men det knarrar i golvtiljorna.

– Och det där, säger jag och pekar mot en ram på väggen. Vad ska det föreställa? Jag trodde inte dom skulle visa mumier här.

Jag ser hur Adrian redan gått halvvägs ned för de branta trapporna när han svarar på min fråga.

– Det är en spegel, säger han.

FAKTA. Utställningen Egypten är öppen ännu till och med söndag 13.9 på museet i Lovisa. Missa den inte!

Adrian är den mest ickeprismedvetna man jag träffat. Inte för att själv på långt och när har stenkoll på priserna. Fråga till exempel inte vad en liter mjölk kostar. Jag dricker sällan mjölk men antar att en liter ännu ligger under en euro. Minns att det var hulabaloo kring priset en gång. Det hojtades friskt att nu är taket minsann nått, mjölken får inte kosta en hel euro per liter.

Adrian plockar åt sig precis det han vill ha från hyllorna. Spelar ingen roll i vilket land osten är tillverkad eller vad den kostar bara han tycker den är god. Ibland köper han FairTrade-viner – antagligen för att snobba eller för att döva sitt konsumtionssamvete.

– Vi som har råd, vi ska konsumera, säger han och stoppar en 500 grams Coeur de Lion brieost i kundkorgen.

Jag frågar om han vet vad den kostar.

– Sex euro kanske? Men vad spelar det för roll?

Han drar vidare till korvdisken och köper medwurst. Jämför aldrig kilopriser. Brödet tar han oftast från ”bakat idag hos Fazer”-disken.

– Hur skulle det gå om jag gick här och vände på slantarna, frågar han. Varför ska jag bry mig och snåla, jag som har en hyfsad lön.

Hyfsad, tänker jag. Det var en av dagens värsta underdrifter. Men jag säger ingenting, för jag vet att han hatar att prata om pengar. Vi har kommit fram till kassan och han lastar sina varor på bandet.

– Om inte jag och andra som har det ekonomiskt bra ställt skulle vara slarviga med vår ekonomi. Tror du Finland hade varit på fötter i dag i så fall?

Jag ser hur kassantanten ler mot Adrian och han ler förstås tillbaka. Han blinkar nog på ögat åt henne också för hon får röda fläckar på kinderna. Jag låter honom hållas. Han älskar ju att charma damer i alla åldrar.

Och tror han att det är han som håller Finland på fötterna, så låt gå.

Hur många har inte försökt fundera ut det. Vad är meningen med livet? Adrian och jag utgör inget undantag. Det började med att jag skrev en ledare till ÖN, jobbet jag inte skulle skriva om här. Vad är viktigt i livet, frågade jag bland annat där. Och alla vet vi att pengar inte är viktiga, de bara underlättar livet om man inte är beredd att leva i en grotta i skogen.

– Med Skogsolle, säger Adrian och ler sitt sneda leende.

Han sitter slappt tillbakalutad i soffan. Läppjar på en whisky. Han har försonats i tanken med den ”idiot” han var förgrymmad på i förra inlägget.

– Jag känner många som skulle älska att skicka mig till skogen och låta Skogsolle pina mig, tillägger han.

– Men livets mening, säger jag. Det kan väl inte vara att stressa så man inte vet vart dagen tagit vägen?

– Det finns positiv stress, säger han. Det vet du.

– Hmm. Det är nog bara något som sadistiska företagsledare myntat för att få sina undersåtar att slita häcken av sig. Jag läste nyss några visdomsord. Livet är inte de dagar du ser passera, livet är de dagar du minns.

– Efter fredagsfyllan minns Skogsolle ingenting. Fråga honom istället.

– Glöm honom, säger jag. Vilken är livets mening för dig? I mean, really?

– Borde väl du veta? Att du skriver om mig.

Vi ser varandra i ögonen länge. Jag tänker att det är jag som skapat honom. Han behöver mig.  Ändå lever han sitt eget liv. Och just därför känner mig oerhört privilegierad då han säger att meningen med hans liv är att jag finns och skriver om honom.

Så nu vet jag vad livets mening för en romankaraktär är. Och jag vill absolut hålla Adrian vid liv.

Nu är det Adrians tur att vara upprörd.

– Om jag gör mitt jobb förväntar jag mig att andra ska göra sitt. Bemöter jag nån med respekt vill jag bli bemött på samma sätt. Varför ska behöva tåla snäsiga svar? Den som anser att jag ställer dumma frågor är ju baske med dum i huvet själv. Det finns inga dumma frågor.

Han håller ett föredrag om Skogsolle, junttin som ofta är en oborstad finne. Skogsolle svarar enstavigt men är rak på sak. Han upprepar Adrians frågor, men ändrar dem så att de passar in för de svar Skogsolle tänkt ge.

– Jag tror vi ska vara försiktiga här på bloggen, säger jag. Du vill väl inte bli stämplad som språkhetsare?

– Jag hade lust att ge honom på truten,  muttrar Adrian. Hade jag gjort det hade jag inte suttit här nu.

– Kanske dags att lugna ner sig?

– Va?! Ju mer jag tänker på alla Skogsollar som går lösa desto aggressivare blir jag!

– Alltså, som en riktig Skogsolle?

Han blänger på mig.

– Va sa du?

– Att du är så trevlig och bra ser du ut också. Den där ilskan klär dig. Den gör dig faktiskt jättesexig.

Längs Strandvägens cykelbana var vi på väg mot idrottshallen då jag såg att här blir det tvärstopp. Två tanter hade ockuperat hela lättrafikleden med sina rollatorer. Snäll som jag är gjorde jag en lov runt dem. Men jag muttrade ändå åt Adrian ”är det så här det ska vara?”… ”tar pensionärerna över staden så fort vi skriver september?”.

– Ta det lugnt nu, sa han. Snart är du själv pensionär. Vänta bara vad du högljutt kommer att kräva då. Med din promenadkäpp kommer du att slå bulor i motorhuven på den bil som vågar komma så nära att du når den.

GRRRRR, tänkte jag. Bara för att Adrian är fem år yngre än jag ska han inte komma och säga att jag snart är pensionär!

Vi avancerar femtio meter på cykelbanan och jag får syn på rollator nummer tre. Nummer fyra tar sig fram i Strandparken. Jag tänker ”jag ska inte gnälla, jag ska räkna till femtioåtta om det behövs, surar jag säger han att jag  är i klimakteriet…

– Eftersom vi båda blir bara äldre, börjar han och jag tänker TACK, det var taktiskt att du sa VI, annars hade du fått en smäll på truten. – Så tycker jag vi ska vara glada för att Lovisa är rollatorernas paradis.

GRRRR, morrar jag igen för mig själv. Måste du påminna mig om att jag inte längre är 25? Sedan inser jag att åldersnojan jag planterat på Adrian i boken håller på att bygga bo i mig själv.

Under innebandymatchen får jag ändå vila ögonen på sportiga pojkar. Att jag kunde vara deras mor eller kompis med deras mormor vägrar jag tänka på.  Domaren blinkar på ögat åt mig men ser inte han ut som en farfar till målvakten? Sist och slutligen hade han nog bara ett skräp i ögat.

Utanför idrottshallen får jag syn på en rollator. Jag måste stävja min lust att stjäla den. Tänk att få sparka iväg i full fläng mot restaurang Saltbodan. Och att i den sista kurvan mista herraväldet över ekipaget. Vara en ansvarslös pensionär.

– Styrstångs- och rattfylla har jag hört talas om, säger Adrian. Men rollatorfylla?

DET ser vi fram emot!

Adrian och jag har fört långa diskussioner om Audis försäljningschef Esko Kiesi och hans klantiga uttalanden om kvinnor & bilar. Tidningen Annas redaktion fattade nog inte förrän långt senare hur bra grej den hade skrivit.

– Han hade inget val, säger Adrian. I dagens läge uttalar sig ingen i chefsposition på det där sättet. Inte ens i syfte att skämta. Alla fattar ju inte ironiska skämt av den där kalibern.

Om Kiesi själv inte hade insett att han bör avgå av egen vilja, då hade han fått sparken och vilken människa i ledande position vill få det?

Tycks ändå vara ett konservativt samhälle vi lever i, fastän vi inte bor i burkhornas Afganistan. Det finns många som anser att damidrott, t.ex. nu damernas EM-fotboll, inte är något värt. Dessvärre finns det också kvinnor som anser så här. Eller att vi inte behöver kvinnliga chefer.

Kvinnor motarbetar kvinnor, det är ju ett känt begrepp. Av avundsjuka och rädsla kanske?

Då Tarja Halonen blev Finlands president för nio (?) år sedan, hörde jag kvinnor säga ”nej gubevars, ska en kärring leda vårt land, hon ser ju ut som en påskhäxa”. Hoppas jag inte blir stämd för ärekränkning för att jag skriver det här, för det var inte jag som sade så.

Det är bara en tragisk sanning att kvinnor ofta stjälper – inte hjälper – andra kvinnor. Men bra har det gått för Tarja, hon sitter ju sin andra period nu och gör man det kan man inte ha skött sitt jobb dåligt.

– Det är bara osäkra män som gör sig lustiga över kvinnor, säger Adrian.

Ibland är han riktigt klok. (och jag har ju inget finger med i det spelet)

När Adrian såg mitt tangentbord sa han ”voi härrekyyt”. Av någon anledning är det just nu hans favorituttryck. Jag har för mig att han hörde någon fin finsk dam säga så en gång då han stod i Alkos (Systembolagets) kö.

– Jag tror jag ringer Anticimex, här skulle dom ha en hel del att göra.

– Hördu, Herr Bacillskräck, svarar jag. Du behöver inte sitta här och jobba.

– Nä, tack och lov för det. Vänd upp och ner på det där nu så får jag se vad du käkat och druckit de senaste veckorna.

Jag smäller honom på fingrarna då han försöker ta tag i mitt tangentbord.

– Det där ser ut som kafferester och det där är choklad och så ser jag att du ätit surskorpor med brieost.

– Kanske nåt mer?

– Dom verkar sega dom där tangenterna. Hur många liter vin har dom simmat i?

– Det vill du inte veta.

Han lämnar rummet och återvänder snart med en trasa.

zxcvbnm,.sdfghjklö

qwertyu¨åpoiu´+098123467vbnm

– Måste du torka medan jag skriver?

– Härrekyyt! Jag hittade ett tangentbord!

Hur ska jag någonsin bli klar med föredraget om Adrian och mina böcker? Så som han går på.

Världens bästa idé! Mina vänner ska hjälpa mig skriva mitt föredrag!

Tänk så fina idéer man kan få mitt i natten efter att ha druckit ett par glas vin eller vad det nu var.

Egentligen var det Adrian som kom på idén.  Efter några glas whisky förstås.

– Fråga dem som läst böckerna, sa han. Vad vill dom veta? Vilka frågor skulle dom ställa på en författarträff? Du kommer att få massor av intressanta frågor. Dina läsare är ju intelligenta tänkande varelser. Dessutom ser dom din vånda inför den här föreläsningen och vill hjälpa dig.

Och vad som han antagligen anser vara bäst av allt är att jag lovat berätta på Degerby Gille hur det gick till då jag fick föredraget klart. Att idén var HANS och ingen annans och att frågorna ni ställde kom att utgöra basen för mitt fängslande föredrag.

Han bara ler och ser oerhört nöjd ut, den där karln…

Flickan som har svårt att säga nej. Jag känner inte riktigt igen mig i beskrivningen, men ändå är jag just en sådan.

Det var en sommardag i juli. Jag satt och njöt av solen tillsammans med en väninna utanför strandkiosken. En annan bekant dyker upp och frågar om jag kan tänka mig hålla ett föredrag i slutet av september. Och jag svarar, utan att tveka, ”varför inte”. Jag har ju tid att förbereda mig.

Varför slänger jag in mig i dessa situationer? Jag älskar ju inte precis att vara den alla glor på. Otyligt talar jag också för den delen. Att bli intervjuad är en sak, att själv tvingas hålla låda i 30 minuter är en annan sak.

Jag ska berätta om mina böcker, om Adrian och om författarskapet. Det jag älskar att tala om med andra ord.

Men varför gick jag med på att hålla ett föredrag på det anrika Degerby Gille inför en massa äldre personer? Dom kanske inte alls gillar mina böcker… pärmbilden till den ena är ju mer än vågad. Nog för att det kommer gäster från Ekenäs också, kanske dom är mer fördomsfria mot mig då dom inte känner mig? Kanske salen utan gästerna från väst skulle bli helt tom!

Nej huh-huh! Adrian – nu får du nog lov att hjälpa mig. Du som alltid är så cool.