– Nä men va fan är det där för en tölp?

Adrian kan inte låta bli att uttrycka sitt missnöje. Jag får bara vara glad åt att han inte visar långfingret eller lägger sig på signalhornet.

Trafiken står still. I lilla Lovisa centrum. Asfaltsmaskiner brummar fram och tillbaka. Lastbilar pilar runt med flaken antingen fulla eller tomma. Vi rör oss på Östra Tullgatan, ska passera Mariegatan och ta oss bort mot Drottninggatan.

– Det här är ju värre än i Helsingfors, klagar han.

– Ja, där finns ju trafikljusen som du älskar, säger jag lugnt.

Han knackar  uppfodrande med fingrarna mot ratten. Som om det skulle hjälpa, tänker jag. Karlar!

Vi avancerar genom den vansinniga korsningen och vägen ligger öppen framför oss, åtminstone på en sträcka av femtio meter. Adrian gasar på men tvingas sekunden därefter stå på bromsen.

– Nä nu jävlar, morrar han. Varifrån dök han den där upp? Finns det skyddsväg här kanske?

– Du är i Lovisa, säger jag. Här korsar folk gatorna precis hur dom vill. Också då dom är nyktra.

– Ja i Hesa sku han ju int kunna bo. Jag menar, där sku han vara död vid det här laget.

Vi svänger in på Drottninggatan. En asfalteringsmaskin blockerar dörren till redaktionen. Gubben som rattar mackapären borde ha gått i pension, tänker jag.

– Var är han den där solbrända med bar överkropp jag såg i somras, frågar jag.

– Förmodligen överkörd och begraven, svarar Adrian.

– Dom snygga flyttkarlarna som jag dreglade över igår då?

– Har gått samma öde till mötes.

– Ditt önsketänkande?

– Hej då, säger han. Om inte den där gubben glodde så mycket på dig skulle jag ha trott att han är blind. Och jag vill inte att hans maskin krossar min fina bil.