– Det är sant, säger jag med eftertryck. Jag såg en uggla när jag kom hem från jobbet.

Adrian ler det där sneda leendet som bara han kan le. Det kan tydas på många olika sätt. Ibland driver det mig nästan till vansinne men för det mesta tycker jag han är ganska söt då han ler.

– En uggla, säger han. I den här urbana miljön. Vet du. Jag börjar ana ugglor i mossen. Du har nog jobbat lite för mycket. Med fel saker dessutom.

– Är du sotis på statsministern?

– Den ugglan? Hahahaa. Aldrig i livet.

Men han låter inte så där jätteövertygande.

– Lyssna nu, säger jag. Det var en miniuggla, cirka 15 centimeter hög. När jag var bara en meter ifrån den flög den iväg.

– Han var ganska smart ändå. Det där var mer än jag trodde om honom.

– Vad dillar du om? Jag måste ringa Naturväktarna.

– Ring skyddspolisen istället. Det är nåt han ljugit om igen. Varför skulle han annars klä ut sig till en uggla. Hade den glasögon?