I vår familj finns en virkad tomte. Han är femton centimeter hög.
Vanligtvis är tomtar snälla, eller också förväntar de sig att andra ska vara snälla – åtminstone inför jul.
Vår tomte är egentligen ganska elak, men vi älskar honom som om han vore vårt barn.

Han ska med på alla resor. I ett obevakat ögonblick brukar han slinka ner i någon kasse, vanligtvis i handbagaget.
När vi kommit så långt att det är omöjligt att sända honom tillbaka hem, sticker han fram sitt plyte.

– Var är brännvinsflaskan, skriker han. Sitter ni och pantar på den själva era snåljåpar? Ro hit med spriten!

Han var med i Thailand för ett år sedan. På James Bond-ön stal han all uppmärksamhet. Ploppade upp överallt. Han finns på en massa foton vi har därifrån.

Adrian kollade nyligen ett program på TV som handlade om den norske filosofen Arne Naess. Den gamle gode gubben har alltid en gris av tyg med sig i fickan. Han struntar i att han får blickar från höger och vänster. Gubben är ju så gammal, … man måste kanske förstå att han behöver ett gosedjur.

Arne talar med tyggrisen Timotei så som vi talar med vår virkade tomte.
Och Arne är vis på många sätt. Han ser det positiva i att bli gammal och glömsk.

– Fastän jag reser till samma platser där jag varit förr eller på samma rutt med buss och tåg är upplevelserna alltid nya och fascinerande. Jag kommer ju inte ihåg att jag varit där förr.

Underbart!