Adrian kom hem nyss. Känner på mig att han inte sovit så mycket den här natten, han drog ju iväg i går på eget äventyr. Jag unnar honom allt det där. Själv är jag ju mitt uppe i Lovisa Tors ligakval.
Men Adrian är alltid fräsch. Vet inte hur han bär sig åt. 40+ och aldrig syns det om han festat för mycket eller sovit för lite. Ofta ger ju det ena det andra.

Nu beslöt han sig för att komma med till Björneborg och hålla reda på vad jag gör med ”dom där innebandykillarna”.
– Jag måste ju ta reda på vad som är så speciellt med dom, säger han. Dom verkar ju ha nåt jag saknar.

Huh-huh, tänker jag. Det är inte DÄRFÖR jag åker på alla innebandymatcher. Inte för att spana in killar. Jag kunde ju vara deras mamma och jag är INTE en Desperate Housewife.

– Nä men okay då, fortsätter Adrian. Låt mig då studera DITT beteende. Ta reda på vad det är som får dig att åka flänga land och rike runt, om det INTE är för att kolla på killar.

– Matcherna, säger jag. Dessa killar spelar innebandy och det är ett jäkla intressant, fysiskt och snabbt spel. Dessutom är jag på JOBB, om du nu inte råkat tänka på det.

Han ler sitt sneda leende. Det kan betyda vad som helst. Det där illmariga och kaxiga har alltid tilltalat mig.

– Jag ska helt enkelt göra en djupdykning i idiotoptimistens hjärna, säger han.

– Just så. Jag är ett psykologiskt experiment. Nästa steg är väl lobotomi?

Han försäkrar mig att vi inte ska gå så långt. Han vill ju att jag ska fortsätta skapa hans liv. Låta honom stå i centrum.
Jag lovar att göra det från och med 15 mars.