Har i dag färdats sträckan Lovisa-Helsingfors-Karis-Ekenäs-Karis-Helsingfors-Lovisa. Med buss och tåg.

Reseupplevelserna blev många. Jag kommer att dela upp dem i olika avsnitt under rubrikerna Vardagsäventyr.

I det första avsnittet tar jag upp busschaufförens arbete.

Hans eller hennes främsta uppgift bör väl vara att köra passagerarna tryggt från punkt A till punkt B? Eller bör tidtabellen hållas till vilket pris som helst?

Hoppade på en reguljärtur från Ekenäs till Karis i dag klockan 15.30. Chauffören var trevlig. Han talade finlandssvenska och sjöng till och med en trudelutt innan avfärden. Den handlade om en busschaufför som inte kör på spår.

Efter att ha åkt med mannen två minuter önskade jag att han hade haft spår under bussen.
Inte nog med att han körde 90-100 km/h där högsta tillåtna hastighet var 60-80  km/h.
Knogarna vitnade på passagerna i framsätet. Jag var själv en av dem och jag brukar inte gnälla för små saker. Tvärtom – jag brukar ropa JIPPIII då det bjuds på äventyr och går undan.
Men i dag var jag lagom kaxig.

Föraren talade också gladeligen och hurtigt i telefon medan han körde och tro inte han saktade in då han skulle svänga in på en hållpats. Nej. Han körde in med ungefär 50-70 km/h på glashalt underlag och nitbromsade. Han lyckades hålla bussen på vägen varje gång. Hurraaa och halleluja!

Eftersom jag skriver detta inlägg vet ni att jag överlevde.

Och när vi kom fram till tågstationen i Karis klev alla ut och tackade chauffören.
Men inte med tillägget ”för att jag kom fram med livet i behåll”.

Vi var nog alldeles för chockade för det.

Jag undrar varför vi inte under färden med höga klagande stämmor ropade  ”staaaanna, stopp, snälla… kör försiktigt… vad fan håller du på med karl?… släpp av mig… idiot… jag vill inte dööööö…”