Då och då får jag som lokaltidningsjournalist uppmaningen att skriva positivt. ”Vi vill ha goda nyheter”, säger läsarna.
Och jag förstår dem. Det är inte konstigt om man får känslan av att vara nära drunkningsdöden i dagens nyhetsbrus.
Rubrikerna skriker ut TERROR, KAOS och skapar det vi inte vill ha – otrygghet i vår vardag.
Så nu kommer då en GOD nyhet. Min tredje rapport om antalet bilder på kvinnor och män i Hufvudstadsbladet.
Efter den här positiva rapporten slutar jag förfölja mina kolleger. Det känns bra att göra det efter att jag kunnat berätta något GOTT om dem.
I fredagens tidning fanns det 10 bilder på kvinnor och 11 på män. I dagens HBL fanns det 9 bilder på kvinnor och 12 på män, så det är inte fullt lika katastrofalt som då jag gjorde mina första stickprov.
Men, men. Jag kan inte bara servera beröm, då blir jag stämplad som mesig.
Dagens mediekritik går till radion. I programmet ”Lördax” försökte man förklara vilken pryl det var man talade om, eller ge det ett namn som finlandssvenskarna förstår.
– Det är sådana där coffeetablebooks, som de heter på rikssvenska, sade killen i programmet.
Är det ingen skillnad på rikssvenska och engelska nuförtiden?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jag ser skräckslagen dag för dag hur mina huvudkaraktärer får liv i tidningarnas rubriker.
I VILDSINT 1 skrev jag t.ex om Sanna som blev våldtagen och pressad på pengar för att de inte skulle göra det igen.
Förra veckan var det ett stort reportage om några killar i skolan som gjort så.
Häromdagen läste jag med håret rest i nacken om ännu en incident som var som hämtad ur min novell.
Slutsats? Är verkligheten mycket, mycket värre än mina fantasier, eller har jag stött på en sk copycat?
Verkligheten överträffar nog ofta dikten. En författarkollega sa en gång att om han hade skrivit om två flygplan som flög in i tornen i New York hade folk skakat på huvudena o sagt att han har nog fantasi han – sånt där kan ju bara inte hända. Och så hände det ändå.
Negativt eller positivt, varför skriver vi överhuvudtaget. Frågan är, vill vi propagera för någon sak eller vill rapportera fakta. Kanske vi vill väcka uppseende och få gensvar. Eller kanske vi vill använda texten för våra egna syften, att göra intryck på kollegor och läsare. Jag är ingen redaktör men jag vet att jag ibland vill göra propaganda. Så kan det hända att jag blir provoserad ibland. Då skriver jag i upprört tillstånd.En annan orsak att skriva är om jag upplevt något intressant och vill dela med upplevelsen och få respons. En stor del är ju sånt som man inte kan skriva om, inte ens i den hemligaste dagbok.
Javisst, det finns många orsaker till varför människan vill skriva – eller varför hon inte kan göra det, hur gärna hon än vill.
Bloggen är mitt andningshål. I den kan jag vara ironisk och småfräck, odla min egen humor men också föra fram åsikter, på sådant sätt som inte är möjligt i tidningen.
Hur behandlar du allt det där som du inte kan publicera, har du pseudonym? Och sen en ännu svårare fråga, det där som du vet på förhand att det inte får så mycket understöd och förståelse. Angående andningshål, hur skall vi få fram det som vi har på andra sidan alltså bland det undermedvetna. Det är ju det som skulle friska upp.
I tidningen kan jag ju inte behandla det som inte kan publiceras – det säger ju sig självt 🙂 Också i bloggen tvingas jag vara försiktig. Jag förknippas med tidningen ÖN så länge jag jobbar där, människor är lättsårade osv.
Det är en balansgång. Men nog kan jag ändå i bloggen skriva helt annorlunda än i tidningen. Någonstans måste jag få vara mig själv.
Ibland tänker jag nog att det som vi har i det undermedvetna är det mest intressanta – men dessvärre (eller dessbättre?) finns det inga offentliga forum att lufta de åsikterna. Det skulle väl börja gå allt för vilt till på nätet i så fall. Kanske bäst att nöja sig med intern mejl med likasinnade?