Läste i dag en intresseväckande kolumn på aftonbladet.se. Du hittar den i sin helhet här: http://www.
aftonbladet.se/
nyheter/
kolumnister/
oliviasvenson/
article8482792.ab

Olivia Svenson har rätt i så mycket av det hon skriver. En dag kan man själv vara en av dem vars blick andra inte vill möta. Man måste inte ens vara ett fyllo för det.

Mitt andra vardagsäventyr från resan Lovisa-Hfors-Ekenäs-Hfors-Lovisa handlar också om fyllon.

Jag satt och väntade på bussen i Kampens underjordiska terminal. Såg, och hörde,  de glada gökarna på långt håll. Vet ju att om man inte möter deras blick får man vanligtvis vara ifred.

Men jag vet inte vad som flög i mig. Jag tänkte bara nu ska jag för fasiken inte vara en fördomsfull människa. Så när fyllona hejade på mig svarade jag hej-hej! Och två sekunder senare satt de bägge bredvid mig på bänken. De presenterade sig glatt och ville artigt skaka hand. Jag hann tänka tanken vilka sjukdomar får jag nu, var finns närmaste behållare med rengöringssprit?

Men hallå! Jag skulle ju vara fördomsfri.
Och det var jag också. Männen frågade om jag ville hänga med på en fest till en förort – jag tackade artigt nej.
De frågade vart jag var på väg – till Lovisa, svarade jag. – Aj, där som det finns ett kärnkraftverk.

Se där! Fyllona var inte alls obildade.

Men när de sedan frågade om de fick följa med mig till Lovisa och festa där i stället svarade jag att kanske ändå inte, ni har nog skojigare i den där förorten.

Behöver jag säga att jag och mina nyfunna vänner fick lååååånga blickar av andra människor som också väntade på bussen?