Se så omåttligt populär jag är! Inkorgen full med brev!
Nähäpp? Sanningen att säga är detta resultatet av att jag är medlem på Facebook. För det behövde jag en e-postadress som inte slutade på .fi.
Samma adress använder jag också för beställnings-
formuläret då jag säljer mina böcker via nätet.

Tänkte i morse att jag kanske borde rensa G-mejlen. Där har nog samlats en hel del under de två år jag haft adressen.

Och döm om min förvåning. 10700 brev i Inkorgen!
Längst nere på sidan kunde jag läsa, du använder 52 MB (0 %) av ditt lagringsutrymme på 7544 MB.

Då jag ändå bestämde mig för att radera de äldsta mejlen frågade G-mejlen mig ”varför gör du detta då du har så mycket lagringsutrymme kvar”?

Ja, varför gör jag detta? Är jag helt bakom flötet i dagens it-samhälle om jag tycker att den som struntar i att rensa i sina lagringsutrymmen är en miljöbov?

Jag vet att bilder och filmer och gud vet vad allt annat material som i miljontals dagligen läggs ut på nätet tar mest plats. Mina ynka mejl är som ett sandkorn i Sahara.

Men ändå… många bäckar små… Någon gång måste väl alla dom där grottorna som lagrar allt det här bli fulla?

Då tv-programmet OBS under vecko-
slutet visade ett av sina inslag i repris var det faktiskt första gången jag såg och hörde om toalett-
stolslocket som hade väckt sådan rabalder inom Svenska folkpartiet.

Kort sagt för icke invigda: Kanalen FST5 hade intervjuat en gubbe som inte har mycket till övers för finlandssvenskar. Han hade
i toaletten en toasits och -ring prydd med nyckelpigor, vilka är symbolen för Sfp.

Denna ”humor” har upprört många i Sfp:s led. Medan andra frågat sig ”Har Sfp ingen humor?”. Förnedrade gubben oss finlandssvenskar då han sa att han har valt att skita i Sfp? Var går gränsen för vad public service får och ska visa? Vilket ansvar är högsta chefernas, vilket den enskilda journalistens?

Min personliga, och OBS läs nu PERSONLIGA, åsikt är att man inte ska ta sådant där så hårt. Nu fick gubben med nyckelpigesitsen verkligt stor  uppmärksamhet. Var det månne meningen?
Sfp-politikerna som inte gillade inslaget har i och för rätt att tänka och känna vad de vill.

Alla sätt att få uppmärksamhet, så här i valtider, är ju också bra
– förutom de dåliga.
Det kanske var ett smart drag av Sfp att fortsätta debatten om dasslocket… vem vet?

Vem av oss har inte någon gång tänkt att man kanske borde göra något annat i livet än det man sysslat med de senaste tjugofem åren. Sadla om helt och hållet. Kasta sig ut för stupet och lita på att vingarna bär.

Bläddrade i dagens Husis och insåg att överläkare med särskilt ansvar för hjärt- och thoraxkirurgi kanske inte är något för mig. Och absolut inget val som kommande patienter skulle applådera.

Direktör för viss tid på St Petersburgstiftelsen intresserar men min ryska är ännu efter tre års studier för knagglig.

Överdomare vid försäkringsdomstolen… låter ganska tråkigt. Universitetslektor likaså. Nyhetsreporter för Husis… tja, skulle inte vara något nytt direkt… undervisningsråd på utbildningsstyrelsen… njaa… kanslichef på justitiekanslerämbetet… hmmm… skulle vara svårt att efter några whiskyn uttala den titeln.

Men här har vi det! Chef för Skyddspolisen! Med uppgift att bekämpa förehavanden och brott som kan äventyra stats- och samhällsskicket. Tänk att få vara med om att skydda rikets inre och yttre säkerhet!

Kastar in min ansökan bums!
Blir jag inte chef där kanske Västra Nyland kan förbarma sig över mig och anställa mig som sommarredaktör.

Såg tillsammans med över fyrahundra andra musikvänner gruppen Nordman på Alexia i går. Under gigget kom managern fram och frågade om jag ville träffa Håkan Hemlin och Mats Wester efter spelningen.

Hur ofta går det till så? Som journalist brukar man få tjata sig till träffar av det här slaget. Kanske det faktum att vi bor i en liten stad spelar sin roll. Allt sker i liten och familjär skala. Samarbetet mellan managern, mig och restaurangchefen hade också från första början löpt bra.

Tidningen förutsätter inte att krogen annonserar för att vi ska publicera förhandsintervju med någon – inte heller tvärtom, att annons sätts in först då vi skrivit en artikel.
Det handlar helt enkelt, enligt min åsikt, om ömsesidigt förtroende, bägge ger och tar.

Vad gäller Håkan Hemlin, frontfiguren i Nordman, valde jag att inte alls skriva om orsaken till att gruppen splittrades 2004. Det är SJU år sedan. Jag tycker Håkan kan få vara ifred och slippa frågor om vad som hände då och varför. Alla har vi benrangel i våra skåp. Men klart att det är intressantare att läsa om kändisarnas benrangel än om mina.

Jag vet också att mitt inlägg kan reta somliga. Måste hon lägga ut en bild på sig själv och Håkan? Man ska ju inte tro att man är nåt här i våra trakter.
Jag brukar försöka strunta i sådant där. För mig var det en upplevelse att få träffa Nordman öga mot öga. Något jag i dag är tacksam och glad över.

En del av bussturerna mellan Valkom och Lovisa gör nuförtiden en sväng längs Helsingforsvägen och in mot gamla industriområdet. Bra så, turen gynnar eleverna vid yrkesskolan och de som vill handla i Lidl. Därförinnan gynnades närmast S-Market på den A-märkta rutten.

Nu är det bara väldigt svårt att stiga av bussen vid Lidl. En gammal rostig skylt visar förvisso var hållplatsen finns. Men avstigningsplatsen är totalt igensnöad och lite mer än så. Då jag tog bilden stod jag på körbanan. Från den till skylten är avståndet flera meter. Vill man stiga av bussen här måste man stiga av på körbanan, och där måste bussen också stanna. Den kan inte vika in på hållplatsen.

Överlag är snövallarna mycket höga här. Sikten för bilister som vill ut från Euromasters gård (det finns tre in- och utkörningsvägar från den) är åtminstone på ett ställe obefintlig. Trafiken på vägavsnittet har, på grund av Lidls popularitet ökat.

Staden och alla privat entreprenörer som plogar lär inte ska hinna med allt arbete så mycket snö som det kommit. Den här hållplatsen, och gatan överlag, har tydligen inte så hög prioritet.
Men vi har fått höra av Helsingforsbor att vi inte ska klaga. Läget är mycket värre i huvudstan.

Dom måtte ha fullständigt kaos där, stackarna.

Då jag tar ett glas från hyllan i skåpet kan jag tänka… jag måste ta det där glaset som stått längst bak rätt länge nu. Annars kan det glaset känna sig orättvist behandlat. Mobbat rentav.

Och när jag diskar för hand tänker jag på besticken som ligger och väntar i baljan. NÄR är det min tur? Måtte jag få komma upp snart, och helst tillsammans med den där snygga kniven, tänker Hon Gaffeln, för Kniven är ju en man eller hur?

För att inte tala om då jag tänker på Svensson. Vår kära Volvo som står ute i vinterkylan.
Jag brukar klappa honom, prata och säga att allt är bra, fastän han måste till doktorn ibland.
– Vi ska bara byta lås i din dörr, säger jag. Det gör inte ont. Och du känner ju doktorn där borta i Tessjö. Dessutom är du redan kompis med många andra bilar där, inte sant?

Glas i skåpet, bestick i diskhon och bilar som fryser på gården HAR en själ och känslor. Så det så!

Jag har förstått att
de som bor
i våningshuset på Södra Åsen 2 har tvingats ta ner tavlorna från väggarna och ställa undan alla andra dyrgripar från kristallvaser till brännvinsflaskor. Annars löper de risk att ramla i golvet och inga försäkringar täcker de förlusterna.

Huset ska, som ni av bilden kan se, få nya balkonger.

Allt blir bra inom sinom tid. Men ibland låter det bara FÖR jävligt från huset. Jag som bor på ett betryggande avstånd av 70-100 meter från detta hus kan bara föreställa mig hur det känns att bo mitt inne i borrhelvetet.

Ungefär som att dela bostad med den värsta tänkbara mardrömstandläkaren.

Lovisa stad uppmanar fastighetsägarna att röja bort den snö som ligger på trottoarerna och de högar som till exempel hindrar räddningsfordon från att ta sig fram.

Och visst ska det vara ordning och reda. Lagar och paragrafer ska följas!

Men stackars de fastighetsägare som bor bredvid den här uppskattningsivs fyrtio meter långa, fem meter breda och över tre meter höga vallen. Som staden eller någon privat snöröjare har jobbat ihop.

Om jag skulle hitta den här snöhögen utanför min stuga en vacker morgon är jag inte säker på att min första tanke den dagen skulle vara särskilt from.

Det är inte så lätt att stava rätt.
Själv brukar jag ofta få ordet församling att bli försmalning.

Här kanske det hade suttit rätt med förPSALMNING också?

Nåååå… man ska inte kasta sten då man bor i glashus, heter det ju.

En gång skrev jag penisonera istället för pensionera. En annan gång skrev jag att en Luciakandidat höll på med krogboll fastän hon spelade korgboll.

Men jakten på tokiga skyltar och allmänt roliga bilder fortsätter.

Hajpen med lås sprider sig över hela världen.
Folk köper lås i olika storlekar, eller andra små mojänger som går att fästa här som där.
Sedan låter de gravera namn på låsen. Någon kanske kommer i håg sin bröllopsdag, någon minns första dagen de träffades. Andra hänger upp ett minneslås för människor som gått bort, eller ett lyckolås för en nyfödd.

Ute i Europa har de här låsen funnits länge om jag förstått saken rätt.
Nu har de också kommit till Finland, och bland annat till gångbron
i Borgå.

Jag tycker att vi i Lovisa också ska köpa lås, låta gravera namn
i dem och hänga upp dem någonstans.

Men frågan är VAR en sådan plats finns. Om inte i Lovisa centrum så kanske ute på landsbygden. I Liljendal, Strömfors, Pernå? Tipsa mig så fort ni vet var första låset kommit upp – carita.liljendahl@on.fi.

(bilden har fotograferats från tidningen Vartti Itä-Uusimaa)