… ger jag åt den som sett till att åsens vandringsstråk varit farbart, eller kanske närmare sagt gångbart, trots den snörika vintern. Den här vägen kan jag ta från jobbet hem. Jag tror att jag bör rikta mitt ödmjuka tack till Lovisa stad. Kanske parkavdelningen?

Då jag promenerar brukar tusen tankar likt Pendolinotåg korsa min hjärna. Den ena tanken ger utrymme för den andra och den tredje. Slutligen har jag fem bloggidéer och ett par idéer till artiklar i hjärnan. Plus att jag har hunnit resonera rätt mycket med min romankaraktär Adrian.

Där i skogen tänkte jag såhär: – Nu vågar jag gå här, när det är så ljust ännu runt femsnåret.
Följande tanke: Och vad är du rädd för? Att någon snuskhummer ska stå bakom ett träd och bara vänta på att få överfalla dig? Tänk efter. Vem skulle vilja antasta en medelålders tant?

Nej, just det. Vem skulle vilja det?
Men nog finns det ändå en orsak att överfalla mig.
Ättestupan är avskaffad. Och nu då jag med stormsteg närmar mig pensionen kan det nog finnas någon illbatting till ungdom som vill slå mig med en klubba i huvudet.

Den där tanten är det bäst att bli av med så fort som möjligt. Hon kommer ju att sno VÅRA stålar!

Plötsligt fanns han bara där. Mammas granne. Förra gången jag besökte henne, för någon dag sedan, såg jag honom inte.

– Goddag goddag, sa jag. Jag heter Carita, vad heter du?

Inget svar. Gubben tittade bara hålögt på mig.

– Hur länge har ni stått här?

Fortfarande inget svar. Av utseendet att döma har ni stått här länge och spanat på min morsa, tänkte jag. Vad är ni ute efter? Hennes pengar? Ni ser ganska sliten ut. Hatten har sett sina bästa dagar.

Jag fotograferar honom och avlägsnar mig snabbt från platsen. Det här är ett fall för polisen, snuskhummern står ju helt ogenerat och glor in genom fönstret till en äldre dam.

… tycks vara SAND. Se nu på dessa futtiga små korn som ligger på gatan. Är det meningen att de ska hjälpa en medelålders tant att hållas på benen?

Annat var det i min barndom. Mycket snö då också, men rejält sandade var trottoarerna. Riktigt så det såg ut som om någon hällt tonvis med chokladströssel över dem.

Och gatorna var fint plogade. På dem kunde man färdas med sparkstöttning. Det var minsann inga knöliga puckelpistar som
i dag!

Alltså: SAND på trottoarerna, SANDFRITT på gatorna. Tack.

Så var det FÖRR!

När jag förnyade min blogg hade jag, så som jag ofta har då jag skriver privat, en ironisk tanke bakom. I december skrev jag nu ska ni få en massa bling och blong.
De flesta bloggar ju om mat, mode och inredning. Jag ville inte göra lika. Jag ville vara unik. Och så visade det sig att min blogg blev vad bloggar från första början antaligen var avsedda att vara. Dagböcker på nätet.

Jag läser rätt flitigt flera bloggar på ratata.fi. Och hade koll på att sajten hade fest i torsdags. Kollade med entusiasm bilder från festen på hemsidan. Idel ungdomar var det där.

Därför är jag glad att konstatera att det finns åtminstone en medelålders bloggare på ratata.fi. Antagligen finns där fler men jag har inte hittat alla. Torre i Afrika torreiafrika.ratata.fi/ störtgillar jag.

Borde man annars grunda Medelåldersbloggen för att samla oss som år 40-100 år gamla bloggare på en och samma portal?

Jag tackar inte själv nej till gratisreklam och -tidningar. Fastän jag tycker att alla de här pappers-
mängderna är ett miljöproblem.
Om jag kunde välja bort en del av gratisreklamen skulle jag göra det. Men nu råkar tidningen Vartti som kommer ut två gånger i veckan och Uusimaas söndagstidning vara sådana som jag, dels på grund av mitt jobb, vill läsa.
Så om jag sätter en lapp med texten Reklam nej tack på mitt brevinkast blir jag utan tidningarna.

Råkade i dag under min promenad hem från stan se reklamutdelare i farten. De stoppade gladeligen pappersmängder
i en låda vid Trädgårdsgatan. Fastän lådan var försedd med texten Ingen reklam.

Orsak? 1) reklamutdelaren kan inte svenska? 2) Lappen hade klistrats på lådans front, inte på luckan.

Åtgärdsförslag. 1) Fäst lappen på luckan, alltså på brevlådans topp. Helt enkelt på den mest synliga platsen. 2) Se till att texten är tvåspråkig: finsk och svensk. Helst också rysk.

Tor och jag tackar! De här underbara blommorna väntade på mig på köksbordet i morse.
Det gick rätt sent i går. Jag och ungefär femtio andra fans firade Tors säkrade ligakontrakt samt det att laget vann sin sista match
i grundserien. Hemma från Björneborg var vi about klockan två
i natt? Egentligen har jag inte en aaaaaning… såg på klockan
i bussen att en av bilderna vi fotade i bussen på väg hem var tagen 00.38.

Så nog blev jag glad då gubben sa att blommorna var välkommen hem tillbaka åt mig men också ett stort tack till ligalaget Lovisa Tor.
Det har varit en härlig säsong med både med- och motgångar. Så som det ska vara i idrottens värld.

Det här inlägget är mitt tack till laget, lagledningen och alla härliga människor jag lärt känna bland fansen. Säsongen 2010-2011 var fin, säsongen 2011-2012 har vi ribban lite högre och tar oss till playoff, eller hur?

Jahapp! Så är jobbet gjort då! Reser mig och putsar dammet från knäna och oljan från händerna.
En riktig man reder sig själv! Det här var ju på intet sätt en barnlek ska ni förstå. Man måste veta skillnad på plus och minus, men innan man kommit så långt måste man ha fått upp locket till batterigömman.
Bara för det krävdes nästan ingenjörsexamen.
Sedan gällde det att se till att frustrationen inte tog över så till den grad att man slet sönder ledningarna. Ändorna av dem satt nämligen stenhårt fast i batteriet.
Men som den fixar-allt-man jag är klarade jag jobbet.

Nu håller jag på att packa inför en jobbresa där jag behöver dator, kamera och telefon. Vilket innebär att en massa olika batterin ska laddas. Är det inte helt otroligt hur många sladdar och laddningsaggregat man behöver i dagens it-samhälle? Jag ids inte räkna dem alla för då blir jag bara galen.

… läsa alla spännande böcker som kommer
i min väg. Via bloggen har jag fått många vänner, bland annat
i Sverige. En av dem är Hanna Lans som skrivit boken Som någon annan bäddar.
Den verkar vid första snabba genom-
bläddringen spännande och läsvärd.
Hon har, precis som jag, gett ut boken på eget förlag och jag är säker på att hon också kommer att hitta sina läsare. Fastän texten, som hon själv säger, inte kan kategoriseras som trevlig läsning. Ämnet är nämligen inte så tjohejsan men ändå alltid aktuellt. Barn blir bortförda och kvarhållna i ett land mot den ena vårdnadshavarens vilja.  Ett ämne som ofta är aktuellt
i dagspressen. Men vad händer sedan?
Och så har vi Svinalängorna… den bara måste jag läsa. Och Alex Schulman håller jag ännu på med… och Thomas Bodströms Rymmaren…

För att inte tala om att jag gärna hade mer tid att skriva på min egen bok, Adrian III. Jag tror jag går i ide för några månader… snark och gonatt!

Vi har städat i ett lager på jobbet och hittat en massa gamla bordsstandarer (googlade för övrigt det här svåra ordet och standar förekom oftare än standard, som dock också påstods vara rätt).
Vi frågade oss vem som genom tiderna kommit på idén med dessa bordsprydnader. De samlar ju bara damm.

Men sedan tyckte vi nog ändå att några av dem har sin charm. Som till exempel Pernå kommuns gamla vapen.
Själv är jag inte särskilt pysslig av mig, så jag förverkligar nästan aldrig de idéer jag får.
Till exempel tycker jag man kunde avskilja tygdelarna från metallstängerna och göra något slags collage av dem. Eller ett lapptäcke. Kanske en kavaj?
En annan i gänget såg nya slipsar framför sig. Breda och färggranna skulle de bli. Nu är det bara att gå från ord till handling!

Bilden har jag knäppt då jag suttit i soffan och tittat på mitt favoritprogram ”Buu-klubben” i TV.
”Prinsessan” är ju bara för gooär som vi säger i Östnyland. Hon är alltid ARG och ofta besviken på sig själv.

Hon hojtar jag KAN inte vifta på öronen, jag KAN inte knäppa med munnen, jag KAN inte hoppa bakåt medan jag klappar mig på huvudet, jag KAN inte vissla!

Spottet yr då hon försöker lära sig vissla och då hon skriker JAG KAN INGENTING!

Hur många av oss har inte någon gång surmulna som små barn tänkt just så där men inte vågat skrika ut det högt. JAG KAN INTE!

Men sedan kom Prinsessan på det. Det fanns visst saker hon kunde. Bland annat kunde hon skapa pruttar i armhålan!
De vuxna visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig. Åååå, så duktigt du är! Åååå så påhittig du är!

Så nästa gång du tänker att du inte KAN. Fundera en gång till. Det finns säkert NÅT också DU kan överraska med.