Ett företag i en grannstad annonserar
i en gratistidning att däcksbytet går i ett huj på deras adress. Du behöver till exempel inte reservera tid. Det är bara att sticka sig in under vardagar eller lördagar.

Undrar om tjejen på bilden ingår i teamet som byter och balanserar däck samt kollar lufttrycket? Jag tycker hennes klädsel verkar lite oändamålsenlig. Blusen hålls ju inte riktigt på plats.

Jag tycker att du karl, eller kvinna, som vill bli betjänad av den här vackra varelsen ska kräva att få bli det. Protestera högljutt om personen som byter däcken på din bil a) är man b) torkar snoret från näsan med handryggen c) är iklädd ett skitigt blåställ.
Dyker inte blondinen upp vid din bil är det frågan om falsk marknadsföring.

… och aldrig kommer fram till dörren?
Svar: Klockan.
Nej. Det rätta
svaret är: Carita.
Skrämmande få kalorier försvinner på en halvtimme. Svetten rinner fastän bandet bara går på 30 procent av sin kapacitet.
Nya kylskåpet och frysen invigdes samma dag som promenadbandet. Lyckligtvis för bandet inte motionären framåt, allra minst till kylskåpet.

– Päivää – Goddag, säger Tomaten från Närpes.
Den gröna invandraren, Gurkan från Spanien, förvandlas för en stund från sin av EU-bestämda lätt böjda form till ett frågetecken.
– Hablo español, säger han sedan. Y tu?
– Häh? Va?!
– Do you speak english, frågar Gurkan från Spanien.
– Of course my horse, svarar Tomaten från Finland.

Diskussionen får fart. Tomaten och Gurkan kommer underfund med att de bägge är oroliga för att Sannfinländarna ska få fäste
i Finlands riksdag och regering. Gurkan har hört att Timo Soinis gäng är väldigt restriktivt inställt till invandring och Tomaten vet att Sannfinländarna vill slopa det de kallar tvångssvenskan
i skolorna.

– Ändå har Sannfinländare köpt mig, säger Gurkan. För att jag är så billig. Jag kostar ju bara 1,39 euro per kilo medan du Tomat från Svenskfinland kostar 4,59.
– Ja visst är det konstigt, svarar Tomaten. Du är ju egentligen en miljöbov så lång väg som du rest, och ändå är du förmånligare. Jag får inte det här att gå i hop.
– Inte jag heller, svarar Gurkan. Men vi kan väl vara vänner ändå?
Tomaten och Gurkan kramas. Språket utgör inget hinder för deras vänskap och bägge vet de att Finland varken klarar sig utan invandring eller svenska språket.
– Den där Soini är egentligen en gooär kille, säger Tomaten som blivit röd om kinderna av lycka över sin nyfunna vän Spanska Gurkan.
– Si, si, svarar Gurkan och ler så som bara spanska gurkor kan.

Då jag fick första mejlet gällande det stora paket jag beställde 19 mars var avsändaren Seniorituki.net. VAD ÄR DETTA tänkte jag. Vem tycker att jag är en senior? När blir man senior? Då man fyllt 35? Vid den åldern tillhör man i alla fall oldboys- och oldgirlsklassen i idrott.

Men OK. Inte blir man vigare med åren, så man kan ju behöva lite stöd. Visst är det redan nu svårare att stiga ut ur de superbekväma taxibilarnas baksäten, man ligger ju i dem som i stolen hos frisörskan på bästa spaavdelningen. Och ibland känns det tryggt att hålla i räcket eller att stöda sig mot väggen då man går i trappor. Kanske det kallas seniorstöd.

Få nu se hur mycket stöd jag behöver för att få mackapären ut ur paketet och installerad så att den kan användas. Jag vänder mig till mitt stöd i vardagen. Han som byggde om köket efter min miss med måttbandet.

Gubben fick häromdan ett samtal på telefon. Ganska snabbt förstod jag att det var någon som ville sälja honom något.
Gubben är rikssvensk. Han förstår finska och kan också prata språket riktigt hyfsat bra. Men han gör så som vi finlandssvenskar oftare borde göra. Talar svenska.

Jag hörde hur han frågade vill du sälja något… och efter en stund sa han tack, men vi har el.
Jag blev nu inte direkt röd om öronen, men jag hann tänka klart att finnarna tycker vi är snorkiga då vi svarar så där.
I själva verket tycker jag att gubben min gjorde rätt. Klart att man ska få tala sitt modersmål. Om någon ringer från Suomen Energia och på frågan vill du sälja något svarar jo, el. Då får man väl säga som det är? Att man redan har el.

Sitter här och funderar på ett nytt namn för min blogg. OM jag ska flytta den till Östra Nylands och Borgåbladets sajt då vi börjar med bloggar där. Jag har inte bestämt mig ännu. Vill testa det nya bloggverktyget först.
Och så måste bloggen få ett nytt namn eftersom Debutksy – inne i huvudet på en författare inte riktigt funkar där.

Eftersom jag gillar James Bond tänkte jag att BOND-bloggen skulle sitta bra.
Men sedan insåg jag att det redan finns en massa bönder som bloggar på Bondbloggen.
Och då jag inte vill nischa mig till att skriva bara om Bond sitter BOND-bloggen inte riktigt rätt. Dessutom finns det bara EN Bond för mig och det är Daniel Craig. Bara det skulle bidra till att många skulle trycka på knappen ”hata” på min nya blogg.

Någon bonde är jag ju inte heller, så… jag får spåna vidare.

Was guckt aus von diese neue Kühlenkaappi? Förlåt mina eventuella språkfel, min kära numera pensionerade tyskalärare från gymnasiet. Det var inte något fel på dig och ditt sätt att försöka lära mig tyska. Det var bara det att det inte blev nåt med den där tyska pojkvännen jag hade för tjugofem år sedan.

Det nya kylskåpet har anlänt! Det är nu en fullvärdig medlem av familjen, med amerikanskt medborgarskap och allt. För det här är ett jenkkiskåp. Så jag vet inte alls varför tyska var det första språket som ploppade upp i min hjärna då jag fotograferade skåpet och burken.

Jenkkin står ännu i hallen och det är inte ens kopplat till kärnkraftverkets distributionsledningar. Men burken med longdrink har stått ute på balkongen så den är kall ändå. Färgerna matchar ju, ser ni. Köper man nytt och flashigt så ska allt matcha allt. Inte kan man ställa in en grönvit Oivariini smörburk i skåpet, inte.

Men det där är egentligen inget problem. Mitt enda i-landsproblem just nu är att Das Burk in der Kühlenkaappi ist allein!

Så här har det sett ut i vår hall sedan i går kväll. Till vänster står två stycken vitvaror på rad för att bäras bort. Ett helt bra kylskåp och en trasig frys.
Varför kallas de för övrigt vitvaror? Det ersättande paket jag hade tänkt att vi skulle ställa på plats i köket är nämligen grått. Rör vi oss i gråzoner? Handlar det om grå ekonomi?
I så fall var det kanske bra att det inte blev en grå ”vitvara”, för vet ni vad? Jag hade mätt fel! Skåpet jag i all hast hade beställt var fem centimeter för brett! Gissa hur det kändes? Jag såg mig redan stå där med släggan och slå sönder väggarna. Med en tröstande tanke i skallen – jag fick den där efterlängtande helrenoveringen
i köket i alla fall.
Kutade dock i dag snällt till affären och erkände blamaget. Glöm beställningen, jag gör en ny.
Sagt och gjort. I stället för en grå vitvara blev det en svart vitvara. Men jag lovar att den inte betalas med svarta pengar. Och hoppas den inte är tillverkad av svart arbetskraft.

Varför är det så skamligt att äta pizza? Varför måste man hitta på ursäkter för att få slafsa i sig denna goda rätt? Särskilt om man är en medelålders kvinna med övervikt.
Jag vet faktiskt inte när jag skulle ha beställt en pizza till jobbet, sa jag i dag.
I själva verket har jag inte gjort det en enda gång åt bara mig själv på ett år och tre månader. När vi flyttade redaktionen till nya stället i mitten av december 2009 beställde vi pizza.
Men varför måste jag ursäkta mig med det? Och varför tycker jag det är skönt att pizzabudet kommer i en vanlig bil, inte i en som gör reklam för hans arbetsplats? Varför möter jag honom i dörren och kastar pengarna efter honom? Varför trycker jag mig mot väggen och försöker göra mig så osynlig som möjligt då jag äter pizzan? Hoppas att de förföriska ångorna inte ska leta sig till näsborrarna på alla de duktiga i företaget som lyckas hålla sina stenhårda dieter. Sedan när blev det skämmigt att äta pizza?

Aj jooo… det här glömde jag bort. På Tors fest för sponsorer och fans fick jag det här spelarkontraktet i min hand. Undertecknat av tränaren… tror jag. Hur som helst – det är ett fantastiskt kontrakt! Joni N lovar spela i Tor 4+2 år! Få se hur länge det dröjer innan konkurrenterna hakar på min nyhet 😀