En låda med minnen

Det hela började med att jag letade i en låda efter en utskrift på min korrespondens med ISBN-centralen. Jag har ett eget förlag där jag hittills gett ut två böcker. Efter den andra boken erhöll jag tio standardnummer för det här förlaget. Varje bok bör ju ha ett ISBN-nummer.

Jag är den enda ”anställda” på det här lilla förlaget. Det betyder att den vackra dag då tredje boken anländer i sina lådor kommer de alla hem till mig. Då är det trångt om saligheten i min författarhörna och mycket jobb blir det att ta emot beställningar och att posta böckerna.

I en papplåda och i ett par pärmar har jag sparat så gott som alla kvitton. Här finns kopior av fakturor och kvitton från posten. Men här finns också recensioner och urklipp av intervjuer. Här finns brev med respons som jag fått av läsarna. Ja, i lådan finns helt enkelt hundratals minnen.

Så jag blev sittande där en stund, tills jag kom ihåg vad det var jag jagade.
Nu är mejlet till ISBN-centralen skrivet.

I dag blir det en paus med ”Adrian III”. Jag ska göra ett annat skrivjobb och på kvällen ska vi koppla av i goda vänners lag över en bit mat och något gott att dricka. I morgon kväll fortsätter jag säkert med både författande och annat förlagsarbete igen. Mycket jobb återstår, men det är så roligt alltsammans!

I Frankrike med Adrian

En av fördelarna med författarjobbet är att jag får resa, ofta helt gratis 🙂
Just  nu är jag i Le Lavandou i sydöstra Frankrike med Adrian. Inte helt ensam förstås eftersom hans mor och far bor där, och så har han också annat sällskap men vem det är kan jag inte avslöja.

Att maken och jag var i Nice för en dryg vecka sedan har inget med det här att göra. Jag hade varit där för mer än tjugo år sedan och då vi bokade 50-års resa åt mig i början av det här året råkade Nice vara det bästa alternativet.

Jag har aldrig varit i Le Lavandou på riktigt, men med hjälp av internet kan man uppleva den lilla staden precis så mycket som jag behöver för att kunna skriva om Adrians vistelse där. Om en författare inte går in på några detaljerade miljöbeskrivningar räcker det ofta med att man på ett ungefär vet hur där ser ut.

När Adrian är i Lovisa har jag inga problem med att beskriva miljön. Tvärtom måste jag akta mig för att inte bli FÖR detaljerad i den. Och då jag skriver om Helsingfors känner jag till de flesta platserna. Men författaren har ju också frihet att hitta på nya miljöer. Kanske läsare från Helsingfors inte skulle gilla helt nya stadsdelar eller platser de inte alls känner igen sig i. Men ibland hittar jag till exempel på nya krognamn, i synnerhet då jag i första boken skrev om prostitution som försiggick på sådana.

Författarens vardag

En författares vardag ser, åtminstone i mitt fall, ut som en ganska vanlig vardag överlag. Jag vaknar mellan 6.30 och 8.30. Efter att jag kommit ur sängen brukar det dröja ganska exakt två timmar innan jag börjar skriva på boken.

Innan jag kommit så långt har jag ätit frukost och läst dagstidningarna. Sedan brukar det bli ett blogginlägg eller två, eftersom jag upprätthåller två bloggar.
Ganska systematiskt går jag också till väga vid datorn innan skrivjobbet tar vid. Jag läser nyhetssajter, kollar lite på Facebook, spelar kanske något spel där, läser och kommenterar andras bloggar.

Tidigt i morse sattes tvättmaskinen i gång. Tvätten ska därför rätt snart hängas. Sedan ska jag betala räkningar, dem kommer man inte undan ens fastän lönen uteblir både i augusti och september.

I går var vi ute och åt på Skeppsbron med maken. Pysslade lite med blommor och läste bok i kvällssolen på sommarstället. I dag ska vi handla mat och lite annat som behövs till hushållet.

Så här lunkar det på. Det är inget glamouröst jobb att sitta och skriva romaner. Jag blir inte heller rik på det, alltså vad gäller pengar. Ensamt är jobbet också.
Men tusan så roligt det är! Inte en enda dag har jag vaknat med tanken ”suck-och-stön… nu-är-det-dags-att-gå-till-gruvan-igen”. Jag behöver inte heller vänta på den så mytomspunna inspirationen. Det är bara att sätta sig ner och knacka på tangenterna!

Dialoger är kul

Jag tycker om att läsa dialoger i andra författares böcker. En bok ska förstås inte i sin helhet bestå av sådana, det förstår väl var och en, men dialogerna gör läsningen lättare – anser jag.

Att skriva dialoger är också kul. Särskilt då mina käraste karaktärer kommer i farten. Adrians diskussioner med kollegan Lucas eller bästa vännen Anders är skojiga att skriva. Killarna har en lättsam jargong och svär ganska mycket.

Jag gillar också att skriva kapitel där Adrian är förbannad. Det är kanske ett sätt för mig att kanalisera egna undertryckta känslor, inte vet jag 🙂
Då han säger varför gör du satan ingenting själv eller be honom dra åt helvete eller jag bryr mig fan i vem som gör vad där hos er – så är det inte jag som säger det men jag kanske någon gång har haft lust att säga något nästan liknande.
Så det här är väl ändå ett sunt sätt att avreagera sig – genom att skriva dialoger 😀

Nätkontakter

Jag söker mycket information på nätet då jag skriver. I dag har jag bland annat läst på lite om posttraumatisk stress. Man måste förstås kolla att de sidor man tar information från är seriösa.

Ofta handlar det också om att ställa frågor till människor som kan sådant som jag inte kan. I år har jag haft kontakt med en jurist för att veta att jag skriver rätt om arvsrätt över gränser. Ibland ställer jag frågor till poliser för att veta hur de jobbar.

Benämningen nätkontakter kan ju låta skum, men via e-post har jag just nu mycket kontakt med Maria Ahonen som gjort en fenomenal pärmbild åt mig. Dessutom för jag preliminära diskussioner med en översättare. Skulle vara kul att få tredje boken ut också på finska. Via mejl bad jag i dag också om offerter av två tryckerier. Så nog har man att ligga i med om någon undrar vad jag gör om dagarna 😀

Då jag skrev ”Horny 24” surfade jag mycket på porrsidor. Min man visste om det, men visst var det sedan lite pinsamt då jag fick virus i datorn från en hårdporrsida…
Och varför porrsurfade jag? Ja, hur skulle jag annars veta hur det går till då tjejer och killar säljer och köper sex på nätet? Porrindustrin var inget jag kunde innan och utan innan jag skrev första boken, men efter den visste jag lite mer.

Pärm och titel

Så här ser pärmarna till mina två första böcker ut. Du kan läsa mer om dem och under fliken Beställ köpa Uppdrag Utrotning här. I formuläret står det att boken kostar 10 euro + postavgift, men jag säljer den för 7 euro + postavgift. Till Sverige för 70 kronor + postningsavgift.

Den första boken i den fristående serien om Adrian Debutsky är slutsåld.
Jag minns ännu i dag känslan då jag såg pärmbilden som konstnär och rektor Jan Lindh hade ritat. Jag ville att den skulle vara erotisk och beskriva en av huvudpersonernas förflutna. Men ändå fick jag en lindrig chock och tänkte ”ska den här ligga på bokdiskarna med mitt namn lysande på sig?”.
Jag landade ändå tämligen fort med bägge fötterna på jorden. Pärmen var ju genial ur marknadsföringsvinkel sett.

Men eftersom det kostar en hel del, både vad gäller pengar och arbetstid, att ge ut böcker på eget förlag, ritade jag pärmbilden till Uppdrag Utrotning själv. Det var inte en så bra idé…

Så nu har jag anlitat en grafiker att göra pärmen för boken som har arbetsnamnet ”Adrian III”. Eller anlita och anlita… det låter rätt pretentiöst. Hon kontaktade mig och hör nu till staben av många vänner och bekanta som ställer upp så att säga für Liebe zur Kunst.

Så igår fick jag se pärmen för första gången. Den tog bokstavligen andan ur mig. Jag skulle gärna visa den åt alla redan nu, men då förstör jag en väsentlig del av spänningen för läsarna.
Titeln var också klar, men tyvärr hittade jag sedan en bok med samma namn som redan givits ut, så nu står jag inför dilemmat att hitta på en ny titel…

Kritik är det bästa jag vet

Ska väl ändå framhålla att det är konstruktiv kritik som jag gillar bäst. Alla stavfel ska bort, finlandismer likaså. Lektören går åt ordföljden och hon ställer frågor i stil med ”vad menar du?” Här hänger läsaren kanske inte med”.

Det som är självklart för mig själv är det nödvändigtvis inte för läsaren. I ett kapitel kan jag ha skrivit att Adrian hade vita kalsonger medan jag glömt det då jag skriver nästa kapitel där någon river de svarta kallingarna av honom.

I dag fick jag det första paketet med respons av min lektör. Jag kastade mig över det och gladdes ärligt talat över varje tillsatt kommatecken, förslag till ändringar av ordföljd, varje eliminerad finlandism och vartenda smiltecken hon skrivit då texten roade henne.

Vi jobbar på ett sätt som någon kan anse gammalmodigt. Jag skriver ut A4:or med text, hon läser och skriver kommenterar i marginalerna eller bak på papperet.

Jag älskar den här formen av respons. Dels för att lektören gillar min huvudkaraktär, men också för att hon är skoningslöst ärlig i allt.

I dag har jag jobbat från klockan 9-11 och 12.30-16. Pauser har jag haft bland annat för att göra ärenden på stan och för att besöka sommarstället där jag vattnade blommor och läste bok.

Nu när klockan är 19.30 har jag klämt i mig en portion av makens toppengoda lasagne, så nu orkar jag skriva igen!

Dags för slutarbetet

Slutarbete. Det låter fint. Jag har aldrig gjort något akademiskt sådant och inte direkt på någon annan nivå heller. Men med slutarbete menar jag i det här fallet de avslutande kapitlen i boken som jag kallar ”Adrian III”. Den har en riktig titel, som bara min lektör och min make känner till.

Eftersom mitt liv från och med nu och åtminstone fem veckor framöver kommer att fokusera på författandet, tänkte jag skriva lite mer om skrivandets fröjder här i bloggen. För en fröjd är det. Varje dag ser jag fram emot att få vara med Adrian och alla de övriga karaktärerna i boken.

På bilden ser ni min författarhörna. Klockan är cirka 8.15 då bilden tagits. Solen lyser men jag tänker inte ”oj då, i dag måste jag vara ute och göra det och det och det”. Nej, jag vill skriva, och det kan jag göra bara i den här hörnan.

Det handlar inte om att skriva då inspirationen råkar infinna sig. Ska boken bli klar skriver jag disciplinerat mellan fyra och nio timmar varje dag.
I dag steg jag upp före klockan sju, men det är inte alltid så. Skriver jag långt in på natten sover jag längre om morgnarna.

Pauserna i skrivandet utgörs av promenader eller cykelturer. De kan också handla om rutiner i vardagen som att föra ut skräp, diska, hänga tvätt, dammsuga eller att sitta utomhus och njuta av vackert väder med en veckotidning eller en bok i handen.

Det finns mycket jag kan berätta om hur jag jobbar, hur min ensamma vardag i författarlyan ter sig, varifrån idéerna kommer, hur det känns att jobba utan ett stort etablerat förlag bakom sig osv. osv.

Så ni ska få läsa mer om det här på min blogg under de närmaste veckorna.
Välkomna in i huvudet på en författare!

Borta bra, hemma bäst

Det är kul att resa, att möta andra kulturer, lära sig nytt, vara med om överraskande saker. Men det är kul att komma hem också. Fastän morgnarna har varit ovanligt kalla, eller är det vanligt med +6 grader i mitten av augusti?

Lördagskvällen var i alla fall så här fin i Lovisa. Viken låg spegelblank och lite senare blev det musik vid Skeppsbron. Vi delade på en portion fish and chips, drack några små shottar och såg Antti Ruuskanen ta OS-brons i spjut. Hurraa!! Han verkar vara en sympatisk kille. Fint också att han talar sin dialekt och inte försöker låta på något annat sätt.

I dag satt jag fyra timmar på Kretsgången och njöt av sensommarvärmen. Jag putsade blommorna vi har i krukor där. Såg också på handbollsmatchen i OS, finalen mellan Sverige och Frankrike, via iPad:en på webben. Inte som live på TV men liverapportering av reporter på aftonbladet.se.
Läste också Staffan Bruuns bok ”Tenorens dotter”.

Stänglarna med luktärter, som jag skrivit om tidigare, har blivit minst en och en halv meter höga. Nu blommar de också och doftar alldeles ljuvligt.

I morgon fortsätter det disciplinerade författarjobbet på allvar med fulla arbetsdagar. Min tredje bok om Adrian Debutsky SKA vara klar senast om fem veckor!

Fler bilder från resan

Serverar nu en blandat kompott av bilder från resan. Börjar med några matbilder 🙂

Vi åt frukost endast en gång på hotellet. Där kostade det enkla alternativet med baguette, croissant, marmelad från små glasburkar, kaffe eller varm choklad, rostat bröd och smör 9 euro. Den mer matiga frukosten kostade 20 euro per dag och då fick du allt från omelett till äggröra, charkuterievaror och frukt utöver det redan nämnda.

Vi valde mindre barer där frukostalternativen varierade mellan 6,50 – 9 euro. Ville man ha youghurt och/eller omelett, äggröra med mera kostade det lite mer. Likaså om man tog en sangria till frukost 🙂

Det här ser kanske inte så aptitligt ut, men de grillade sardinerna var goda. Kostade 10,50 euro.

Så här serverades efterrätten, chokladmousse. Mycket mäktig och god, orkade inte äta allt.

En eftermiddag uppträdde musikanter på strandpromenaden. Det var otroligt varmt hela veckan vi var i Nice, så jag avundas inte de uppträdandes kläder. Ensemblen spelade bland annat Lady Gagas ”Pokerface” och rev ner applåder till och med av gästerna som låg nere på stranden och inte såg allt som hände uppe på bulevarden.

Den lite bättre stranden, där man betalade för allt, öppnade kring åtta på morgonen och stängde klockan sju på kvällen. Här håller en av killarna som jobbade där med allt från servering till städjobb på att plocka undan madrasserna.

Livräddare, strandövervakare, badvakter – vad de nu må kallas, fanns både på betalstränderna och på gratisstränderna längs bulevarden i Nice. En del satt i torn, andra vid bord under parasoll vid strandkanten. Ibland promenerade de runt och hade för det mesta tillgång till surfbräde att paddla i väg med och vattenscooter.

En fin och lugn strand i italienska Ventimiglia. Till vänster en lagun som bildats av havsvattnet. Havet ligger ungefär femtio meter till höger om bilden. I bakgrunden syns en park.

Trappan upp från matsalen till första våningen där vi bodde. Vår dörr syns uppe till höger, vi bodde på rum 112. Det var för övrigt ett nummer jag kände för att ringa då paniken växte sista morgonen…
Mitt Visakort fungerade inte och hotellpersonalen gick inte med att på låta oss resa i väg och få en räkning med oss. Kanske helt förståeligt med tanke på alla bedrägerier som görs.

Tack och lov fick jag per telefon tag på en vänlig person på Aktias bankkontor i kära hemstaden Lovisa. Hon ringde kreditbolaget som på fem minuter fixade att jag fick höjd limit på kortet. Något jag trodde att jag hade fixat själv före resan…
Vågar inte riktigt tänka tanken slut, hade det gått lika lätt om jag hade varit från en storstad och kund i en annan, större bank?

Promenade des Anglais på kvällen. Bortsett från skräcken jag kände då kreditkortet inte funkade hade vi en helt underbar vecka på Franska rivieran.