Tog ingen före-bild för det var inget jag ville bli påmind om.
ÄNTLIGEN ordning och reda på alla papper.
Har jobbat med det här från och till, rensat och mappat. Men det blev liksom aldrig riktigt klart. Förrän i dag då, efter tre timmars jobb.
Det känns som om också mitt inre fick en städning. Inte för att här fanns något otrevligt eller obearbetat, utan bara för att jag nu vet var jag har det jag behöver. Som till exempel biljetten till Rom 😀
En hel papperskorg blev full med sådant som kunde slängas. Påminnelser om ditt och datt, gamla fakturor och avtal från 2010… Vad tusan har jag sparat dem för?
Definitionen, figuren, på skräpkorgen är ju rätt diffus… Men den här videobandspelaren (?) hör ändå inte hemma här. Den fick ju inte ens plats i behållaren.
Vad har personen som dumpat elektronikskräpet här tänkt? Förmodligen ingenting. Och jag som spanade efter vårblommor…
Så här mycket snö har vi i Lovisa 🙂 Utanför ishallen i Fredsby dock. Där brukar det bli högar bland annat för att ismaskinen töms här.I Lovisa har vi vägar med olika länders namn. Den här som löper längs järnvägen heter Spanienvägen. Sedan finns det Tysklandsvägen, Hollandsvägen, Franrikevägen och Danmarksvägen och Englandsgatan.
Jag använde ett paket med frysta torskfiléer som jag lät tina bara så pass att de gick att skära i några mindre block. Placerade dem i en ugnsform.
Såsen tillredde jag i kastrull. En gul hackad lök fick mjukna i ett par matskedar smör och spadet från en burk med ansjovis.
Sedan klippte jag ner ansjovisen i kastrullen och lät den puttra med löken och smöret medan jag öppnade en förpackning med 500 gram krossad tomat som också hälldes i kastrullen.
Kryddade tomatsåsen med oregano och svartpeppar. Det får gå i rejält av kryddorna om man gillar välkryddad sås.
Hällde såsen över fiskfiléerna och toppade med riven ost. Första omgången i ugnen var cirka 30 minuter på 175 grader. Sedan lade jag lite ost till. Vill man inte riskera att den blir för mörk kan man sätta foliepapper över formen då fisken får ligga en halv timme till i ugnen.
Serveras med ris eller sallad eller något annat tilltugg man gillar.
Egentligen hade jag velat ha den här headern på min blogg. Jag är ju väldigt förtjust i James Bond, och speciellt i Daniel Craig.
Ville förnya bloggen och ägnade nästan ett par timmar till att leta efter och testa nya teman. Det fanns många sådana, men inga som föll mig direkt i smaken. Jag var till och med beredd att betala lite för något riktigt bra, men hittade inget. Ville inte göra några jättestora förändringar, och ville ha kvar mina widgets, senaste inlägg, Flagcounter etc.
Så det blev så här. Med bild av mig själv till höger. Färgen svart tyckte jag passade bäst då mina kläder på bilden är svarta. Testade en grön färg som påminde om sommar och vår, men den blev bara för mycket.
Så nu vill jag att ni som läser min blogg säger vad ni tycker. Ändrade jag
a) lagom b) för mycket c) för lite.
Och så här ser det ut vid köksfönstret efter att jag städat. Ljus, växter, radio. Varken mer eller mindre. Och utsikt över sommarstället som belyses så fint av eftermiddagssolen.
Kvinnodagen väcker många tankar och jag tycker min kollega Anna Malin skrivit tankeväckande om den i dag.
Säger någon ”lilla gumman” åt mig eller ”lilla hjärtat” så ska det vara av sann kärlek, av omsorg eller av omtanke. Orden ska inte betyda ”nu ska jag förklara för dig hur saker och ting förhåller sig på riktigt” eller vara en anspelning på att jag är ett hysteriskt fruntimmer som måste lugnas ner.
Kvinnodagen väcker många tankar och åsikter. Jag tänker inte gå in på allt kring det, då blir den här texten för lång.
Jag vill bara ta ett enda exempel.
Låt mig säga att jag vill ha samma kroppsliga manér som en man. Placera händerna bakom nacken och luta mig bakåt, sträcka ut benen och sära på dem så att jag sitter riktigt bekvämt.
Låt mig säga att jag vill vara lite sarkastisk, odla ironiska skämt och ibland dra till med en vits som går under bältet.
Du ska nog vara lite försiktigt med det där, fick jag höra för några år sedan. Särskilt försiktig skulle jag vara eftersom jag då hade en mellanchefsposition.
På samma arbetsplats fanns det en drös med män som inte behövde vara försiktiga med sina uttalanden och skämt vare sig på Facebook eller i sina bloggar.
Så om det nu ska firas en kvinnodag så firar jag den genom att försöka våga vara den man som bor i mitt inre. Det är väl Adrian som bankar på där och vill ut 🙂
(den som blev nyfiken på Anna Malins ledare i Östra Nyland hittar den här)
Den här har slagit ut i blom redan men jag har två krukor där stänglarna ännu bara har knoppar. Hoppas de är fina ännu om en vecka.
Ska städa lite i köket. På fönsterbrädet brukar samlas ditt och datt men snart ska där inte stå annat än tre krukor med narcisser, en liten palm och kanske ett blockljus.
I dag hade vi lite sol, men sedan mulnade det till igen. I morgon kanske det kommer snöblandat regn, men på söndag och nästa vecka lovas ganska bra vårväder. Vi går mot en ny sommar, hurraaaa!
Nu när konkurrentens tidning är klar kan jag låta det inlägget gå ut. Konkurrenten är finska lokaltidningen och dess redaktion finns i våningen under vår. Vi är ju lite snofsiga när vi har takvåning, ser ni fönstret?
Som nyhetschef planerar man bland annat tidningssidorna på en whiteboard. Där har jag skrivit upp vilka artiklar vi ska ha i lördagens tidning, alltså gjort en grovskiss. Och därför släppte jag inte iväg det här inlägget så tidigt att Loviisan Sanomat skulle ha kunnat se alla våra scoop! 😀
Jag vikarierar alltså ordinarie nyhetschefen som semestrar den här veckan. När jag är reporter sitter jag i ett annat rum, där jag också har ett takfönster rakt ovanför mitt huvud.
… riktigt gott det här. Lidl har italienska veckor och det här ska testas så vi vet vad vi bjuder åt våra gäster en annan gång.
Min favorit bland glassarna från sommarglasståndet vid torget är citronlakrits.
Jojo Moyes var tidigare en för mig helt okänd författare.
Första kvällen läste jag 60 sidor, andra kvällen lika många till. Och jag är väldigt nyfiken på hur den här berättelsen slutar.
Boken Livet efter dig handlar om Lou Clark och Will Traynor. Will var en gång en atletisk affärsman med ett toppjobb i London. Tills han råkar ut för en olycka som gör honom totalförlamad.
Lou har inga större ambitioner i sitt liv. Caféet där hon jobbade tvingas stänga och Lou tar jobbet som sällskapsdam för Will. Till en början är han odräglig. Hans liv är fullt av smärtor, det är på alla sätt trångt och glädjelöst. Men långsamt börjar det hända saker och på bokens bakpärm står det ”ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid”.
Egentligen är det besynnerligt hur en berättelse, där scenerna ofta är begränsade till Wills stol eller säng, kan vara så intressanta. Jag gillar dialogerna mellan Will och Lou, hans sarkasm och hennes sätt att svara på allt.
Det var makens son som tipsade mig om boken. Också han hade överraskats av hur bra boken om den här annorlunda kärlekssagan är.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 