Månad: juli 2014

Bilder från Borgå

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Lovisas grannstad i väst heter Borgå. Dit åkte jag med en väninna i går.

Nationalskalden J.L. Runeberg har gett namn åt parken.
Nationalskalden J.L. Runeberg har gett namn åt parken.

Det var en av sommarens varmaste dagar. Ännu på kvällen vid sjutiden hade vi 31 grader i skuggan. Så vi var inte de enda som sökte svalka i skuggorna. Från busstationen vandrade vi genom Runebergsparken ner mot ån.

Första glaset mousserat på en av uteserveringarna vid ån.
Första glaset mousserat på en av uteserveringarna vid ån.
Vid ån ligger serveringarna på rad.
Vid ån ligger serveringarna på rad.
Vy över ån mot norr. Vi står på bron och är på väg mot Konstfabriken på västra stranden.
Vy över ån mot norr. Vi står på bron och är på väg mot Konstfabriken på västra stranden.
Tyvärr väldigt få shoppare i farten i affärerna som ligger granne med Konstfabriken.
Tyvärr väldigt få shoppare i farten i affärerna som ligger granne med Konstfabriken.

Antingen var det semestertiderna eller hettan som höll människorna borta från affärerna fastän det var reaförsäljning.

Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år och i Konstfabriken finns en utställning som hedrar hennes minne.
Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år och i Konstfabriken finns en utställning som hedrar hennes minne.
Många fina bilder med tillhörande texter på svenska och finska fanns att beskåda.
Många fina bilder med tillhörande texter på svenska och finska fanns att beskåda.
Bok med citat av Lilla My.
Bok med citat av Lilla My.

Eftersom jag sålt, gett bort och slängt uppskattningsvis hundra böcker tycker jag det passar utmärkt med en liten ny i samlingen av Muminsaker.
”Lilla My är argsint och glad på samma gång, hon har blivit sinnebilden för den positiva, nödvändiga ilskan” står det i förordet.

På restaurang Sinne åt vi en delikat fiskrätt som hade fått ortsnamnet Pellinge. Fänkål gav extra god smak åt portionen.
På restaurang Sinne åt vi en delikat fiskrätt som hade fått ortsnamnet Pellinge. Fänkål gav extra god smak åt portionen.

Utflykten avslutades hemma i Lovisa på Saltbodan där det var dans och musik i den varma sommarkvällen. I den här lilla staden kan jag inte undvika att se min man med nya kärleken, för då skulle jag inte själv alls kunna röra mig på platserna där det händer något.

Så jag tar någon god vän med mig och går dit jag vill. Också den här kvällen fick jag kramar av människor som önskade mig styrka och lycka i framtiden och som säger att de följer min blogg.

Senare ska jag visa två fina väggar, en från Konstfabriken och en från en krog.

 

Fina fönster, del 28

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer
Ganska enkelt men ändå med en viss snits tack vare cirklarna där uppe.
Ganska enkelt men ändå med en viss snits tack vare cirklarna där uppe.

Del 27 i min serie med fina fönster hittar du HÄR, och från den sidan bakåt till alla inlägg om fönster jag gjort.

I dag åker jag igen på en utflykt och jag kanske lägger ut bilder från den redan i kväll, men om jag är mycket trött då jag kommer hem får bilderna vänta till i morgon.

Det går ju inte en dag att jag inte skulle tänka på det som hände i vintras och under våren, och att jag fick veta vidden av allt först i maj.

Och då jag ser flyttlådorna här hemma, allt stök som uppstår då man river sönder ett hem, då blir jag för det mesta bara ledsen.

Men för varje dag som går får jag också nya insikter och jag försöker se möjligheterna som ett liv som singel ger mig.

Alla minnen

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Vår vän från Sverige bjöd på den här lätta lunchen i dag, tack tack!
Vår vän från Sverige bjöd på den här lätta lunchen i dag, tack tack!

Lunchen intogs på Saltbodans café och till restaurangen ska jag också ikväll med Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbund som firar sommarfest.

Jag har under de senaste dagarna funderat mycket på makens och mina gemensamma minnen. Hur många gånger har vi inte suttit just här, på Saltbodan? Vi har kollat på fotboll, vi har varit ute med släkt och vänner, vi har ätit mat eller smaskiga tårtbitar, druckit något glas gott – för min del ofta mousserat.

Minnen finns i form av alla våra fotoalbum som vi på något sätt ska dela. För vem kastar bort gamla foton?

Och minnen finns i mina dagböcker där jag skrivit om precis allt vi gjort, från det intimaste till det mest vardagliga. Här finns detaljerade beskrivningar om våra resor, som brukade bli tre, fyra, fem om året.

Jag har funderat om jag kanske borde skriva om de här minnena här på bloggen också, för här bearbetar jag allting bäst då jag får kommentarer av mina vänner.

I början av augusti, efter avslutad kioskperiod, brukade vi alltid resa utomlands. Ofta till Grekland.

Också i år har många kunder frågat mig vart vi ska resa i år, ”för det ska ni väl som vanligt”.
Svar: nej, det ska vi inte – ja, maken kanske reser nånstans, jag vet inte… men inte med mig i alla fall.

Visst känns det sorgligt, och hela året jag har framför mig är fyllt av högtidsdagar och andra dagar då vi brukade göra det-och-det.

Så jag ska fundera på det där med att skriva om de bästa minnena, för dem vill jag vårda.Just nu gör de flesta minnena ont, men en vacker dag ska jag med glädje kunna titta tillbaka på våra sjutton gemensamma år.

Prata, prata, prata

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Helt underbara tapas bjöd min väninna på i går kväll.
Helt underbara tapas bjöd min väninna på i går kväll.

I går hade det gått tolv veckor sedan jag kom på att min man hade en annan kvinna. Tolv veckor är inte någon lång tid då det gäller sorgearbete. Men de här veckorna har ändå gjort sitt. Jag orkar åter, då och då, träffa vänner.

Och jag vill omge mig med de vänner som förstår hur jag känner. Som orkar prata, prata, prata och tillsammans med mig analysera det som hänt.

Jag har alltid varit av den åsikten att man måste kunna prata om allt. Man kanske inte kan förstå allt men jag vill försöka göra det genom att sätta ord på mina känslor. Och då det gäller känslor är allt tillåtet, också de fula och förbjudna känslorna. Men dem delar jag bara med de riktigt närmaste vännerna.

De närmaste vännerna ger inte heller upp i första taget. Tackar jag nej till en träff eller en utfärd gör de ett nytt försök en annan dag.

De bästa vännerna är inte rädda för min sorg, de säger inte att jag måste gaska upp mig, de drar sig inte undan med tanken ”jag orkar inte med den där ledsna människan”.

Några vänner säger i dag att jag ser fräsch ut, att jag är vacker och att de tycker att jag är stark. För två månader sedan såg man ju också på mitt yttre vad jag gick igenom. Så något måste ha hänt då tiden fått arbeta.

Jag vet att jag ännu har en lång väg att vandra. Den vägen går jag tillsammans med mina vänner IRL och med vännerna här på bloggen. Tack för att ni finns ❤

Jag fick ett paket

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
Fick ett litet brevpaket från Sverige i dag.
Fick ett litet brevpaket från Sverige i dag.

… och det hade prytts med frimärken av Zlatan!
I paketet fanns en sten. Då jag kramar den ska jag få de krafter jag behöver.

Ibland frågade min man då jag bloggade och var på Facebook om man kan ha riktiga vänner där.
Jag försökte förklara för honom att jag lärt mig känna en massa fina människor via FB och speciellt via min blogg.

Och se nu – den här energistenen fick jag av en vän som bloggar HÄR.
Jag har aldrig träffat henne men jag läser hennes blogg, vi kommenterar hos varandra och ibland skickar vi mejl.

Så jag tycker inte vi längre behöver ifrågasätta om man kan skapa vänskapsband via FB och bloggar eller om man inte kan det.

Via bloggen har jag lärt mig känna många människor, speciellt från Sverige. Jag har aldrig träffat dem men ändå känns det som om jag varit vän med dem länge.

Så vad du än har för åsikter om kontakter IRL och kontakter via nätet, så tänk efter innan du uttalar dem. Om du själv inte har en bloggvän eller en FB-vän som du aldrig träffat, så behöver det inte betyda att de vänner man har lärt sig känna via nätet är mindre värda en de man träffar öga mot öga.

Kramar till er alla ❤

… OJ, glömde visa bilden på den fina stenen!

Så här stenen ut! Är den inte fin?
Så här stenen ut! Är den inte fin?

Fina fönster, del 27

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Då jag besökte Malmgårds gårdsbutik i går gick jag ett litet varv på gården och hittade några fina fönster. Eftersom de är från samma plats visar jag två bilder samtidigt.

I dag ska jag träffa en kollega vid lunch och i kväll en väninna som jag inte sett på över ett år. Hon bor en stor del av tiden utomlands.

Jag vill inte påstå att jag direkt försummat mina vänner under tiden jag var gift. Med tiden blev det ändå så att jag prioriterade samvaron med maken.

Vi var väldigt tajta, gjorde en massa tillsammans och jag trivdes med det. Jobb och fritid blev nästan ett. Ibland träffade vi gemensamma vänner hemma hos dem eller hemma hos oss. Jag tyckte vi hade väldigt roligt tillsammans – så därför har jag personligen svårt att förstå att han inte var nöjd med vårt gemensamma liv.

Men nu försöker jag åter träffa mina vänner och jag har märkt att jag har många sådana.

Hoppas jag kan bjuda på fler bilder i kväll, men nu får ni njuta av de fina fönstren!

Och del 26 i serien hittar du HÄR.

Sådan snickarglädje!
Sådan snickarglädje!
De här fönstren satt rätt högt uppe på byggnaden. Var tvungen att zooma in dem.
De här fönstren satt rätt högt uppe på byggnaden. Var tvungen att zooma in dem.

Bilder från utflykten

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer
Min syster lyckades med första knäppet få en bild av mig som jag själv tycker om.
Min syster lyckades med första knäppet få en bild av mig som jag själv tycker om.

Jag har ju lovat börja visa bilder av mig själv på bloggen. Dels för att jag ska lära mig tycka om mig själv sådan som jag är, dels för att det inte bara ska visas hus och fönster och djur, blommor och bänkar på min blogg 🙂

Då man blir övergiven av den man älskar är det ju inte alls konstigt att man börjar jämföra sig själv med den nya människa som kommit in i partnerns liv. Man frågar sig ”vad är det som han eller hon har som jag saknar?”.

Till makens försvar ska sägas att han aldrig sagt att jag är fet eller ful på något sätt men ändå är det ju lite så som jag känner mig. Är det bara kvinnor som känner så här då de ratas? Vad tänker män som blir dumpade?

Svärmor, svärfar, FasterAster, min syster och en före detta kollega till maken från Sverige åkte i dag till Malmgård där vi bland annat besökte gårdsbutiken. Slottet kunde man kolla på utifrån, men jag koncentrerade mig på att fotografera fina fönster som ni får se både i dag om i morgon!

Från bryggeriets fönster har man den här utsikten.
Från bryggeriets fönster har man den här utsikten.
Två av gårdsbutikens fönster.
Två av gårdsbutikens fönster.
Olika sädesslag, antar jag :-)
Olika sädesslag, antar jag 🙂
Och det här var vad jag köpte, fullkornsskorpor. Några köpte av gårdens fina öl men jag dricker inte öl. Dricker allt möjligt annat i stället :-)
Och det här var vad jag köpte, fullkornsskorpor. Några köpte av gårdens fina öl men jag dricker inte öl. Dricker allt möjligt annat i stället 🙂

En som läser min blogg önskade att jag skulle skriva mer om gården men jag tycker sajten berättar det viktigaste för den som är intresserad av nutid och historia.

Bis morgen! I kväll ska jag ner till sommarstället och käka med släkten ❤

Åkte ner i svart hål

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Efter två dagar med mycket gråt, det vill säga en av svackorna jag alltjämt åker ner i, ska jag i dag åka på en liten utflykt till Malmgårds gårdsbutik i Pernå.

Just nu känns det som att jag inte skulle orka åka med, men så här är det ofta i mitt liv nu för tiden. Jag måste tvinga mig ut. Nästan ingenting känns roligt och gråten lurar bakom hörnet.

En bild från Malmgårds hemsida.
En bild från Malmgårds hemsida.

Tänk om jag bara kunde dra ut kontakten till de känslor som finns kvar för min man.Nog för att jag nu börjat bli rejält arg för det han gjorde, och för att jag var tvungen att upptäcka det själv. Men tanken på att sorgearbetet troligtvis tar ett år eller mer känns ofta outhärdlig och även orättvis. Han är lycklig och ser varje ny dag som ett äventyr, jag får kämpa för att överleva en timme i taget.

Det finns människor som säger att självömkan är det värsta. Sådant får man inte hänge sig åt. Av dem brukar jag fråga ”har du varit med om samma sak själv, då får du gärna ge råd”. Varenda gång har personen som kommit med de goda, ofta välmenande råden, tystnat.

För några dagar sedan kände jag dofter av blommor och grönska, jag hörde fåglar kvittra, kände solstrålarna på huden.
I går åkte jag ner i ett svart hål.
Det är ur den gropen jag försöker kravla mig upp nu.

 

Bilder av bostaden

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
En ickestajlad bild av vardagsrummet.
En ickestajlad bild av vardagsrummet.

Nu finns vår bostad utlagd på oikotie.fi. Är du intresserad av att köpa bostaden eller bara nyfiken på att se hur det ser ut hos oss, så hittar du fler bilder HÄR.

I sovrummet brukade vi aldrig ha ett sängtäcke, jag tycker det som finns på bilden inte är särskilt vackert. Men vi ansåg ändå att vi var tvungna att lägga något på lakanen, speciellt som den ena sidan av sängen helt saknade sådana…

I dag har jag för övrigt fått höra att jag borde börja blicka framåt, kanske gå till en ny frissa, plocka ögonbrynen, se över garderoben och så vidare. Inte så mycket för andras skull men för min egen.

Jag kan förstå att människor menar väl men JAG själv tycker så här:

– det har inte ens gått TRE månader sedan jag fick veta att min man hade lurat mig under flera månaders tid, så jag har inte kommit genom alla faser av sorg, ilska och besvikelse ännu, JAG vill låta den här processen ta den tid den kräver

– jag ser inte enbart bakåt, jag har en viss framtidstro och jag har gjort framsteg sedan den där katastrofala dagen första maj

– sorgen är MIN och ingen annans, ingen utomstående ska komma och säga när det är dags att bli glad och gaska upp sig och bara se framåt, inte bakåt, att tänka på gamla minnen och att vårda dem är inte fel

– om jag inte duger sådan som jag är så har jag inget annat att tillägga till de människor som tycker jag borde göra något åt mitt utseende än ”det är inte mig du vill ha då, varsågod och leta efter nån som motsvarar dina ideal”!

Dessutom är det här MIN blogg. Här skriver jag precis vad jag vill, inte vad någon utomstående anser att jag ska skriva. Den som inte gillar det jag skriver behöver inte läsa. Punkt och slut.

Till alla er som stöder mig och som tycker om min blogg vill jag säga:
Tack snälla ni för att ni kommenterar, stöder mig, ger mig kramar både på riktigt och virtuellt. Den här månaden ser det ut som om jag får lika många läsare som ifjol under hela året, över 30 000.