Var i dag i grannstaden Borgå. Ett finansieringsseminarium arrangerades på Café Cabriole och jag skrev en artikel om det. Men tro nu inte att jag fick något gott därifrån gratis fastän jag länkar till deras sajt, för det hände inte. Det finns liksom inga gratis luncher för en journalist 🙂
Del 35 i min serie hittar du HÄR.
Passa på att ta ett par andra bilder från huset där cafeterian ligger.
Ja, det finns ju en massa onödiga prylar men jag undrar vem som kommit på prispokalerna?
Visst är de fina på sitt sätt, och de kanske kan användas på olika vis. Något att skåla i, eller som vaser för blomsterarrangemang?
Men, men…
Gick nyss igenom en låda som innehöll en massa plaketter och pokaler i olika storlekar. Någon har jag vunnit i poängkastning på frivilliga brandkårens tävlingar. Någon annan i bowling eller i stövelkastning – det ni! De flesta pris fick jag då jag var aktiv motionsidrottare och spelade volleyboll – ja, jag har faktiskt spelat i division två i Sverige också – 1998 i Vallentuna. Men nu kom vi in på ett sidospår.
Jag vet inte vad jag ska göra med alla pris, för jag vill inte ha ett prisskåp och jag vill inte varje vecka torka damm från prylarna.
Så efter att jag hade tittat på dem och kommit ihåg en del skojiga eller spännande tävlingar slängde jag pokalerna och plaketterna.
Om ni annars undrar hur jag mår kan jag säga att det knallar och går.
Den friska höstluften och alla fina färger i naturen gör mig glad och saker jag planerat att göra med vänner ser jag fram emot.
På onsdag ska jag se musikalen Mamma Mia på Svenska Teatern i Helsingfors!
Och på jobbet fick jag i dag ägna mig åt det jag gillar mest – sport!
Ett fint fönster kan man ju också se på det här sättet, inifrån ut.
Det finns ingen direkt insyn till något av mina tre rum här hemma. Och från arbetsrummet kanske ingen utsikt heller 🙂 Men jag tycker det är fint med ett träd alldeles utanför.
Jag har tillgång till persienn också här men fällde upp den och fick förstås in mycket mer ljus.
Del 34 i min serie med fina fönster hittar du HÄR, och därifrån bakåt så långt du orkar gå.
… solljuset faller in i min bostad.
Jag skulle kunna ta hur många foton som helst av solljuset som träffar väggar, möbler, växter, tak, golv.
Det är så fint.
Så jag hör inte till dem som ser smutsen på fönstren eller dammet som virvlar runt. Och om jag ser det kan jag få också det att se vackert ut.
Macken Linnatuuli är byggd ovanför motorvägen så att den kan nås av resenärer från bägge hållen.
Elenia Areena där matchen Steelers-Tor spelades är splitterny, den öppnades i slutet av augusti i år. Och då över 800 personer följde matchen kan ni förstå att stämningen var fin.
HÄR kan du se ett Youtubeklipp från Arenan.
Drabbningen blev också spännande. Två lag följdes åt till ställningen 7-7 innan Steelers i matchen slutskede ryckte ifrån och vann 9-7.
Fick inga bra bilder av själva matchen med mobiltelefonen. Innebandy är en snabb sport.
… eller det är den ju inte på bilden.
Men på riktigt är den packad och snart styrs kosan mot Tavastehus där Lovisa Tor möter Steelers i innebandyns division ett.
Glasögon, trådlöst tangentbord till surfplattan, objektiv till kameran, lite snacks och dryck, laddningsarmaturer, telefoner, pennor…
Kanske kommer med ett inlägg ännu i kväll men vi är nog hemma tidigast 21.30.
Heja Tor ❤
Ordet rydja används i alla fall i Östnyland då man talar om att städa, plocka undan eller till exempel ta bort sly och annan växtlighet i naturen.
Kanske någon av er läsare i Svenskfinland kan säga i vilka fall NI brukar använda ordet rydja.
Nu har staden i alla fall rydjat – det vill säga låtit ta bort grenar från träden i Kapellparken. För en dryg vecka sedan föll nämligen en stor del av ett träd ner över Östra Tullgatan. Det var bara tur i oturen att varken människor eller bilar blev under.
Här hemma ska jag börja rydja i hyllorna i arbetsrummet. Nästan allt annat är klart här hemma, men till hyllorna i arbetsrummet har jag burit mycket sådant som ännu inte funnit sin naturliga plats hemma hos mig.
Det är ganska skönt att ta allt det här helt piano. Tror att det fortfarande finns saker som jag släpat hit men som jag inte behöver, som jag kan slänga, ge bort eller kanske sälja på nästa loppis. För jag har fortfarande böcker och andra grejer jag kunde ha en vecka på ett bord lite senare i höst.
Den här veckan har varit tung, inte minst med tanke på uppsägningarna och omorganiseringen inom KSF Media. Jag känner att jag måste ta det lugnt.
I morgon ska jag nämligen åka till Tavastehus för att heja på Lovisa Tor ❤
Här i Forsby centrum, som är en del av Lovisa men som ligger cirka 15 km från stadens centrum, hade jag träff med ett intervjuobjekt i dag.
När vi sedan rörde oss på det natursköna området kring ån och forsen borde jag ha haft kameran med, men det hade jag inte. Den blev i bilen som jag hade parkerat på annan plats.
Den här dagen har bjudit på många trevliga, såväl planerade som överraskande möten med olika människor. Det är så skönt att bara stanna upp och prata bort en stund med någon likasinnad – tack bland annat till C, som säkert känner igen sig när hon läser det här ❤
Ni som vet vad jag varit med om den här sommaren förstår att jag för några månader sedan inte hade ork att se det positiva som trots allt finns i livet.
Mitt förnuft sade då att jag inte behöver känna mig värdelös och att då vissa dörrar stängs öppnas nya. Men det var väldigt svårt att se allt det där innan jag hade tagit mig genom alla nödvändiga skikten av olika faser.
Det gäller att se de nya möjligheterna. Men det kan en människa i djup sorg inte göra, inte bums på momangen. Men hon gör det så småningom. Efter att ha tagit små korta steg, en minut i taget, en timme, en halv dag…
Då terapeuten frågade om jag trivs i mitt nya hem kunde jag med handen på hjärtat svara JA! Jag känner att jag kommer HEM då jag stiger in i min lya, jag längtar ofta hit, jag sover bra här och jag har Adrian att prata med.
Jag är också tacksam för den vänskap jag har med mannen jag var gift med.
Varför göra saker krångliga? Varför vara långsint?
Att kunna förlåta fullständigt ut av hela hjärtat är måhända inte lätt, men jag jobbar på det.
Och jag gör det för min egen skull.
Det var en märklig dag på jobbet i dag.
Lättnad blandades med sorg.
En del fick behålla jobbet, andra inte.
Så för oss som fick ha jobbet kvar – ja, jag hör till dem – blev det ändå på inget sätt en glädjens dag.
Att vara en av dem som får stanna när andra tvingas gå är inte lätt.
Jag tänker att det här med att mista sitt jobb är ungefär som en ofrivillig skilsmässa.
Eller som ett dödsfall, kanske som ett bud om svår sjukdom.
Man tappar en del av sin identitet och man måste ta sig genom alla faser – chockfasen, reaktionsfasen, reparationsfasen och nyorienteringsfasen.
Den här bildsättningen blir lite tokig, jag skulle ha satt ut fotot redan i går.
Men jag är så glad för att jag äntligen fick teven att funka. Och tacket går till ett lokalt företag som verkligen ställer upp med personlig service.
Men nu orkar jag inte skriva om glada saker mer – fastän det finns många sådana i mitt liv just nu – för i dag sörjer jag för de kolleger som miste jobbet.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 