… att jag gett brevet hans kära hustru, min mormor fick, en plats i hyllan som jag själv tycker är en hedersplats.
Min morfar stupade i kriget mot Ryssland. Jag har aldrig träffat honom, men ju äldre jag blir, desto mer tacksam är jag för hans och alla de andra soldaternas insats. Tack vare dem lever vi i ett fritt Finland i dag.
När vi städade i huset där mormor och min numera även avlidna morbror hade bott hittade vi det här brevet. Undertecknat av fältmarskalk Mannerheim. För ära och fädernesland… det var ett tack till min mormor som blev ensam med fyra barn.
Brevet ramades in redan innan jag flyttade till den här bostaden.
Men då jag nu av olika orsaker vill ha ordning på Bondprylarna placerade jag brevet av fältmarskalken på samma plats som en del av mina kära Bondgrejer.
Bästa platsen tycker jag själv, eftersom jag inte så gärna bankar hål i väggen i bostaden som inte är min egen.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vackert o hedersamt. Min farfar o min morfar var för gamla för att delta i senaste krig. Båda avled nåt år efter krigsslutet. Min pappa kom hem från fronten oskadd. Men hade nog men av allt han upplevde. Det var sällan han nämnde nåt om sina upplevelser. När hans kamrater från kriget kom på besök så fick vi barn inte vara med. Det är mycket jag skulle vilja fråga honom om, men nu är det för sent. Tyvärr.
Så ledsamt att det inte fanns terapi på den tiden, att man inte kunde prata ut om allt – så många som har fått lida för det 😦
Min farfar försvann också i fronten. Antingen död eller arbetsläger. Min pappa fick aldrig veta vad har hänt egentligen, och det tynger honom. Han fick inte ersättning heller som de fick där kroppen hittades.
Han offrades utan upprättelse.
Skönt att din mormor fick brevet.
Det är ett erkännande. Och han blev hedrad.
Finns så många sorgliga historier där människor inte fått upprättelse, där kroppar inte hittats (min morfars hittades inte)… så många tyngda sinnen och människor som i dag är gamla men som aldrig glömmer det de upplevde som barn. Vi bär ju alltid det barn vi var med oss i vårt inre ❤
Och just nu känns som om vi står återigen randen till krig. Känner faktiskt ett stort oro.
Ja, kriget – och oroligheter av olika slag – ligger inte alls långt borta 😦
😦
Sant!
Sådana minnen gillar jag skarpt. Så fint att rama in brevet. Som granne med James är det ju en liten kulturkrock också…
Ja, Bond är ju trots allt fiktiv, morfars hjälteinsatser var allt annat 🙂
Hej Carita ! För 70 år sedan stupade min bror som frivillig svensk i Finlands i krig mot Ryssland men han blev kvar på slagfältet. Det blev 70 år av tystnad tills ett par ryska sökare hittade honom i somras och tillsammans med 17 finska kvarlevor kom 18 små kistor med ben över gränsen till Finland i i oktober 2014. Min bror Lennart Hultqvist fick äntligen sitt namn uttalat och vi har haft en helt förunderlig begravning av hans ben. Min mor fick aldrig något brev från Mannerheim men jag fick ett fint papper från Finska Försvarsmakten och den Finska Friheten som jag inte hört prisas under alla dessa år förrän nu, känns jättefint att vara lite delaktig i. Britta
Ja, det finns ju otaliga öden och berättelser av det här slaget. Soldater som hittats, de som inte hittats, livslånga funderingar, stora sorgebördor.
Tack för att du berättade din historia här ❤
Hej Carita !
Hej hej brittakarolina!
Mycket historia och sånt gillar jag. Fint med en hedersplats!
Svårt föreställa sig idag, med stupad i kriget.
Soliga torsdagskramar, Gerd
Finlands krigshistoria är ju inte så väldigt gammal.
Fin bild på dig nu istället för en Avatar 🙂
Kram!
Jag kommenterar på alla WordPressbloggar med mitt gamla WordPresskonto. Jag hade en gång i tiden en blogg där.
Okay, jag tycker du kommenterat via annat konto hos mig också – sak samma 🙂 Kul att din bild syns!