Den här dagen har alltid varit viktig för Finland, sedan 1917 och efter krigen på 1930-1940-talet.

Ju äldre jag blivit själv, desto mer har jag förstått vilka uppoffringar som gjordes av våra förfäder. Självständigheten uppskattas mer och mer dag för dag, inte minst för att vi nu kan se hur Ukraina kämpar för hela Europa.

Tackbrevet som mormor fick av fältmarskalk Mannerheim har jag inramat här hemma.

Min morfar Anders Edvin Ahllund fick jag aldrig träffa. Hans kropp återfanns inte heller. Det blev ett livslångt trauma för hans hustru (min mormor) som blev krigsänka med fyra barn. Min mamma, som är 88 år i dag, var krigsbarn på västkusten i Sverige några år.

Gravljus med Finlands flagga ska min syster och jag föra till hjältegraven i dag. Vid olika hjältegravar i nejden, och runtom i hela Finland, har kransar lagts ner i dag för att hedra minnet av alla stupade. Traditionen är mycket viktig och även barn från grundskolan brukar dagen innan självständighetsdagen föra ljus till hjältegravarna. På det här sättet ser vi till att kamperna som utkämpades, och den seger som slutligen efter stora uppoffringar blev vår, Finlands, inte faller i glömska.