Hups! Tiden går, förra inlägget i serien Fina fönster skrev jag i mitten av januari.
Här kommer nu ett lite annorlunda fönster. Det ligger på trottoarnivå i centrum av staden. Vet inte om det nånsin varit ett riktigt fönster eller om det alltid varit ett låtsas-sådant.
Om där finns en glasruta bakom är det svårt både att se ut och att se in 🙂
… våra kandidater i riksdagsvalet.
Förtidsröstningen kör i gång om en vecka.
De ställningar som staden ansvarar för har kommit upp vid torget.
Borde kanske inte nån av dem snyggas upp lite?
Träd fascinerar mig. Och skuggor av dem som faller mot trottoaren eller marken. Jag har många gånger tänkt att jag ska måla dem, alltså inte måla på trädstammarna, utan närmast göra en tavla med trädmotiv. Men eftersom jag inte har tålamod att pilla och teckna tror jag att det får låta sig göras på annat sätt. Idéer finns.
Nu vet jag att konsten fungerar som terapi.
Kände mig deppad och hade noll inspiration för konstkursen.
Men vännen jag börjat gå kursen med fick mig övertalad.
Ser kanske ur psykologisk synvinkel inte så bra ut. Deppad människa målar sin syn på världen?
Kom sedan på att jag skulle testa en tryckteknik. Jag hade ingen lärobok att utgå från, frågade ingen om råd. Tänkte bara att gult på svart blir bra. Lite vitt blandade jag i det gula och lite målningsmedium (förändrar färgens egenskaper, kan förlänga torktiden, öka transparensen eller göra färgen blankare – källa).
När sedan en annan kurskamrat gav mig sina överblivna färger som låg på ett fat av papp visste jag plötsligt vad jag skulle göra. Jag hade precis målat en knallgul botten och tänkt föra över något mönster i svart på den. Men i stället använde jag hennes färger och åter en gång min tryckteknik. Inget slängdes bort, allt togs till vara.
Och sedan fortsatte jag av bara farten, just for fun.
Alla de här tre konstverken är inte riktigt färdiga än. Ska stilisera dem nästa vecka.
Egentligen hade jag börjat kursen med att måla en bild av en vit muminfigur på blå botten. Verket skulle heta ”Why didn´t I create Moomin”. Teckningen blev naiv och jag tyckte Mumintrollet sa till mig att jag ska sluta försöka rita något realistiskt.
– Kludda, sa figuren. Det är du bättre på.
Tänkte sedan slänga Mumin i skräpkorgen innan jag gick hem. Men ytterligare en kurskamrat räddade honom i sista stund och bad mig signera teckningen 🙂
Så glad jag blev av kvällens konstkurs! Konst funkar verkligen som terapi!
… är måhända det här huset, Byagården på Sarvsalö i Pernå. Åtminstone så här utifrån sett.
Men gården är viktig för dem som bor på ön. Och speciellt för seniorerna. Jag var där som reporter på deras verksamhetsstund i dag. Mycket gemytlig stämning inomhus, och glimten i ögat på deltagarna fastän det inte alltid bara är en dans på rosor att åldras.
Vädret har också varit jättegrått i dag. Snål blåst, snöblandat regn, gråare än grått.
Men jag försöker tänka positivt. Om vi aldrig har sura, kyliga och blåsiga dagar – kan vi njuta av sol och värme då, om de fanns precis alltid?
Och även om ytan är grå hos en människa till exempel, kan insidan vara fin, så som den är när det gäller det här huset.
Och ännu ett plus med det här vädret. SÅ syrerik luft.
Det kommer dom där dagarna i sommar då vi har +35 i skuggan och pustar då vi inte hittar svalka nånstans, kläderna klibbar fast i huden och många har svårt att andas.
Precis alla sår har väl inte läkt efter skilsmässan.
Men när jag ser min ex-make och hans nuvarande kvinna tillsammans gör det inte längre ont inombords.
Tömmer de sista (förhoppningsvis) lådorna han hämtade till mig i torsdags. Det mesta av innehållet kan jag slänga, vet inte varför jag sparat på gamla tidningsurklipp och en massa annat ”skräp”.
Gjorde inte heller ont att hitta fotografier och vykort från resan vi gjorde till Rom förra påsken. Föga anade jag då att han redan hade inlett sitt nya förhållande bakom min rygg. Men som sagt, det kvittar när jag tänker på det där nu.
I dag kan jag med handen på hjärtat glädjas åt alla de fina minnen jag har från ett nästan 17 år långt förhållande. Tiden läker nästan alla sår.
Jag har förlåtit honom. Och jag har skrivit en lista med saker jag vill tacka honom för. Den blev faktiskt lång.
Nu tar jag en dag i taget.
En ny man har dykt upp i mitt liv. Men det är som sagt alldeles för tidigt att säga hur alltsammans utvecklas. Jag är bara så glad då jag inser att livet går vidare. Stängs en dörr bakom mig finns det alltid nya att öppna, ta sig genom och så vandrar man vidare i livet.
Mignonägg – en rejäl tjuvstart på påsken med andra ord 🙂
De är handgjorda enligt recept från 1896.
Karl Fazer hämtade ägget från Tyskland och det är den näst äldsta produkten i Fazers nuvarande sortiment.
Ägget framställs genom att gjuta en fin mandel- och nötnougatfyllning i ett äkta äggskal. I tiderna levererades delikatessen även till den ryska tsarfamiljen.
… att frissan hade tid med mig i dag. Mitt liv har styrts av Tors innebandymatcher och håret riskerade att bli ett kråkbo 🙂
… att Tor fortsätter spela i playoff, borta på M-Team i Helsingfors i dag. Returen i morgon sen eftermiddag på hemmaplan.
Härligt också
… att ha träffat en person som ringer mig och sms:ar dagligen. Och som jag ser fram emot att träffa senast till påsk. För tidigt att säga vad det kan bli av det här, men det är underbart att känna något som jag tror kan kallas förtjusning eller rentav förälskelse.
… att våren är här, i och för sig i dag med lite snåla och kalla vindar men solen lyser, och jag är så lycklig för att jag har känslor ❤
Den partiella solförmörkelsen väckte uppmärksamhet i dag.
Då jag hade min lunchpaus fick jag syn på en bekant från Lovisa kameraklubb som försökte föreviga fenomenet.
Efter jobbet gick jag via Hotel Degerby på ett par glas mousserat, det är happy hour där på fredagar.
När jag kom hem slog det mig att det är rocka-sockorna-dagen och jag hinner ännu med. Särskilt vill jag hylla den här initiativtagaren, fastän många andra också står bakom evenemanget.
… med tömningen av gamla lägenheten. Där ska ex-maken ha ett stort tack, han bor närmare den och har skött sista tömningen. Jag hade precis hunnit städa skrubben där jag bor i dag, så kom ett nytt lass med lådor vars innehåll jag ska sortera. Det mesta slängs säkert men där kan förstås finnas något jag inte vetat att jag saknat 🙂
Bjuder nu på en extremt osexig bild från min lägenhet. Jag vill att varje pryl ska ha sin plats här hemma, less is more och allt det där – ni vet. Men just nu är arbetsrummet inte en fröjd för ögat.
När jag tänker tillbaka, på allt jag gått igenom, så visst har prövningarna gjort mig starkare. De har fått mig att inse att jag klarar vad som helst.
I dag är jag nyfiken på livet. Vem vet vad som väntar bakom hörnet?
Och då jag gått igenom innehållet i de här lådorna har jag sorterat mycket i mitt liv. Prylar, vad är det? Vissa saker behövs i vardagen men det mesta klarar jag mig utan. Jag vill känna att jag kan resa i väg till Afrika i morgon om jag så vill.
Jag vill inget annat än leva här och nu, göra sådant som jag mår bra av själv.
Att jag tänker de här tankarna är ett litet mirakel.
Jag som inte trodde jag skulle överleva det som hände i maj i fjol.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 